ART BRUT. Kaj Franklin donerade efter sin död 4600 teckningar till Mentalvårdsmuseet i Säter. Konstnärerna Karin Edvall och Johanna Hästö har nu sammanställt ett urval teckningar i den första större presentationen av Kaj Franklins bildvärld i boken Kaj Franklin av Orosdi-Back förlag.
Kaj Franklins föddes 1955 och hade en socialt utsatt barndom där han i tonåren tidigt kom i kontakt med droger. Längre fram i livet fick han diagnosen schizofreni och vårdades under långa perioder på olika behandlingshem och institutioner. Teckningarna blev hans sätt att beskriva och kontrollera sin kaotiska omvärld. Motivkretsen i hans teckningar är begränsad, stilen monoton och upprepande. På så sätt påminner hans konst om andra liknande fall där schizofreni och psykos tagit sig kreativa uttryck. Franklin fyller pappret med ett myller av figurer och detaljer. Det finns en tvångsmässig rädsla hos honom att lämna stora tomrum efter sig på pappret. Men någon konstnärlig utveckling kan man inte se bland urvalet av teckningar i boken utan Franklin håller fast vid sin invanda stil och trygga motivkrets genom åren.
Sambandet mellan psykisk sjukdom och kreativitet har under de senaste åren stärkts i forskningen. Ofta handlar det om bipolära sjukdomar i släkten eller hos konstnären som verkar ha en positiv effekt på kreativitet medan schizofreni tvärtom är rent hämmande på den konstnärliga utvecklingen. Carl Fredrik Hill (1849-1911) drabbades till exempel av schizofreni slutet av 1870-talet vilket ledde till att han slutade måla landskap och istället frenetiskt ägnade sig åt att teckna. Hans sjukdomsteckningar kännetecknas av en skakig konturlinje och ett myller av människor och detaljer. Inte helt olik Franklins bildvärld. För Ernst Josephson (1851-1906), som runt 1888 fick diagnosen, ledde sjukdomen istället till att hans konstnärskap blev friare och han började måla i en mer expressionistisk stil medan för Sigrid Hjertén (1885-1948) ledde sjukdomen till att hon vid 50-årsåldern slutade måla.
Till skillnad från Hill, Josephson och Hjertén saknade Kaj Franklin konstnärlig utbildning. Istället påminner han om den autodidakta konstnären Adolf Wölfli (1864-1930). Wölfli föddes i Bern i Schweiz och hade en mycket svår barndom med olika former av övergrepp. Han växte upp i flera olika fosterhem innan han i vuxen ålder hamnade på kliniken Waldau i Bern med diagnosen psykos. Det var på kliniken han började rita och måla. Wölflis bilder är precis som Kaj Franklins nästan maniska i sina detaljer och det finns också en tvångsmässighet av att fylla hela pappret ända ut i kanterna. Medan Franklins bilder påminner om svartvita serieteckningar är Wölflis bilder färggranna och uppbyggda av geometriska figurer som leder tankarna till en mandala.
Wölflis stora produktion och uttryckssätt uppmärksammades av läkaren Walter Morgenthaler som 1921 skrev en rapport om sin patient. Skildringen av Wölflis konstnärskap fick stor betydelse och han plockades upp som en förgrundsfigur för särlingskonsten eller den konststil som konstnären Jean Dubuffet kallar Art Brut och som inspirerades av barn, fångar och psykiskt sjukas konst. Det är i den traditionen man kan infoga Kaj Franklins konst som Karin Edvall och Johanna Hästö nu lyft fram ur arkiven.
info@opulens.se
