Från bortglömd fläck i Mellanöstern till fokus för omvärldens blickar. På ett par månader har Rojava i allmänhet och Afrin i synnerhet än en gång börjat röra om i västvärldens blick både på ”de andra” och med lite tur och kamp också sig själv.
Med jämna mellanrum går omvälvande idéer och praktiska former för självbestämmande, frihet och jämlikhet från att vara olästa tidningsnotiser till att ge upphov till stödaktioner och lokala experiment. Modeller för livet bortom stat och kapital smittar av sig, vare sig man vill erkänna dem för vad de är eller ej.
Världen över har man förnekat den demokratiska konfederalismens antinationalism och kvinnofrigörelse i Rojava. Man har beskrivit den som uteslutande en kurdisk kamp för en självständig stat. Man talar om de demokratiska enhetsstyrkorna YPG/YPJ som i bästa fall sekulära IS-kämpar, i sämsta fall terrorister. Man avradikaliserar den och låter den handla om frihet utifrån dominerande politiska målsättningar.
Samtidigt skyddas nationalstaten med murar och vapen. Nationernas invånare kontrolleras med allt större precision genom övervakning och nya lagar. När människor drivs på flykt på grund av ekonomisk expansionsvilja behöver ordningen återupprättas. Den största friheten och tryggheten beskrivs som en fråga om arbetskraftens och varornas rörelsefrihet eller som en fråga om att ”få landet på fötter igen”, som om det vore oförenligt med statlig dominans. Allt för att visa att krig eller flyktingströmmar minsann inte bevisar någonting, att det inte är våra system för produktion och reproduktion som på något sätt är otillräckliga, rent av orsaken till dem.
Svenska makthavare tonar ner sina bidrag till de turkiska vapen som nu används mot både civila och demokratiska försvarsenheter. Nu ska 700 miljoner svenska kronor till den turkiska staten förbättra levnadsförhållandena för de miljontals syriska flyktingar i Turkiet som där utgör både billig arbetskraft och slagträ. Pengar rakt ner i fickan på en stat som viftar med pekfingret i luften.
Den personliga säkerheten beskrivs ofta som en fundamental del av den mänskliga naturen. Så beskriver bland annat den amerikanske ex-militären och New York Post-krönikören Ralph Peters anledningen till att så många människor i tyranniska dikaturer accepterar det politiska läget, vare sig de bor i Ryssland, Kina, Ungern eller Tjeckien. Alla har inte våra traditioner, skriver han. Den här sortens texter må vara välvilliga, men få kommer undan den dominerande logiken i etablerade institutioner och mediala affärsmodeller. Det finns något väldigt amerikanskt och medhårsstrykande i att tala om de egna traditionerna som så högtstående och annorlunda än de i dessa krigsdrabbade regioner.
Det är en klassisk manöver: att paketera och ringa in en mänsklig strävan efter gemensamt liv i en dominerande kulturs ramar. Inte sällan är dock många människor villiga att lägga sin kortsiktiga säkerhet åt sidan till förmån för ett långsiktigt gott liv om det bara finns en metod och en vision som inger tillit . Så har ju den trygghet som vi åtnjuter och klamrar oss fast vid skapats.
Kanske handlar det om retorik och taktiska formuleringar. Men i grunden finns ändå ett förnekande av egna tillkortakommanden och en ovilja att bemöta den grundfråga som kommer med revolutionen. Den har väckts i Rojava men har skapat ringar på vattnet över stora delar av världen: den om huruvida vi kan leva i frihet från stat och kapital. Vad håller vi på med?
samira.ariadad@opulens.se
