NYANSRIKT. Stig Wennerström var i sina egna ögon fredsmäklare snarare än spion. Anders Ahlbom Rosendal gör ett inträngande porträtt av en komplicerad gestalt, skriver Lena S. Karlsson.
Jag var mer neutral än Sverige
Manus: Klaus Fischer
Regi och medverkande: Anders Ahlbom Rosendahl
Långholmsteatern
Sommaren 1963 avslöjades storspionen och översten Stig Wennerström sedan hans tidigare så trogna hemhjälp Carin Rosén funnit filmrullar gömda på vinden i den eleganta Djursholmsvillan om tio rum. Filmerna innehöll hemliga handlingar avsedda för den sovjetiska underrättstjänsten. En chockvåg gick genom landet efter avslöjandet – hur var det möjligt att en sådan verksamhet kunnat fortgå i decennier? Så småningom dömdes Stig Wennerström till livstids straffarbete, ett straff som några år senare tidsbestämdes till 20 år. Hela strafftiden tillbringade Stig Wennerström på Långholmen. En längre tid isolerades han och kring hans gestalt fanns en atmosfär av noli me tangere. Han frigavs villkorligt den 6 september 1974 och tillbringade slutet av sitt långa liv i tysthet och tillbakadragenhet.
I Klaus Fischers utomordentligt välskrivna monolog för Anders Ahlbom Rosendahl, Jag var mer neutral än Sverige, riktas fokus mot den minst sagt gåtfulle spionöversten som älskade att mingla med politiska högdjur och honoratiores i Washington och Moskva, helst smuttande på ett glas iskall dry martini.
Duon Fischer och Ahlbom Rosendal har i första hand på samma sätt som i den tidigare succén Hugg huvudet av ondskan skjutit in sig på den psykologiska gåtan och det motsägelsefulla inom en individ under stark press. Den knappt 80 minuter långa föreställningen vilar på en gedigen research inte minst vad gäller Stig Wennerströms egna bevekelsegrunder. Wennerström såg sig inte som någon sjaskig landsförrädare. I sina egna ögon var han en fredsmäklare i det fördolda, en man som räddat världsfreden. Ju mer länder vet om varandra, desto mindre anledning till väpnade konflikter, resonerade han. Det kalla kriget var en rik jordmån för spioneri; minns Cambridge Four och Kim Philby på den internationella arenan för att inte tala om succéförfattaren John le Carré. Spionernas verksamhet måste ses i sitt sammanhang, en tid då vi faktiskt befann oss på randen till ett tredje världskrig.
Föreställningen får sin energi ur den dialog som Anders Ahlbom Rosendahl åstadkommer genom att som ung reporter intervjua den internerade Wennerström, den senare kyligt observerande till en början. I nästa ögonblick övergår han till en plaidoyer för sin gärning. Stig Wennerströms bevekelsegrunder har intet eller föga med annan främmande makts spionverksamhet att göra. Inga ekonomiska skäl låg till grund för hans handlande, hävdar han, snarare har det handlat om idealitet. Sverige var sannerligen inte någon neutral stat. Den verkliga neutraliteten visade Wennerström genom att förmedla hemlig information till såväl tyskar som amerikaner samt givetvis till Sovjetunionen.
Just det faktum att vi befinner oss bakom fängelsets tjocka murar ger föreställningen en kuslig autenticitet. Anders Ahlbom Rosendahl har publiken i sin hand från första ögonblicket, kroppen stumnar med den åldrade Wennerström som ställs till svars för den nedskjutna DC-3an, som rapporterades saknad fredagen 13 juni 1952, en händelse som senare skulle bli ett nationellt trauma. Ombord fanns experter från Försvarets radioanstalt (FRA) och flygvapnet. Uppdraget var att genomföra avancerad signalspaning mot sovjetiska radarinstallationer och avlyssna rysk radiotrafik.
Med sitt intensiva och inkännande spel gör Anders Ahlbom Rosendal liksom i sin tidigare monologsuccé Hugga huvudet av ondskan ett inträngande porträtt av en komplicerad gestalt, en man vilken som ung drömde om att bli tandläkare, men som avråddes eftersom han påstods ha för små händer. Var Stig Wennerström en vilseförd idealist eller en kallhamrad agent som sålde ut försvarshemligheter? Denna nyansrika och omsorgsfullt iscensatta föreställning ger upphov till mer än en tolkning av en man som var ”mer neutral än Sverige”.
info@opulens.se
