Besjälad av att åstadkomma förändring

Det är ett år sedan Zaida Catalán och hennes amerikanske kollega Michael Sharp mördades under ett FN-uppdrag i Kongo.  I Chile hyllas hon bland annat genom en utställning på Chiles minnesmuseum. Anna-Karin Gauding rapporterar från Santiago.

På ”Via Suecia”, en nyligen invigd tunnelbanepassage här i Chiles huvudstad Santiago, finns bland porträtten av kända svenskar ett porträtt av Zaida Catalán. Hon finns också med på en utställning om människorättskämpar som invigdes på Chiles minnesmuseum (Museo de la Memoria y los Derechos Humanos) den 12 mars. Utställningen har tagits fram av Stiftelsen Edelstam och visas på olika platser runt om i världen. För en månad sedan invigdes på Chiles ambassad i Stockhom ett rum uppkallat efter Zaida Catalán.

Varför hyllas Zaida på detta sätt i Chile, undrar kanske någon? En viktig förklaring är förstås att hennes pappa kom till Sverige som flykting på 70-talet. Zaida var alltså också chilensk medborgare. Högstämda hyllningsceremonier är symbolhandlingar som nog också hör mer hemma mer i den chilenska kulturen än i den svenska.

Zaida förde under sin ungdom en inre kamp kring sin tudelade identitet. Hon längtade bort från ett samhälle som organiserat bort ”instinkten till förmån för ordning och rationalitet”, som gjort vetenskapen till religion. Zaida uttryckte sina tvivel i ett brev hon efterlämnade till sin syster Elizabeth. Systrarna växte som döttrar till en chilensk far och en svensk mor upp i en etnisk tvåsamhetsmiljö.

“Vem är jag mellan två länder, mellan ett hav som delar mig mitt itu?” “Vem är den lutherskt döpta flickan (i förhållande till) den barfota flickan med mapuche-blod i sina ådror?” Zaidas influens från den chilenska poesin är uppenbar när hon uttrycker stolthet över sitt mapucheblod och skriver om ”Chiles kondor i mitt hjärta”.

Till sin syster Elisabeth skrev hon också att hon hade hittat sitt hem “som delas av ett hav. I Victor Jaras gråtande gitarr och folksagor om Frejas tårar, korpens öl och valkyriornas eld. Jag lever hel i mitt tvåskap.” Hon fann med tiden sin identitet i kopplingen mellan sitt historiska arv från vikingar och asagudar och mapuchesindianerna i Chile. Men hon slog sig aldrig till ro. Zaida uttryckte sig lika passionerat om behovet av att leva i balans med moder jord som Chiles ursprungsbefolkning: “Om vi ska överleva denna prövning av mänskligheten, måste vi vakna till hennes hjärtslag.” ”Vi är skyldiga henne (jorden) varje andetag, varje ren vattendroppe och bit mat som kommer över våra läppar. Detta är vårt hem, hon är vår första moder. Hon kan vägleda oss ur krisen.”

För Zaida finns det inte någon utstakad väg framåt för mänskligheten, inga ledare som kan tala om vad som behöver göras. Hon uttryckte sig kraftfullt om tillståndet i världen:

Vid våra fötter ligger livlösa kroppar, brända träd, svart jord och en unken stank av död. Terrorattacker manifesterar sig där vi tidigare kände oss som tryggast. Världens ledare famlar efter strategier. Våldet och maktens språk kämpar sig fast likt en björn som hänger fast vid klorna vid avsatsens kant och kämpar för sitt liv.

Vid hyllningen på Chiles ambassad deltog Jan Eliasson, FN:s före detta vice generalsekreterare och före detta utrikesminister i Sverige, liksom Gustav Fridolin, Sveriges utbildningsminister och tidigare partikamrat i Miljöpartiet. Man kan fråga sig om FN gjorde tillräckligt för att förhindra denna ytterst riskabla undersökningskommission i ett land där de mänskliga rättigheterna konsekvent åsidosätts? Kongo är ett av världens mest våldsdrabbade länder, där också FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld fick sätta livet till under ett uppdrag för att återställa fred i landet.

Ambassadör José Goni motiverade i sitt tal vid invigningen av Salón Zaida Catalán i Stockholm den chilenska regeringens beslut att uppmärksamma Zaida och hennes offergärning: Zaida var också chilenska och hon älskade sin pappas hemland. Hon lärde sig spanska, sjöng Violeta Parras och Victor Jaras sånger, läste Neruda och Mistral, deltog sedan barnsben i solidaritetsarbetet för Chile tillsammans med sin pappa Mario. Han nämnde Zaida Catalán som exempel på vad andra generationens chilenare kan innebära för ökad mellanfolklig förståelse och en fredligare värld. Hon var en bro mellan Chile och Sverige, en symbol för vad våra ungdomar bidrar med i Sverige och världen. Hon sökte sanning och rättvisa och ett slut på våldet i Kasairegionen i Kongo-Kinshasa. Hon utredde folkmord, folkfördrivningar, barnrekryteringar och systematiska våldtäkter på mycket små barn.

Enligt Zaidas mamma Maria Morseby var Zaida ”besjälad av att göra skillnad i världen”. I sitt tal vid ceremonin på Chiles ambassad berättade hon att dottern de sista åtta åren av sitt liv var ute på olika uppdrag i världen och att det var på hennes fjärde och sista uppdrag i Kongo-Kinshasa som hon och hennes kollega Michael J Sharp blev mördade, förrådda av hemliga agenter.

Ur de olika porträtt som tecknats av Zaida Catalán framträder bilden av en ung orädd kvinna med en stark personlighet i sin tudelade värld, en kvinna som skapade sig en egen identitet genom kriser och andligt sökande. En kvinna som onekligen gjorde skillnad, men som fick lämna sin livsuppgift alldeles för tidigt.