LITTERÄR FÖRPACKNING. “Perssons språkbehärskning är magistral och att han vågar ta ner dikten till brukspoesi är synnerligen modigt och tilltalande”, skriver Cecilia Persson om Malte Perssons Till dikten.
Till dikten av Malte Persson
Albert Bonniers förlag (2018)
Författaren, poeten och litteraturkritikern Malte Persson tillhör den litterära skaran som figurerar som aktuella för att bli en av De Aderton i Svenska Akademien. Den litterära förpackningen. Författarprofilerna som antas veta och kunna saker. Filologin. Kärleken till orden. Ibland är det påfallande hur viktigt det är när man skriver om böcker att även frigöra författarskapen från dess förmodade litterära tillhörighet, kulturella, intellektuella status, kontextuella och historiska språkanalys. De enskilda verken få tala i sin egen rätt och det postmoderna credot att ”döda författaren”: textens kronotop, narrativ substans och diskurser är det som ska dekonstrueras och tolkas. Vid läsningen av Malte Perssons senaste diktsamling Till dikten, så känns den litteraturkritiska ambitionen nästan lite kletig och irriterande påtaglig. Den ironiska grimasen. Språkliga gesterna. Bruset. Malte Perssons aura av smartness.
Det är lika bra att säga det rakt ut: Poeten känns som en trotsig skolgosse med femmor i alla ämnen som är i ett skriande behov av att kasta loss från sig själv. Den duktige och präktige Malte Persson behöver knulla, supa, förlora kontrollen, skämma ut sig och bli en mensch, men för att det inte ska bli för läskigt så gömmer han sig bakom dikten. Det innebär inte alls att Till dikten är en medioker diktsamling men den kräver några vändor med Malte Perssons författarförpackning och även några duster med sig själv som läsare: Vad det är som vid de första läsningarna provocerar med de naivistiska dikternas höga svansföring? När väl det är gjort efter viss tankemöda och inre motstånd, så går det att möta poesin som poesi. Malte Perssons författarförpackning är nog så långt ifrån ”Spoken word” och SM i ”Poetry Slam”, som man kan komma, men det är så dikterna landar. Den inledande dikten ”Fanns poesin”, skulle funka skitbra att framföra på scen med dess starka driv och rytm. Perssons språkbehärskning är magistral och att han vågar ta ner dikten till brukspoesi är synnerligen modigt och tilltalande.
Det ska inte glömmas bort att det här är en poet som har skrivit Underjorden som består av sextio sonetter, där han visar ett poetiskt handlag som få samtida poeter behärskar. Han är tillika en förträfflig litteraturkritiker som kan det här med litteratur. Malte Persson är givetvis fullt medveten om varför han skriver dikterna i Till dikten som han gör. Han intar en barnslig attityd till poesin och vänder och vrider på vad dikten kan vara och varför. Han låtsas ha oskolade ögon och gör sig dummare än han är. Det är ytterligt svårt att skriva så formmedvetet och med så hög teoretisk abstraktionsnivå ─ konstnärlig naivism, för att kanske Malte Persson har ruttnat på sin egen författarförpackning?
Poesin är inte det som fanns
och inte det som finns
utan det som måste skapas
för att finnas. Skapas?
Nåja, göras. Höftas till.
Täljas, putsas, knådas.
Ja, dikterna upplevs som skrivna en stor poesiälskare och betydande poet som försöker finna vägen tillbaka till varför dikten en gång erövrade hans sköra hjärta och intelligenta hjärna. Sen kvarstår en överhängade fråga hur en lektör på Bonniers förlag hade bedömt Till dikten, utan Malte Perssons kvalitetsstämpel? Hade det antagits eller refuserats? Nu finns diktsamlingen här och den är läsvärd och stark, som lyckas övertyga i sin egen rätt, när man väl frigjort sig från författarförpackningen.
cecilia.persson@opulens.se
