DEBUT. “Hans språk är sakligt och avskalat trots de dramatiska händelser som målas fram”. Carolina Thelin har läst Gaël Fayes debutroman Litet land.
Litet land av Gaël Faye
Norstedts (2018)
Översättning: Maria Björkman
Kriget ser alltid till att hitta en fiende till oss, utan att vi ber om det. Jag själv som ville förbli opartisk, jag kunde inte. Jag föddes med den här historien. Den rann i mig. Jag tillhörde den.
Litet land är till stor del självbiografisk. Musikern och författaren Gaël Faye föddes 1982 i Burundi, son till en rwandisk mor och en fransk far. När konflikterna mellan hutuer och tutsier flammade upp i början av 1990-talet flydde familjen till Frankrike. Med boken debuterar Faye som romanförfattare men har tidigare visat prov på stor skrivkonst genom sina låttexter. Musiken är en blandning av hiphop, jazz och världsmusik och med influenser från kreolsk litteratur. På albumet Pili Pili sur un croissant beurre (2013) finns låten Petit Pays, alltså samma namn som romantiteln. Genom min läsning har jag därmed upptäckt en fantastisk artist. Det händer inte var dag.
I Litet land är det Gabriel som berättar sin historia. Han bor i Burundis huvudstad Bujumbura tillsammans med lillasyster Ana, sin rwandiska svarta mor och sin franska vita pappa. Här, i den centrala och välmående delen av staden, står de gamla vackra kolonialvillorna sida vid sida. Gabriel, eller Gaby som han kallas, är tio år när berättelsen tar sin början och läsaren får följa honom under två år. Först lyckligt omedveten om de upptrappade konflikterna. När han inte går i Franska skolan pallar han och kompisgänget köttiga mangor, tjuvröker i vraket av en folkabuss och bygger båtar av bananträdstammar.
Men så tornar orosmolnen upp sig, både inom familjen och utanför. Föräldrarnas äktenskap knakar i fogarna och spricker till slut. Politiska oroligheter bryter ut, våldet och hatet mellan folkgrupperna ökar och snart lever familjen i en krigszon. Allt eskalerar när folkmordet i Rwanda är ett faktum. Modern försöker få kontakt med sin kvarvarande släkt i Rwanda. Hon reser dit och finner till sin fasa att de alla blivit mördade. Hon återvänder hem som en bruten människa. Traumatiserad och åldrad i förtid sitter hon okontaktbar på verandan och dricker sig redlös för att slippa minnas.
Gaby ser sina vänner påverkas av våldet. Trots att de bara är små barn går de med i miliser som slåss emot varandra och folk mördas på öppen gata. Gaby vill inte vara med, han sörjer sin oskuldsfulla barndom, sina föräldrars skilsmässa och moderns själssår och flyr in romanerna han lånar av grannen, en gammal grekisk dam som tar honom till sitt hjärta. Men det går inte att blunda för verkligheten och Gaby tvingas agera spelbricka när gängkriget blossar upp.
Gaby och Ana skickas till släktingar i Frankrike och där blir de kvar. Men inom Gaby finns en längtan tillbaka, en rotlöshet. Återresan skjuts ständigt upp på obestämd tid av rädslan för att återupptäcka begravda sanningar.
Det finns likheter mellan Litet land och den syriska exilförfattaren Samar Yazbeks Hon som vandrar. Båda skildrar krig ur ett barns perspektiv. Yazbek beskriver krigets fasor i Syrien, Faye beskriver Burundis. Genom att berätta via barnens ögon blir det extra tydligt hur obegripliga och meningslösa motsättningarna är.
Litet land är en mycket bra romandebut. Trots att jag börjat tröttna på alla dessa manliga författares självbiografiska barndomsskildringar griper Fayes berättelse tag i mig. Hans språk är sakligt och avskalat trots de dramatiska händelser som målas fram och Maria Björkmans översättning är varsamt genomförd. Krigets vansinne kryper in under skinnet, bränner bakom ögonlocken och pulserar i blodådrorna. Det kommer så nära.
carolina.thelin@opulens.se
