ÖVERLEVNAD. Kan kampen om framtidsfantasin vara konstens angelägenhet? David Zimmerman om den mänskliga och konstnärliga beredskapen för den annalkande katastrofen.
Jag kanske inbillar mig, men fanns det inte ett skimmer i ögonen på släkt och vänner som slog sig samman under julhögtiderna? Utskick från kommuner om krisberedskap diskuterades. Det undrades om Sveriges hotbild, skyddsrum och vattenreserver, någon pratade om prepping och andra om vapen, ja alla pratade – kändes det som – om katastrofen. Och som för Mumin, i Tove Janssons underbara Kometen kommer från 1968, liknar undergången ett kul äventyr.
Det fick mig hur som helst att leta fram Susan Sontags essä Katastrofens estetik från 1965, där hon undrar vad katastrofen egentligen har för funktioner i den moderna kulturindustrin. Varför denna äventyrlusta? Denna fascination? Med exempel ur den science fiction-trend som växte fram under 1950-talet påstår Sontag att det finns en stark njutning i att betrakta civilisatorisk förstörelse. Det suger nämligen upp reella politiska rädslor och skjuter iväg dem, långt bort från verkligheten. Exempel: det mänskliga, vad det nu består i, hotas ofta av något avpersonifierat, en mäktig AI eller känslolösa aliens, som förkroppsligar det kapitalistiska subjektets rädsla för att avpersonaliseras till en utbytbar konsument och lugnar oss: ställda inför en artificiell intelligens eller ett monster har vi, trots allt, betydelse och egenvärde, ja känslor i behåll. Allt är lugnt!
Vurmen för massproducerade undergångsfantasier bottnar ändå i att dessa känslor är i olag, skriver Sontag. De skulle kunna leda till ”radikalt avståndstagande från samhället”, men leder oftast snarare till en passiv ”inadekvat reaktion”. Filmen kidnappar varje framtidsvision, kanske själva fantasifunktionen. Känslan av att något är på väg att gå åt skogen och att något kanske borde göras detroniseras i biosalongen och lämnas kvar där, och om något faktiskt inträffar stammar vittnena: ”Det var som på film!”
Inte bara science fiction slår mynt av oron inför framtiden. Även om jag själv trott mig ana undergång när nazister intog Göteborg i höstas, när jag läser om klimatet och klimatflyktingarna, Syrien eller Trump, har alla politiska läger sitt harmagedon att vårda. Plötsligt känns katastrofen inte som den yttersta dagen, utan frigjord från det specifika, befäst genom kulturindustri, journalistik och politisk retorik, ett utbytbart spektakel utan början och slut, där äventyrslusta och rädsla löper kors och tvärs mellan konsumtion och politisk affekt.
Kan kampen om framtidsfantasin vara konstens angelägenhet? Knappast enbart. Men att med fantasin möta oförmågan till överblick kan vara en sublim upplevelse, åtminstone enligt vad Jean-François Lyotard skriver i sin text “Det sublima och avantgardet” från 1984. Det har varit konstens och avantgardets roll att få tanken att expandera mot det otänkbara. Enligt Lyotard möter dock konsten sin överman i marknadsekonomin och dess sublima löfte om att kreativt växa och absorbera i all evighet. Konstens kognitiva innovationer konkurreras ut av marknadens brutna kronologi, där vi svävar runt i ett evigt nu fullt av kittlande nya köpmöjligheter, illusionen av att allt är evigt tillgängligt och att ingenting behöver upptäckas.
Nu är poängen lite att systemet inte kan expandera i all evighet. Resurser och produktivitet sinar, skulder växer, befolkningen ökar, vädret går åt helvete: det lär ganska snart ta stopp.
Äventyrsglöden i julmiddagsgästernas ögon känns då dubbel. Bristen på visioner bortom det rådande systemet är en gammal visa, men att tänka på framtiden genom visionär konst får en viss kognitiv och ideologisk överlevnadsfunktion. Att däremot luta sig tillbaka och njuta av idén om undergången – strunt samma vilken så länge den är spektakulär – är enligt Sontag och Lyotard liktydigt med att slappt bejaka tingens negativa förlopp. Det kan därför bli viktigt att skilja mellan de olika estetiseringarna av katastrofer under detta år som säkert kommer att fortsätta ge oss dystopisk film, litteratur, konst, och journalistik. Risken består i att bli upplyst men passiv som bisamråttan i Kometen kommer, att skrocka om att vi ändå inte kan ”göra något åt saken så det är lika bra att ta det filosofiskt”, lägga sig i hängmattan och invänta undergångsshowen.
david.zimmerman@opulens.se
