Personligt brev
Personligt brev,
Till den det berör,
– skulle det inte kunna vara jag!
Bara en enda gång, en pappersbit bara till mig som det
berör.
Det behöver inte ha brända kanter eller frimärken från länder jag aldrig besökt,
bokstaverat går bra det med, och om det är felstavat så lovar jag att överse med det,
för en kort stund.
Men det får faktiskt inte vara ett kravbrev,
till mig personligen ställt,
berör mig inte om du vill ha något jag inte har att ge.
Men hur ska du kunna veta det,
där du sitter och föreställer dig att jag ska överse med stavfel,
för alltid.
Snälla låt det komma,
Till mig som det berör,
ett brev från andra sidan.
Låt det i ett personligt brev stå,
att du gått över den gyllene bron långt efter att det är tillåtet,
hur du flytt från Alcatraz,
vad klockan är när du tänker på mig.
Nog skulle det kunna vara jag,
personligen och berörd,
med ett felstavat brev i handen,
stämplat och fraktat från väst i en tygpåse,
vill jag föreställa mig.
Bara en enda gång, en pappersbit bara till mig som det
berör.
När den mig når
Tänker på kylan,
ofta,
ibland mer än.
Fasansfull är kylan och så kommer döden att nå mig,
det vet jag redan,
min kropp har förutsett det, den saknar försvar.
Tänker på marscherna, på fötter ständigt våta och frusna.
Raggsockor har jag, men inte heller de skyddar för
tanken
på kylan är mer än vad huvudet rår på.
Kylan vandrar genom tiden,
städer där inget längre finns att bränna. Ditt hus där och då, du satte det i lågor för att värma
mina fötter.
Tänker på tågen, vatten till is och andras kroppar oskiljbara från min, klumpar av kringskurna liv,
snälla, snälla, rör inte vid mig!
Eller rör mig ända tills hjärtat blivit blått utan att vi kommit fram.
Kylan är dödlig till och med i öknen, så hur ska jag inte
räds den,
tänka på den ofta, ibland mer än?
Den är ett könlöst vapen, Försäkringskassan ringer, jag tvår mina frusna händer
och så kommer döden att nå mig.
Intentioner
Nä men den som dör först vinner ju!
Slipper att höra ett:
Va va det jag sa!
Nog är det till att vinna,
bedrift vet jag inte så noga,
men jag har alla intentioner att viska i ditt öra att jag hade rätt och du
fel, för när du ligger där med torr mun och glansig blick är det inte mer än rätt,
det vore oärligt av mig att inte luta mig fram, kyssa din febriga kind och
fel, fel, fel!
Brasse och jag vet nämligen vem som ska bort.
På något jävla konstigt vänster är lösningen uppenbar.
Svagheten i hela arrangemanget är att du kommer
överleva mig. Men jag tänker be!
Varendaste dag falla på knä inför det ovan mitt huvud,
Jag ska shoppa runt på månglarnas torg,
Jag ska hitta en häxa eller en
doktor
– be för ett paradnummer.
Här blir det fan inget mer om ursäkt,
Försoning
– sluta vara löjlig!
Du kan stå där och le en dag,
tills du minns
mig.
linda.bonstrom@opulens.se
Alla artiklar av Linda Bönström
