ALLIANSFRIHET. Det talas alltmer om en ohelig allians mellan vänstern och liberalismen. Men politiken har flera dimensioner, och motsättningen mellan höger och vänster kanske inte i alla lägen är den viktigaste.
Svante Nycanders kritik av nyliberalism och de liberala debattörerna Fredrik Segerfeldt och Johan Norberg i Dagens Industri bygger på osakliga och konspiratoriska argument. Sverige är trots de senaste årens humanitära invandring en stor och generös välfärdsstat. Det är värt att minnas att Fredrik Reinfeldt sågs som en pragmatisk mittenpolitiker, som sökte kompromisser med både gröna, liberaler och konservativa. Nycanders argumentation bygger också på myten om den ”oheliga alliansen” mellan ”nyliberaler och asylvänstern”. Men det är ingen nyhet att liberala och socialistiska aktörer kan ha liknande åsikter och vara överens i icke-ekonomiska frågor.
I början av februari skriver Ann Charlott Altstadt i Göteborgs-Posten att nyvänstern hyllar de liberala mänskliga rättigheterna som om de vore Maos lilla röda och bildar en ohelig allians med fienden nyliberalerna för en i praktiken oreglerad invandring. Ett par veckor senare recenserar Svante Nordin en bok av Christopher Lasch i Axess där det framgår att nationalstatstanken är under angrepp från vänster likaväl som från ultraliberalt håll. Och senast nu i slutet av februari skriver alltså Svante Nycander att en ohelig allians har bildats mellan nyliberalismen och den humanitära asylopinionen i den breda fronten mot populismen.
Hur kommer det sig att det talas om en sådan ohelig allians mellan vänstern och liberalismen? Man kan undra vad aktörer som Alex Voronov, Annie Lööf och Johan Norberg har gemensamt med Göran Greider, Jonas Sjöstedt och Alexandra Pascaliodu. Inte mycket om man ser på frågor om skatter och välfärd eller om det allmännas storlek. Men i frågor om öppenhet och invandring kan liberaler och socialister ofta komma överens. Det har i högre grad varit fallet efter 2015 och den globala flyktingkrisens effekter på Europa.
När det gäller synen på människan och samhället har liberalismen och socialismen vissa beröringspunkter eftersom båda ideologierna är progressiva och eftersträvar snabba samhällsförändringar i fråga om till exempel klimat och ekonomi. Tidigare var kritiken av nyliberalismen mer knuten till vänsteraktörer och frågor om ekonomi, välfärd och klimat. Idag är kritiken mot globalisering, EU och liberalism mer knuten till högeraktörer och frågor om migration, kultur och identifikation.
Under Alliansens tid vid makten 2006–2014 kunde liberaler och konservativa enas tack vare att ekonomiska frågor stod i fokus och dominerade i debatten. Inför höstens val råder det ett annat politiskt läge. Även i synen på öppenhet finns det stora skillnader inom Alliansen. Det märks till exempel när flera borgerliga aktörer hämtar inspiration från den auktoritära politiska utvecklingen i Danmark. Att frihetliga och auktoritära aktörer oavsett partifärg och ideologi har olika åsikter i sociala och kulturella frågor märks i GAL–TAN-skalans konflikter mellan gröna, alternativa, liberala aktörer och traditionalistiska, auktoritära nationalister.
Politiken har flera dimensioner där olika aktörer kan enas i olika frågor. GAL–TAN-konflikterna handlar om synen på samhällets och människans utveckling. För GAL-förespråkarna är invandringspolitiken och kosmopolitismen frågor som man kan enas kring. Invandring och mångfald är långt ifrån problemfria företeelser, men inkluderaring av fler människor stärker och berikar samhället på lång sikt.
Det finns ingen ohelig allians mellan liberalismen och vänstern, eftersom det finns personer med GAL-profil bland liberaler, socialister och konservativa liksom som det finns personer med TAN-profil i de respektive grupperna. Med tanke på de problem och utmaningar som Sverige står inför behövs det fler samarbeten och allianser mellan optimistiska, progressiva och inkluderande aktörer.
vladan.lausevic@opulens.se
