POLARPRISET. Årets mottagare av Polarpriset visar en gång för alla att priset alltigenom handlar om business och minst av allt om angelägen kultur, skriver Andreas Engström.
Att vi hamnade på just den där rockbaren var en ren tillfällighet. Eller rättare sagt, den ligger trots allt i samma kvarter där jag bor i Kreuzberg och de serverar Jever på fat. Jag och en bekant från Stockholm som var i Berlin över helgen hade stämt möte. Hårdrock dunkade på ganska lagom volym och filtrerades genom det allmänna skvalet. Ett knippe Motörhead följdes av lika delar Metallica. Ett surr som vi inte direkt tog notis om. Men så uppstod det där märkliga ögonblicket som kan infinna sig när man hör musik med ett halvt öra, när blott fragment eller rättare sagt vissa strata av helheten når fram. Essensen. På ett ögonblick nådde vi totalt samförstånd om den extrema kontrasten mellan dessa två musikaliska universa. Det blev så tydligt vad som är grunden i all bra musik – pop, folkmusik, klassisk, samtida konstmusik. Den måste ha ett sväng, den måste leva, vara elastisk, dynamisk, pulsera. Motörhead svänger, Metallica gör det inte. Musik som död materia.
Polarpriset får alltid stor uppmärksamhet i Sveriges kulturliv. Det rör sig nästan alltid om så extremt kommersiellt framgångsrika och välkända artister att alla i popriket Sverige kan ha en åsikt om pristagarna. Om Metallica kan man säga ungefär samma sak som om Led Zeppelin eller Rolling Stones när de fick priset: ett band som för många representerar en epok, en genre, och ett kommersiellt flaggskepp för densamma. Antingen gillar man det för att man typ gillar det. Eller så laddar man med det givna motargumentet, ”rockism”, ytterligare cementering av manlig rockkanon.
Linjen för populärmusikpriset känns dock konsekvent: grunden är angloamerikansk rock. Kritiken handlar inte heller någonsin om det märkligt västerländska perspektivet, utan mest om förbiseendet av kvinnliga artister. När det gäller det ”andra priset”, det konstmusikaliska, kan det bli lite hur som helst. I år gick priset till Afghanistans nationella musikinstitut i Kabul och dr Ahmad Sarmast. Faktiskt så var jag bara kort efter att jag i baren hört Metallica knyta nävarna i byxfickorna på en konsert i Berlin med en ensemble från musikinstitutet i Kabul. Jag intervjuade i samband med det dr Sarmast, vilket resulterade i en artikel i tidskriften Lira (nr 2 2017). Sarmast har spelat en nyckelroll i uppbyggnaden av ett kulturliv där man inte minst riktar sig till samhällets mest utsatta, det vill säga fattiga och kvinnor. Det rör sig om en humanitär och humanistisk insats med ett värde långt utöver det fattbara eller kvantifierbara. Samtidigt är det något som vi inte på länge kan se betydelsen av. Frågan är också om det här över huvud taget handlar om konst?
I år har man alltså gett ett konstnärligt pris till något som i första hand inte är konst samt tillmätt något verkshöjd som inte ens får högtalarmembranen att svänga. I motiveringen till Metallicas pris talas det om en ”mångdubbling av tempot” (fundera ett slag över detta: vad betyder egentligen många gånger? Åtminstone fler än två …) och att det inte sedan Wagners och Tjajkovskijs dagar gjorts musik så ursinnig och fysisk. Här undrar man på allvar hur det står till med såväl historisk kunskap som genremässig bredd. Och nu när det är dags att avrunda nås jag av nyheten att ett par i juryn verkar haft en jävsmässig relation till Metallica. Kommersiellt flaggskepp, som sagt. Att Polarpriset alltigenom handlar om business och symboliska gester och minst av allt om angelägen kultur har väl aldrig varit tydligare.
andreas.engstrom@opulens.se
