SKOLA. Farida Ahmadi Högfeldt om makt, vanmakt och en studievägledare som inte kunde fatta att en tjej från en stigmatiserad kranskommun ville studera vid en av Sveriges äldsta gymnasieskolor.
Hon var en femtonåring som försökte ta kontroll över sitt liv. Makt kontra vanmakt var något hon tacklades med dagligen på grund av begränsande strukturer. Året var 2004, och jag stod inför ett mycket viktigt val. Det var dags att söka till gymnasiet, och jag fick välja om jag ville studera i Lund eller i Malmö. Samhällsprogrammet i Lund stod högst upp på listan, som jag läste upp för studievägledaren. Han tittade på mig.
– Är det inte bättre att du ansöker till omvårdnadsprogrammet i stället?
Jag blev stum och kände mig olustig till mods.
– Då blir du garanterat antagen! Det snittet du har nu är vad som krävdes för att komma in på samhällsprogrammet förra året. I år är det säkert ett högre snitt, för det är många som söker till det här gymnasiet.
Omvårdnadsprogrammet hade jag aldrig funderat på tidigare, och nu tyckte studievägledaren att jag skulle göra det. Osäkerheten tog över och jag beslöt mig för att avvakta med min ansökan. När jag kom ut från kontoret stötte jag på en av mina lärare i korridoren.
– Hej Farida! Hur är det?
Jag berättade att jag hade haft ett möte med studievägledaren och nu visste jag inte vad jag skulle söka till.
– Skit i honom! Det är väl självklart att du ska söka till samhällsprogrammet! Han vet inte vad han pratar om.
Samtalet mellan mig och min lärare blev avgörande för mitt val. För studievägledaren var det ofattbart att en tjej från en liten stigmatiserad kranskommun ville studera vid en av Sveriges äldsta gymnasieskolor. Förtrycket var oundvikligt, men han gjorde det skickligt genom att hänvisa till antagningspoängen och samtidigt undanhålla information om andra samhällsprogram med lägre snitt.
Varför var jag så lättpåverkad? Varför brydde jag mig så mycket om vad han sade?
I dag ser jag ett mönster som vi uppfostras att leva med. Etnicitet, klass och kön förknippas med hela yrkesgrupper. Det är en inlärningsprocess som börjar tidigt i barnaåren och som sedan fortsätter i familjen, skolan och yrkeslivet. Ett av mina livsval var nära att gå i stöpet på grund av en kvalificerad yrkesutövare som kände till ”konsten att påverka”, och min självkänsla påverkades. Hur hade det gått om min lärare inte hade stöttat mig där och då? Fjorton år senare är jag evigt tacksam mot honom. Han lyssnade och uppmuntrade mig att göra mitt eget val. Jag sökte till samhällsprogrammet i Lund och blev antagen. Det var en inre revolt mot reaktionärerna! Med tiden fann jag även mod att uppfylla min barndomsdröm, och i dag är jag journalist. Man kan ”handla bortom ett förtryckande system”, som sociologen Anthony Giddens beskriver handlingens kraft.
När maktlösheten viskar till mig numera kväver jag den genom att våga handla annorlunda. Egenmakt är ett vapen mot passivitet och ett hårt slag mot den fria maktmissbrukaren.
info@opulens.se
