FILMHAVERIER. Varför är vi så fascinerade av filmiska misslyckanden? Karolina Bergström om nya och gamla haverier.
I bioaktuella The disaster artist har skådespelaren och regissören James Franco grottat ner sig i ett av den moderna filmhistoriens mest kända haverier, The room, filmen som blev så dålig att den kommit att få en helt egen kultstatus. Baserad på boken med samma namn berättar The disaster artist den sanna historien om Tommy Wiseau, en Los Angeles-baserad skådespelare med odefinierbar accent och mystiskt förflutet, och hans vänskap med bokens författare Greg Sestero. Förkastade av det etablerade Hollywood knäcker de tillsammans den geniala idén att göra sin egen film för pengar som Wiseau magiskt trollar fram ur fickan. Det var knappast förvånande att slipade pr-agenter och collegeungdomar med smak för filmisk kitsch snabbt fick vittring på det kalkonartade resultatet, vilket gett regissören Wiseau stora inkomster från specialvisningar ända sedan dess.
Varför är vi då så fascinerade av berättelser om filmproduktionsrelaterade misslyckanden? Snaskig sensationslystnad är förstås ett av svaren. Men ett annat förmodligen det faktum att filmskapande är en av de största utmaningar man kan ge sig in på, vilket alla som liksom undertecknad tillbringat tid på en inspelning kan vittna om. Att inte fullt ut lyckas tyder på en fullkomligt begriplig och faktiskt lite småsympatisk mänsklighet.
Någon inkomstbringande kultfilm blev det tyvärr aldrig för Deer hunter-regissören Michael Cimino, vars kaosomgivna produktion Heaven´s gate (1980) kostade honom den egna karriären och närapå försatte filmbolaget United Artists i konkurs. Till föga tröst för Cimino har filmen, som floppade stort vid premiären och som av filmkritikern Roger Ebert beskrevs som ”en av de fulaste filmer” han någonsin sett, i dag kommit att ses i alltmer försonande ljus. Kanske var tiden helt enkelt inte mogen för hans pedantiskt genomarbetade westerndrama, där sex veckor lades enbart på att träna de medverkande skådespelarna Kris Kristofferson och Jeff Bridges i rullskridskoåkning inför en enda scen.
Filmmediets skapandeprocess är på sätt och vis lika fascinerande som det faktum att vi människor under nio månaders tid kan baka ett nytt liv i våra kroppar ur några få stjärnstoftsliknande celler. För hur märkligt är det egentligen inte att alla dessa röster, gester och omgivningar kan smälta samman till något så fantastiskt som en film? Och hur förståeligt är det inte att man faktiskt inte alltid lyckas med detta trollerinummer på grund av egna tillkortakommanden eller yttre makter?
Inget kunde för övrigt göra denna skribent gladare än nyheten om att Terry Gilliams episkt försenade The man who killed Don Quixote nu faktiskt verkar bli av, arton år efter det första havererade inspelningsförsöket. I den plågsamt underhållande dokumentärfilmen Lost in La Mancha, som av Woody Allen beskrivits som ”varje filmregissörs värsta mardröm”, skildras en filminspelning kantad av sjukdomar, regnstormar och lågt flygande Natoplan där finansiärerna slutligen drar sig ur och lämnar filmen åt dess bittra öde. Desto roligare är det att den nu äntligen färdiginspelade filmen, förhoppningsvis lika surrealistisk som Gilliams tidigare produktioner, av allt att döma kommer att se dagens ljus under detta år.
För oss vanliga dödliga, som förmodligen aldrig kommer att skapa liknande filmiska storverk utan bara konsumera dem, kan det till sist vara rätt roande att sjunka ner framför ett skolexempel i filmhaveri som indiekomedin Living in oblivion med dess inspelningsbaserade svartsjukedramer, odugliga medarbetare och kapsejsade rökmaskiner. Ljus, kamera, action!
karolina.bergstroem@opulens.se
