MODE. “Kläder är politik. Inte för att tingen kan göra anspråk på att förändra världen politiskt, utan för att världen kan förändras för individen beroende på hur den klär sig. Till en viss gräns”, skriver Sara Abdollahi.
Jag minns inte exakt hur gammal jag var men att jag var tonåring. Precis som det ofta är var det också i min skola viktigt att se rätt ut enligt den norm som rådde där. Där och då under 90-talet var det inne med plattåskor, virkade koftor och magtröjor med tuffa tryck i stil med “Pow” tryckt över hela bröstet i silverfärg.
Men det var inte som att alla barn hade dessa kläder. Ekonomi och klass var som det ofta är en vattendelare när det gällde vem som kunde konsumera vad, och vem som därmed kunna köpa sin coolhet och få vara en del av det coola gänget. De som var punkare till ytan, men kanske inte mer än så. Då som barn tyckte jag alla de coola barnen var enstaka individer som stack ut. Nu efteråt ser jag ju att det fanns vissa plagg som alla var tvungna att ha för att passa in i gruppen. Man var precis så unik som sin kompis i gänget.
Två saker kom ur denna erfarenhet för min del, den ena att jag blev intresserad av mode och den andra att jag inte ville se ut som andra. Jag ville ha en annan stil än de coola barnen jag hade sett upp till. Kläder har varit viktigt för mig under hela mitt liv. Jag har ofta, med mer eller mindre lyckade resultat, klätt mig på sätt som har stuckit ut. Förutom musiken var det kläderna som gjorde att grungen och punken tilltalade mig. Rött hår, röda skotskrutiga byxor med säkerhetsnålar i sidorna och tröjor med Kurt Cobain vars ärmar jag bet i för att de skulle se söndriga ut.
Kläderna var som ett skal. Jag trivdes men var medveten om att min existens var på nåder. Frikyrkan, bråk med raggare och organiserade rasister, främlingskapet, allt detta fanns runt omkring mig som min mundering skyddade mig emot. Jag inbillade mig att det var så iallafall. Och jag var kanske inte populär men jag stack ut och på så sätt fick jag vara en egen person.
Många, både rörelser och individer använder olika plagg för att befästa sin identitet i världen och sina åsikter om världen. Punkarna, modsen och den så avpolitiserade hipstern har alla vissa typer av kläder som markerar tillhörigheten. Kläder markerar i hög grad klasstillhörighet. Att klä sig är för vissa människor ett sätt att påklä sig en roll, en persona. Det kan vara en roll som man inte hade när man växte upp eller en roll som man fantiserat om.
“Ett samhälle präglat av sådan plikt och konformism att vi alla bär likadana jeans och tröjor när vi försöker kombinera ett intressant arbete med en kärleksfull familj och en spännande fritid, och gärna några späkande gympass på det för att skaffa sig en spänstig kropp, dessutom. Det är förstås Luther man ska skylla på. En man vars lära gick ut på att plåga och piska oss att fortsätta jobba, jobba, jobba – och ge oss dåligt samvete om vi slöade till.” Så introducerar programmet Stil i P1 avsnittet som heter Martin Luther – synd, sex appeal och svartrockar.
I samma program talar programledaren Susanne Ljung med kulturjournalisten Per Svensson om hans nyutgivna bok Frihet, jämlikhet, reformation: 500 år med Luther. Svensson understryker att vi svenskar präglas djupt av det lutherska arvet när det gäller våra kläder, där svart förknippas med det intellektuella, och ställs mot det ytliga. Tanken verkar vara att har du tid att bry dig om ditt utseende, ja då har du väl inte tid att tänka.
Kanske är det därför som mode i Sverige inte räknas som en del av kulturen på samma sätt som litteratur, teater eller konst. Istället behandlas mode antingen som något löjligt som man som läsande, skrivande och bildad människa inte har tid med. Eller styvmoderligt i något tv-program där det hela går ut på att få tips på rätt konsumtion för “rätt kropp”, sponsrat av något klädföretag som vill kränga senaste säsongens käcka trender.
Jag får vatten på min kvarn när jag läser Sista skriket. En bok om mode, död och erotik av Emma Veronica Johansson och Philip Warkander. Deras brevväxling förtjänar att läsas av alla som ser mode och stil som en del av samhället och kulturen. Och inte bara som varor som ska hetskonsumeras efter säsongens trend. ”Älskar du shopping, stilråd och stålgalgar? Då är det här inte boken för dig”, skriver författarna och efterfrågar ett samtal om mode som håller en högre nivå.
Om kläder kan eller ens ska göra anspråk på att förändra världen känns som en fråga i stil med om konsten kan rädda världen eller om kulturen måste göra politiskt motstånd. Däremot är mode och stil i högsta grad kopplade till både estetik och politik. På samma sätt som exempelvis konsten. Det betyder inte att varken mode eller konst ska avkrävas ansvar för politik eller bli till arenor för plakateri. Men båda är en del av det samhälle i vilken vi lever och bör också kunna ses i ljuset av det.
Jag har en kappa som jag brukar kalla för överklasskappan som jag hittade på en kraftigt nedsatt rea. Den är av märket Tibi och utmärker sig på det där självsäkra fulsnygga sättet med sin klarblåa färg och krulliga fakepäls på välvalda delar av den. Framförallt är den skräddad så att den sitter som en smäck och så faller den tung runt kroppen. Hela kappan luktar ”god smak”. När jag sätter den på mig är det som att sätta på sig ett självförtroende. Det känns som att jag turistar i överklassens värld.
Kappan förändrar knappast världen. Men om jag skulle påstå att jag inte blir behandlad bättre när jag har på mig den än ett ytterplagg som inte inger samma status skulle jag ljuga. Något är uppenbarligen väldigt skevt när man måste lajva överklass för att bli behandlad som en vanlig människa. För det har också varit tvärtom, att jag har blivit misstänkligjord på grund av kombinationen icke-vit med kläder som utstrålar icke-respektabilitet.
Kläder är politik. Inte för att tingen kan göra anspråk på att förändra världen politiskt, utan för att världen kan förändras för individen beroende på hur den klär sig. Till en viss gräns. För en ordning där individer kan klara sig på grund av rätt klädsel är lika hållbar som att vara en duktig flicka i en patriarkal och kapitalistisk värld. Det betyder inte att jag kommer klä ned mig för att verka strävsam.
