BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg.
5 februari
Crister,
det är februari, snöblandat regn som blåser in över staden. Den här tunga fukten som letar sig in under kläderna, den här kylan som får dig att frysa oavsett hur mycket du klär på dig. Du kan inte fly. Du är omgärdad av vind, regn, fukt, snö, vatten. Malmö. En hamnstad. En transitstad. En stad. En arbetarstad som tycks förlora kampen mot den historielöshet som breder ut sig. En stad där navet är en alltmer välmående medelklass som breder ut sig, tar för sig. Alltmedan förstäderna är alltmer isolerade. Du behöver inte se människorna som bor där, inte annat än när de tvättar din bil, städar din lägenhet, passar dina barn medan du förverkligar dig. Det är historielösheten som igen plågar mig. När den sker på individnivå kan den tyckas vara harmlös, men när den systematiseras och bildar ett fundament för att tolka och förstå blir den livsfarlig.
Det är februari, året är 2018. Det är varken snö eller regn, bara en tät kyla, ett mörker som tar sig in i dig. Det är ett par dagar sedan Stefan Löfven gick ut med ett hot eller löfte om hur man skulle kunna hantera det som han benämnde ”gängkriminalitet” – svaret var att han som yttersta konsekvens kunde tänka sig att låta militären ingå som ett maktmedel mot brottsligheten. Det är naturligtvis helt absurt. Skulle vi ha tanks som patrullerade längsmed Sevedsplan? Fallskärmsjägare på Bennets väg? Och känner inte Löfven till varför vi inte använder militär i civilt syfte? Hans uttalande tycks bottna i just en systematisk historielöshet. Så låt oss ta det från början.
Våren 1931 strejkade arbetarna i Ådalen i Ångermanland. Från början var det en sympatistrejk för arbetare vid andra sågverk som fått sina löner sänkta. Arbetsgivarna gjorde som de brukade göra: de tog in strejkbrytare för att stoppa strejken. Nu för tiden behöver man inte ens kalla in strejkbrytare. Det är enklare att ringa in bemanningsanställda. Det blev en storstrejk. En fredlig sådan. Motståndet som arbetarna mötte var allt annat än fredligt. Man bestämde sig för att ta hjälp av militären. Man undvek dock att använda sig av vanliga värnpliktiga eftersom man fruktade att de skulle gå över på arbetarnas sida. I stället kallade man in yrkessoldater. Och resultatet blev att militären öppnade eld och sköt ihjäl fem obeväpnade arbetare.
Det är samma statarsamhälle nu som då, det är samma egendomslösa klass nu som då, samma mjuka objekt som kan fylla ut excelarkets tomma rutor. Och i skenet av det nyliberala skifte som äger rum i en konstant rörelse av historielöshet kan man plötsligt höra en företrädare för arbetarrörelsen tala om militära lösningar på civila problem, som om en generation unga plötsligt vaknade upp i våra förstäder med automatvapnet intill kudden.
Det är februari, en kyla som är mer än omänsklig. En kyla som tär oss. Snöblandat regn, känslan av att sväva i ett viktlöst vakuum där allt är lika rimligt och orimligt. Samma makt nu som då, samma kanonmat nu som då.
kristian.lundberg@opulens.se
