UNIONENS KRIS. Jugoslaviens siste premiärminister Ante Marković kämpade hårt med att utveckla demokratin, liberalisera marknaden och europeisera landet. Även om han misslyckades, kan hans idéer vara intressanta i dagens diskussion om hur Europeiska unionen bör utvecklas.
1990-talet var i Europa en period av både integration och desintegration. Den mellanstatliga europeiska gemenskapen utvecklades till en övernationell styrelseform med flernivåstyre. Jugoslavien, som var världens enda odemokratiska federation med tydlig maktdelning, hamnade å sin sida i krig och föll sönder. Men premiärminister Markovićs syn på demokrati och federalism skulle kunna vara intressanta i dag med tanke på den politiska och institutionella utvecklingen i unionen.
Marković ville liberalisera marknaden, demokratisera federationen och forma en bättre välfärdspolitik. Jugoslavien skulle europeiseras och få stöd av det blivande EU. Stora delar av den jugoslaviska befolkningen stödde reformerna, men de nationalistiska eliterna i framför allt republikerna Serbien och Kroatien var emot dem. Nationalisterna uppfattade både marknadsreformerna och demokratiseringen som ett hot mot deras korrupta kontroll över ekonomin och den politiska makten.
Under Jugoslaviens sista år präglades landet av ett mellanstatligt beslutsfattande som kan påminna om dagens EU. Markovićs reformer misslyckades bland annat därför att den jugoslaviska demokratin var alltför outvecklad. De nationalistiska partierna blev också den tidiga demokratiseringens stora vinnare genom att skapa rädsla och ställa etniska grupper mot varandra. När mellanstatligheten upphörde att fungera fanns det inte längre något intresse av att hålla ihop landet.
Kroatiens nationalistiske president Franjo Tudjman menade att EU precis som Jugoslavien var ett ”liberalt experiment” som skulle falla sönder. EU har ju också länge upplevt svåra politiska kriser. Mellanstatligheten har brister i form av exempelvis slutna förhandlingar som leder till centralisering utan demokratisk kontroll och dåligt deltagande i valen till Europaparlamentet. Kommissionen väljs fortfarande av de folkvalda på nationell nivå, och tanken är att varje land ska ha sin egen kommissionär, vilket innebär en omfattande byråkrati.
Även om EU har flernivåstyre finns det ingen tydlig maktdelning eller några starka institutioner på områden som finanspolitik, migration och energi. Och liksom det fanns olika idéer om vad Jugoslavien skulle vara, finns det gott om idéer om vad EU borde vara. I dag pågår diskussioner i unionen om centralisering och decentralisering, integration och nationalisering, federalism och konfederalism. Samtidigt styrs unionen av politiker som i första hand är ansvariga inför sina nationella väljare och som ofta ser idén om en europeisk demokrati och federation som ett hot mot sin egen makt.
Att reformera ekonomin är lättare än att reformera politiken. I unionen pågår just nu olika typer av politiska konflikter mellan vänster–höger, GAL–TAN, globalism och nationalism, nord–syd, väst–öst, centrum–periferi. Om EU ska kunna utvecklas efter alla kriser måste det till starka kompromisser som kan omfatta såväl marknadsliberaliseringar och investeringar som sociala åtgärder där progressiva aktörer kan enas.
För att EU ska få större legitimitet krävs en fungerande övernationell demokrati, ett EU-medborgarskap och en europeisk offentlighet. Vägen dit går inte via nationella politiker, utan via paneuropeiska rörelser.
vladan.lausevic@opulens.se
