Det bästa hos människan är hunden- men det värsta hos människan är också hunden, den inre hunden, menar Ladislaus Horatius.
Låt oss prata hundar och människor. Hunden vill gärna ha ett ben. Hunden hugger. Hunden vill att vi ska kasta pinnen. Människor vill gärna höra vackra ord och hugger när man dinglar fina fraser framför henne. Hunden viftar på svansen när den är glad och saliverar när man ringer i en klocka. Människan saliverar och viftar med sin inre svans när man trycker på hennes mentala reflexpunkter.
Uttrycket Pavlovs hund syftar på betingade reflexer och sådana finns det många av i vårt tankeklimat. Vissa saker som värme, god mat och kärlek gör oss obetingat lyckliga. Men lycka kan syntetiseras; titta bara på den konstgjorda lycka som många likes ger oss på Facebook.
Eller på den helt verbala varianten. Jag har postulerat en ordklass som heter SAFT: salivframkallande tankesurrogat. Dessa ord får oss att drägla, skapar en varm lyckokänsla i bröstet och aktiverar feel-good hormoner.
Motpolen är SABB-orden: salivbromsande benämningar. Sådana ord ger muntorrhet, hjärtsnörp, och “TABU!” börjar blinka som en varningslampa i hjärnkontoret. Dingla SAFT-ord framför oss och vi viftar på svansen. Gör samma sak med SABB; vi morrar och skäller.
Ett exempel på detta såg vi under implementeringen av IT på 90-talet. “Cyberspace”, “distansarbete”, “äkta bredband”, “e-demokrati”, “kunskap och kompetens”, “paradigmskifte” — allt detta fick oss att drägla. “Radioskugga” och “långsamt modem”… GRRR! Numera klassiska salivframkallare är “demokrati”, “mångfald”, “jämlikhet” och färgen grön. (Politiska tal måste innehålla många procent SAFT.) Lika klassiska ajabaja-ord är “terrorism”, “sexism” och “diskriminering”.
SAFT är ibland kompis med kapning och krympning. Ordet “pride” betyder stolthet och högmod; numera står det, precis som bilden av en regnbåge, för sexuell läggning. En karaktärsegenskap och en allmängiltig, rentav universell symbol har reduceras till en fråga om sex.
Ibland blir saken bara tossig. Jag minns när ordet “koncept” som vardagsterm gjorde entré på scenen. På T-centralen i Stockholm åhörde jag ett samtal mellan två bangårdsoperatörer. “Ja, och frugan hade ju sitt eget koncept om middagen. Men det gick inte alls. Han gillade inte fiskkonceptet. Det blev ju helt fel koncept för honom!”
Lite smålöjligt och nästan rörande när vi klamrar oss fast vid nya favoritord. Hundens “kasta bollen!” blir kast med litet ord. Men saken kan också blir storlöjlig och livsfarlig när orden används i politiska, ideologiska eller teknologiska syften.
Ordet “artificiell” är primärt SABB, “intelligens” är positivt, men tillsammans bildar dessa mentala pusselbitar en hejdundrande mix. Artificiell intelligens! AI! Själv säger jag AJ (artificiell jävelskap) eftersom det är mänsklig intelligens vi borde utveckla och salivera över. Men visst är det skönt när någon eller något annat tänker åt oss. Och diskar. Och parkerar bilen. Och häller upp badvattnet. Och bär ut soporna.
Hela robotutveckling är en mer eller mindre förtäckt dyrkan av bekvämlighetsguden Kom Fort. “Bekvämare är bättre” är en logik som inte anstår Homo sapiens. Det är i motvind som draken lyfter och den optimala komforten är KOMA.
En annan begreppsförvirring handlar om strukturer. Språk har struktur, hud har struktur, atomerna i min kropp har struktur. Musik är ibland inget annat än struktur och poesi har struktur. Det finns företagsstruktur, geografisk struktur och skäggstruktur. Alltså strukturer så långt ögat når. Men detta neutrala ord har nu blivit SABB och används som en ideologisk hammare. “Det är strukturellt”, “det är exempel på strukturellt förtryck” säger man och syftar på dålig behandling av kvinnor.
Men förtryck finns i otaliga former. Män förtrycker kvinnor, kvinnor varandra, män varandra, kvinnor förtycker män, människor förtrycker djur. Men precis som med AI väljer man ut en aspekt av saken, och presenterar den som Sanningen.
I ren protest blir jag då ideologisk elefantist.
Elefantism bygger på sagan om elefanten och de tre blinda männen. En står bakom djuret och menar att det är ett slags rep. Han som står på sidan säger att elefanten är en vägg. Han som står framför säger: två svärd. Alla har rätt och fel. Rätt vad gäller deras del; fel vad gäller helheten.
Vi är lika partiskt blinda när det gäller IT, strukturer och artificiell intelligens. En attityd värdig Homo sapiens vore att promenera och gå runt djuret. Baby elephant walk!
Visst, sett ur en vinkel lever vi i ett patriarkat. Ur en annan vinkel manipuleras och kontrolleras män (bakom kulisserna) av kvinnor. Från en tredje utsiktspost ser man att alla manipulerar alla. Från en fjärde att ingen manipulerar någon, eftersom varken män eller kvinnor har koll eller kontroll utan styrs av hormoner, sitt undermedvetna och yttre planeter.
Antalet synvinklar är obegränsat, vilket lätt ger svindel. Bättre för nattsömnen att parkera (kanske långtid) i en specifik ideologisk hörna. Livet blir enklare och bekvämare så. Men också dummare och mera hundlikt. Vi viftar gärna på svansen, eller skäller — men det är småjobbigt att tänka.
Fast egentligen är tänkande bara en sorts promenad. Voff!
ladislaus.horatius@opulens.se
