VISIONÄR. “Jag kommer sörja hennes varma respekt inför människans frihetslängtan och drömmar om en bättre tillvaro. Vem skildrar sådana tvetydiga utopier?” undrar Hampus Byström med anledning av författaren Ursula Le Guins bortgång i förra veckan.
En vidunderlig och mäktig fantasi har slutat skapa. Författaren av science fiction och fantasy, Ursula Le Guin, har somnat in, 88 år gammal. För första gången på länge kände jag en outtömlig sorg när dödförklaringen rullades ut i de sedvanliga kanalerna. Vissa röster tänker man sig som eviga, och Le Guins trygga stämma och uppsyn full av vishet hade liksom bakom min rygg antagit en bronsstatys odödlighet.
Vår kändiskult har utvecklat en förtätning de senaste åren tack vare sociala media; det känns som att en hel generation passerat ut i intet samtidigt. Jag vet inte om jag känt sorg över alla fantastiska konstnärer som tagits ifrån oss på sistone. Inte för att jag inte älskade Leonard Cohen, Bowie och Princes musik, eller Carrie Fishers skådespelargärning, utan för att döden i tjugoförsta århundradet blivit fullständigt obegriplig. Med Le Guin var det annorlunda. Hennes död är fullt begriplig: den signalerar en fantasirik utopisk traditions död, och jag kan inte se att hon efterlämnat några värdiga arvingar.
Science fiction brukar kallas för idéernas litteratur. Ofta har de stora koncepten likt stridsvagnar utplånat varje spår av inre mänskligt liv, särskilt i genrens barndom. Huvudkaraktärerna blev en naturlig förlängning av den amerikanska västerns och den populära äventyrsromanens stoiska hjältar; rymden som det nya gränsområdet, när den vilda västern blodigt tämjts av modiga upptäcktsresande. Istället för cowboys får vi läsa om ingenjörers hjältemod, personifieringen av modernitetens instrumentella förnuft. Utomjordingarna fick stå ställföreträdare för det koloniala mötet med ursprungsbefolkningen. Ingen ville ställa för obekväma frågor om den så kallade civiliseringens kostnad i mänskligt lidande; som Walter Benjamin skrev, ”det finns inget dokument över civilisationen som inte också är ett dokument över dess barbari”.
Le Guin tillhörde en senare generation SF-författare som ville ändra på allt det där. Traditionellt uppdelade i ”hård SF” och ”mjuk SF” utgick den för 60-talet nyare och ”mjukare” science fictionlitteraturen från människans inre och sociala liv som idébärare, istället för ingenjörens hjärna. Hon var dotter till en välkänd antropolog, och hennes far mottog i deras barndomshem människor från nästan utdöda indianstammar. Le Guin lärde sig tidigt uppskatta och respektera mötet mellan kulturer. I hennes böcker samsas antropologens humana respekt för levande världar med författarens känsla för dramatik och berättande. I en SF-industri dominerad av manliga namn breddade hon genren, inte bara som kvinna – utan särskilt som intellekt och visionär. Hon fick till och med en av sina tidiga noveller publicerad 1968 under manlig pseudonym i tidningen Playboy, eftersom redaktörerna ansåg att ett kvinnligt namn i tidningen skulle göra läsarna ”nervösa”.
Undertiteln till hennes mästerverk The Dispossessed lyder ”an ambigous utopia” – en tvetydig utopi. Hon jobbade ofta med det utopiska begreppet, till fulländade resultat. Vad innebär mänsklig frihet? Vad innebär jämlikhet? Istället för att avfärda de utopiska förhoppningarnas trollkraft med dystopins cyniska låtsasrealism undersöker hon vad en mänsklig utopi innebär, i just all sin tvetydighet. Dystopins fullständiga seger noterades i kalla krigets annaler. Litteratörer som ofta förtjusats av Stalin drev ut sina demoner genom att offra utopin som en livsfarlig genre; det var som om deras politiska felberäkningar endast berodde på dåliga konstnärliga influenser, en version av Madame Bovary där Emma lämnar sin trista make tack vare en överdos på kärleksromaner. Arthur Koestler och Orwell sjöng tidens melodi, med enkelt förtäckta dystopiska allegorier.
Le Guin var aldrig någon för allegorier, precis som sin läromästare Tolkien. För henne var allegorin lika tråkig som att dechiffrera en rebus; hitta rätt kodnyckel och belöningen uppenbarar sig i form av en lättuträknad satir över Sovjetunionen. Det betyder inte att hon inte skrev om världshändelser eller samtidspolitik. Hon är ständigt aktuell och belysande. Men hennes fantasi gick inte att enkelt inordna i något läger; hon var tveklöst vänster och radikal, dock utan att ställa sig under lättköpta paroller.
Jag kommer sörja hennes varma respekt inför människans frihetslängtan och drömmar om en bättre tillvaro. Vem skildrar sådana tvetydiga utopier nu när Ursulas penna slutat skriva? Nu mer än på länge behöver vi visioner av en mer human tillvaro. I väntan på att någon plockar upp pennan där hon lämnade den finns Le Guins många böcker kvar att försvinna i, och dyka upp som en förvandlad människa i hopp om en bättre värld.
info@opulens.se
