KLASS. “En djupt skakande historia om en hur en fullt fungerande medborgare handlöst rasar ner på samhällets botten”. Elisabeth Brännström har läst Charlotta von Zweigbergks nya bok och känner igen sig i huvudpersonen Beata.
Titel: Fattigfällan
Författare: Charlotta von Zweigbergk
Förlag: Ordfront
När jag sätter mig ner för att skriva om Charlotta von Zweigbergks bok Fattigfällan har jag nyligen varit hos socialen. Anledningen är en låg a-kassa som sänkts till en nivå där den knappast täcker min hyra. Jag har också räkningar som måste betalas och ett behov av att äta minst en gång om dagen. Så jag kan inte välja, jag måste gå dit.
Naturligtvis skäms jag och tycker att det känns tråkigt. Under många år har jag försörjt mig själv genom längre och kortare lärarvikariat, men läget har successivt förändrats. Fast anställning är uteslutet eftersom jag inte har lärarlegitimation och nu har a-kassans regler runt deltidsarbete försvårat situationen för mig till den grad att den inte håller längre. Alltså släpar jag mig till soc med en stor bunt papper som ska nagelfaras av en socialsekreterare och efter ett relativt neutralt samtal överlämnar jag mig i hennes händer. Det känns inte bra, men liksom egenföretagaren Beata i Fattigfällan har jag inget annat val.
Fattigfällan är en djupt skakande historia om en hur en fullt fungerande medborgare handlöst rasar ner på samhällets botten genom det gigantiska hål som slitits upp i vårt sociala skyddsnät. Hennes elände börjar med att hon blir sjuk och hamnar på sjukhus. Sjukpenningen dröjer, räkningarna hopar sig och det tar tid innan Beata får kontakt med socialen där hennes verkliga helvete drar igång.
Socialassistenten framstår mer eller mindre som en iskall sadist som letar med lupp för att hitta någonting som kan fördröja Beatas pengar. Hennes hemförsäkring är för dyr, hennes hyra kostar för mycket trots att den ligger under snittet och hon uppmanas, trött och sjuk, att flytta. Vissa månader får hon inga pengar alls, hon får betalningsanmärkningar och blir beroende av vänner och bekanta. Under tiden uppmanas hon att vila trots att stressen sliter sönder henne inifrån och hon knappt har mat för dagen.
Beata, en verklig person enligt Charlotta von Zweigbergk, blir exceptionellt illa behandlad. Socialsekreteraren dyker utan medlidande ner som en illasinnad hök på varje liten begäran och verkar njuta av varje avslag. Och Beatas vänner är ofta oförstående inför det som verkligen är svårt. Hon känner sig ofta skuldbelagd och börjar odla en bitterhet mot hela samhällsapparaten och mot den bristande förståelse för fattigdom som vuxit upp som ogräs i vårt alltmer polariserade samhälle.
Det tar fem år innan hennes lidande äntligen är på väg mot sitt slut. Under den tiden har hon periodvis gått ner sig så djupt i fattigfällan att hon stulit mat från en granne när hon varit blomvakt, tvingats ge upp sitt företag, hamnat hos Kronofogden, sökt hjäp hos Stadsmissionen och blivit osams med vänner och släktingar som i grund och botten tror att det är Beata själv som är slarvig, inte samhället som nekar henne hjälp.
Fattigfällan känns kanske ibland något överdriven, främst i avsnitten om konflikterna med socialen, fullt så elaka brukar de inte alltid vara, men i skildringen av den förlamande fattigdom som drabbar Beata slår Charlotta von Zweigbergk an en ton som verkligen svider. Det är nämligen precis så här förgörande att vara fattig i Sverige i dag. Det vet både jag och många andra som hankat oss fram på låg A-kassa och osäkra anställningar. Samhället ställer inte längre upp. Något att tänka på för dem som valt att se ner på burksamlare och utsträckta pappmuggar.
