LIVSHISTORIA. “Språket är i sin skenbara enkelhet så personligt närvarande, i de avskalade beskrivningarna, att några få koncentrerade meningar säger mer än den samlade Förintelseforskningen”. Cecilia Persson recenserar Marceline Loridan-Ivens memoar.
Och du kom inte tillbaka – en memoar av Marceline Loridan-Ivens
Natur & Kultur (2018)
Lördagsnatt tillsammans med lägerfånge nr: 78750s brev till sin döde far. Stjärnorna tindrar. Grannarna har fest. Tillvaron är bröd och skådespel och en fransk förintelseöverlevande judisk kvinnas splittrade och becksvarta minnen, som får världen att stanna upp för en stund. På cellväggen i Saint-Anne skrev Marceline Loridan-Ivens: Det är nästan en lycka att veta hur olycklig en människa kan vara. I hennes enastående vittnesberättelse, Och du kom inte tillbaka – en memoar, ställer hon sig frågan om fångarna, som kom efter henne till cellen under och efter kriget, förstod vad hon menade. Går det att förstå hur det känns att få en papperslapp med orden ”Till min kära lilla dotter”, då far och dotter sedan deporterades och deras vägar för evigt skiljdes åt, när fadern försvisades till gaskamrarna i Auschwitz och Marceline Loridan-Ivens till dödslägret Birkenau?
Språket är i sin skenbara enkelhet så personligt närvarande, i de avskalade beskrivningarna, att några få koncentrerade meningar säger mer än den samlade Förintelseforskningen: Numera binder historien samman de två platserna med ett enkelt bindestreck. Auschwitz-Birkenau. En del säger bara Auschwitz, Tredje rikets största utrotningsläger. Tiden utplånar avståndet mellan oss, den förvränger allt. Auschwitz låg intill en liten stad, Birkenau på landsbygden.
Marceline Loridan-Ivens har hunnit bli 86 år gammal när hon skriver om sin livshistoria i formen av ett brev till sin döde far: Jag är en av de 160 som fortfarande lever av de 2500 som kom tillbaka. Vi var 76 500 franska judar som skickades till Auschwitz-Birkenau. Hon är en av de få överlevande och snart är alla vittnen borta. Och du kom inte tillbaka – en memoar är en av de starkaste och litterärt mest övertygande förintelseskildringar som står i min bokhylla ─ och där står den tillsammans med vittneslitteratur av exempelvis storartade och oumbärliga författare som Zenia Larsson, Cordelia Edvardson, Lena Einhorn, Hédi Fried, Anne Frank, Helga Weiss, Gitta Sereny, Primo Levi, Göran Rosenberg, Eli Wiezel och Imre Kertez. Den ungerske författaren och nobelpristagaren Imre Kertez som kommit att personifiera genren vittneslitteratur med sitt briljanta författarskap och de litterära mästerverken Mannen utan öde och Kaddish för ett ofött barn.
Det är svårt att riktigt sätta fingret på vad det är som gör att Marceline Loridan-Ivens Och du kom inte tillbaka – en memoar är så makalöst bra. Bra är ett trubbigt och förenklat superlativ men förutom att vara livsviktig vittneslitteratur så är det helt enkelt en oerhört bra, välskriven, djupt personlig och originellt författad bok. Hon lyckas med konststycket att i de små detaljerna beskriva helvetet och den groteska ondskan utan ett enda överflödigt ord samtidigt som hon förmår förmedla hoppet och kärleken som fanns mellan lägerfångarna på samma kärnfulla vis. En del menar att Förintelsen handlar om att beskriva det obeskrivbara och sett ur det perspektivet så är det en ännu större litterär bragd att faktiskt klara av att beskriva Förintelsen så som det troligen var, för de människospillror som tvingades leva och dö i infernot. Detta skrivs i skenet av mängden av vetenskaplig forskning kring Förintelsen som även står i min bokhylla.
Vad som gör Marceline Loridan-Ivens bok unik i sitt slag är att hon får med hela problemkomplexet kring att ha överlevt och vittna om sin egen historia. Hon är en svårt traumatiserad judinna som gestaltar både sin egen och andras judars trauma, både i det lilla och stora perspektivet. I boken beskrivs oerhört starkt och drabbande i scen efter scen hur lägerfångarna bröts ner och sen hur överlevarna dagligen för resten av sina liv skulle orka leva med sina outhärdliga minnen och katastrofala personliga förluster. Som hon skriver på sidan 109: Om folk bara visste hur lägret finns ständigt i oss. Vi har det alla inom oss ända in i döden.
Med uppebar risk att missuppfattas som blasfemisk så är Och du kom inte tillbaka – en memoar, trots dess plågsamma tematik en lättläst bok. Det är också en av dess stora förtjänster att den kommer tilltala och kan läsas av så väl gammal som ung oavsett förkunskaper om Förintelsen. Den är också i kraften av sig själv något av det mest lärorika man överhuvudtaget kan läsa om brottet mot mänskligheten och större lovord än så är det inte möjligt att ge en vittnesberättelse.
cecilia.persson@opulens.se
