ROMAN. Jesper Nordström konstaterar att Peter Handkes Sverigeaktuella bok, ”Den sista gästens ballad,” för oss tillbaka till författarskapet från 80-talet. Handkes unika stil och experimentella autofiktion gör sig åter gällande, med djup och psykologisk skärpa.
Den sista gästens ballad av Peter Handke
Översättning: Jesper Festin
Bokförlaget Faethon
Det sägs ju att när fan blir gammal så blir han religiös. Huruvida Peter Handke, född 1942, är en troende kristen vill jag inte spekulera om, men han framstår däremot som en andlig författare i en vidare bemärkelse. Det vill säga om man med detta avser ett slags eterisk och mjuk uppmärksamhet på livet i alla dess aspekter.
Huvudpersonerna i hans böcker är mestadels till förväxling lika Handke när det gäller liv och situation, så vi har ofta att göra med en experimentell autofiktion.
Utmärkande för den nya boken ”Den sista gästens ballad” är att Handke har återvänt till den sorts djupare och psykologiskt intressant litteratur som han ägnade sig åt på 80-talet. Det gläder mig. En fruktbar jämförelse är faktiskt Björn Ranelids tidiga oeuvre som var djupt språkexperimentell men ändå träffade hjärtat.
Handke och hans särart
Så vad är det egentligen för bok då? Ja det är en typisk Handke-bok, var så säker. Här finns verkligen hans särart och det går att pricka av alla kännetecken som på en bingobricka, åtminstone för oss som fastnat för detta djupt unika författarskap.
Så här är formeln: en man reser med flyg, tar en buss till en by där hans föräldrar bor, får ett besked om ett dödsfall i familjen. Sedan ägnar sig Handke åt det han är guldmedaljör i, nämligen att totalt schabbla bort det som skulle kunna vara den intressanta ”smärtpunkten”, för att nu använda en journalistisk kliché.
Därefter vandras det genom skogar, simmas lite i en tjärn, uppfinns fantastiska ord för att fånga en tanke. Kanske är dessa neologismer desto mer synliga i Jesper Festins översättning till svenska än i det tyskspråkiga originalet. Detta sagt med tanke på tyskans särart när det gäller att bilda långa ord för att beteckna en företeelse.
Tycker ni måhända att jag raljerar över hans sätt att skriva? Icke så, detta är verkligen Peter Handke i sin prydno och han har hittat sin unika ton igen.
Handkes värld
Handkes litterära värld kan liknas vid en palimpsest med ett otal lager där saker tas om, personer återkommer och ges nya tolkningar och perspektiv. En detalj ur hans privatliv kan belysa. Handke äger en gammal nopprig kavaj med ovanligt många fickor, och i varje ficka finns en liten skrivbok, samt en blyertspenna här, en svampkniv där (som även används som pennvässare). Vi ser framför oss den arketypiskt tankspridde professorn som strör papper och tankar runt sig.
Få författare framstår som så riktningslösa och i avsaknad av agenda som Handke. Hans böcker verkar födas i en omfattande dialog med det egna författarskapet. Som om ingen sanning vore färdigformulerad, som om allt kan sägas och gestaltas på nytt.
Den enda bok av Handke som jag gett upp på är ”Mitt år i ingemansbukten”, en drygt 700 sidor lång tegelstensroman. Den händelselösa förströddhet som är hans signum blir för mäktigt på denna nivå. Nej, han är och förblir i mina ögon en författare som excellerar i det halvlånga formatet med sina genomlysningar, meditationer om precis allt och inget.
jesper.nordstrom@opulens.se
