Förstenad dramatik på Österlen

MORDFALL. I veckans krönika skriver Lars Thulin om gravstenar och ett mordfall som gett upphov till filmer, böcker och dramatiseringar.

”Den arma qvinnans böner och tårar rörde dem alls intet”. Dessa dramatiska och ovanliga ord finns inristade på en gravsten på Brösarps kyrkogård. Under stenen ligger det unga offret i ett av Sveriges mer kända mordfall – Yngsjömordet.

Byn på Österlen

Jag stötte på den under en något planlös vandring i byn på Österlen. Att jag hamnade på gravplatsen var emellertid ingen slump. Jag gillar att besöka kyrkogårdar, speciellt i mindre samhällen där gravstenar fått stå kvar i många decennier, ibland även sekler.

Texterna på stenarna säger en del om människorna under dem. Men kanske mest om det samhälle de levde i. Och vilka värderingar som då gällde.

En riktigt stor gravsten, rikt och dyrt utsmyckad, ska signalera rikedom och välstånd. Väldigt ofta finns titlar som ska visa den dödes betydelse i samhället. Provinsialläkare, kyrkoherde, godsägare, sjökapten med mera dominerar.

Ibland kan en jordbrukare eller folkskollärare tränga sig in. Men det är undantag. Och det är männen som är de viktiga, de som är skapelsens krona. Majoriteten av de begravda kvinnorna finns som ett tillägg under berättelsen om mannen. Kvinnans roll i livet reduceras till ”hans hustru”.

Moderna gravstenar

På moderna stenar är en stor del av titelsjukan och omsorgen om det manliga egot borta.  Vilket är en välsignelse. Fast kanske ändå inte. För med informationen reducerad till namn och datum tappar vi en möjlighet att föra kunskap och värderingar vidare från en tid till en annan.

Så tänk om yrken, kanske inte främst titlar, kunde återinföras. För att visa och hedra vad den bortgångne åstadkommit i sitt liv och vilken betydelse hen haft.

Kanske Lisa Bengtsson kunnat få tillägget barnskötare på sin sten. Som ett erkännande för att hon med vänlighet, kärlek och omsorg hjälpt hundratals barn till att bli goda medborgare. Eller att Vladislav Burec, fått ordet lastbilschaufför inristat i graniten. Som tack för alla decennier med orimliga arbetstider då han slitit vid ratten och med lastpallar för att förse sina medmänniskor med allt det behövt för att kunna leva sina liv.

Och varför inte tillägget krögare på stenen över Juan Nunez som med sin bykrog både stillade hunger och erbjöd ett vänligt vardagsrum under ett par decennier på sin pizzeria mitt i sin by.

För det är inte bara innehavarna av de tjusiga titlarna som får vardagen att fungera. De flesta av oss är värda att ihågkommas för att vi arbetat för att göra världen till en bättre plats.

Yngsjömordet

Vad berättar de märkliga orden på stenen i Brösarp? Jo, en story som inspirerat till filmatiseringar och även böcker, opera och teater. Håll till godo!

Den 28:e mars 1889 rapporterade Anna Månsdotter till polisen att hennes svärdotter Hanna Johansdotter avlidit efter ett fall i sin källartrappa. Hanna, bodde tillsammans med sin make Per Nilsson och sin svärmor Anna på en gård i Yngsjö strax utanför Åhus. Polisen fann snart att historien inte stämde och misstänkte att den 22-åriga kvinnan dödats av Anna och Per.

Rättegången blev uppmärksammad både inom och utom Sverige. Skälen var flera. Det överlagda mordets brutalitet, att polis och åklagare lagt ett pussel värdigt dagens kriminaltekniker, att en av de misstänkta var kvinna, att mamman tvingat sonen till ett incestuöst förhållande.

Anna blev änka 1883 då Per var 21 år. När förhållandet mellan dem inleddes är oklart men Anna ville att Per skulle ingå äktenskap, kanske för att få slut på ryktena på bygden om incest.

Per och Hanna gifte sig 1888. Anna vägrade flytta från gården och var svartsjuk på sin svärdotter. Hanna behandlades som en inkräktare och äktenskapet var olyckligt. Hanna bad sin far, som var häradsdomare och kyrkvärd, att lösa problemet. Men fick ingen hjälp.

På natten mellan 27:e och 28:e mars slog Anna och Per Hanna medvetslös med vedträn och därefter ströps Hanna. Sedan kläddes liket i rena kläder för att dölja brottet. Men sättet hon klätts på väckte en del av polisens misstankar. Till sist berättade Per i domstolen vad som verkligen hänt och om incesten.

De båda fälldes av tingsrätten för mordet och dömdes till döden efter prövningar i högre instanser. Kung Oscar II rördes dock av Pers öde, då han genom moderns övergrepp också var ett offer. Straffet omvandlades till livstids fängelse. För Anna gavs ingen nåd.

Skarprättaren Anders Gustaf Dahlman klev 6 augusti 1890 på tåget från Stockholm till Kristianstad, tog in på hotell och åt en god middag. Påföljande morgon begav han sig till länsfängelset med sin bödelsyxa. Med denna avlägsnade han Anna Månsdotters huvud från hennes kropp.

Hon blev den sista kvinnan som avrättades i Sverige. Per släpptes ut i frihet 1913, efter 23 år i fängelse. Han avled fem år senare.

Hanna Johansdotters far, Johan Olsson, lät resa stenen på dotterns grav och författade de dramatiska raderna. Nu har 135 år gått. Ändå skickar fortfarande de få orden bitterhet, förtvivlan och dödsångest både genom stenen, decennier och ett sekel.

Även en varm vårdag är det lätt att känna en kall hand som kramar själen och en rysning i kroppen när man läser de slitna bokstäverna på den svarta stenen.