Gussy: ”Ledmotiv”

MUSIK. ”Musiken är en välsignad tröst. Alltid. Vad man än går igenom så finns den där som en konstant airbag med vidunderliga toner,” skriver Gussy Löwenhielm. Han bjuder också på en spellista.

Jag har redan valt musik till min begravning. Det känns som att det är det enda jag verkligen vill bestämma över när det kommer till det där jobbiga klivet in i min sista vila. För mig spelar det ingen roll om kistan är röd. Om jag begravs i en moské eller en synagoga, bara jag slipper ha en låt med typ Erasure under defileringen.

Musiken är en välsignad tröst. Alltid. Vad man än går igenom så finns den där som en konstant airbag med vidunderliga toner som förmildrar de tuffaste konfrontationerna och funkar som en ypperlig mirakelkur för de skevaste tillstånden. På alla sätt.

Vare sig det är Albinonis dystra ”Adagio i g-moll” eller psalmen ”Guds Kärlek Är” så ska den, om inte lindra sorgen, i varje fall få oss att känna. Att ta del av smärtan och vara i den. Luckra upp det tunga i bröstet i ett par förlösande tårar.

Det är ju inte en slump att Samuel Barbers nästan lite uttjatade ”Adagio for Strings” kan höras i både David Lynchs ”Elefantmannen” och Oliver Stones ”Plutonen”. Ett sådant verk greppar tag i ens känslotillstånd med en trygg hand och lotsar en igenom smärta, ångest och den djupaste sorg. Och så kommer tårarna.

När Trent Reznor sjunger ”I hurt myself today to see if I still feel” i Nine Inch Nails låt ”Hurt” så vet i varje fall jag exakt vad han menar. Och ifrågasättandet av just vårt känsloregister är väl än mer aktuellt idag när vi hela tiden bedövar oss med en gigantisk flora av hjälppreparat för att vi just ska slippa känna.

När världen brinner, diktatorer har konferenser över huvudet på de som verkligen är drabbade, medan portar exploderar och psykopater med en lika defekt självbild som världsbild avslutar oskyldiga människors liv är det lätt att mata sig med lättsmälta snuttar i sin telefon för att helt sluta känna. Men det är i vakuumet, i det stilla tillståndet som alla Eckhart Tolle-entusiaster har lärt sig att kalla nuet, som livet smyger på en och påminner om oss att det existerar. Det är i nuet det händer.

Subliminalt ledmotiv

För sju år sedan låg jag i separation. Jag vet inte egentligen om det är rätt verb att använda. För det var en ganska stissig fas i mitt liv där jag bävade för att känna efter för mycket och inte alls var bekväm med att bara ligga och vara ett med min själ. I takt med att ett tryggt hem fick en temporär paus, flyttkartonger fylldes och köpare och nya säljare hörde av sig för att reda ut logistiska frågetecken samtidigt som livet genomgick en extreme makeover var nuet min största fiende. Där ville jag inte vara. I stället passade jag på att gå igenom hålen i min vinylsamling. Skivor jag haft men inte lyssnat på ordentligt. Lotten föll på Beach Boys ”Surf´s Up”.

Medan jag sprang mellan våningsplan och markerade kartonger med det så populära palindromet ”KÖK” så stannade jag alltid till vid vinylspelaren och tänkte ”det här är ju bra ju”. Skivan blev som ett subliminalt ledmotiv där det skulle ge mig ett tydligt motiv till min leda. Och tids nog när flyttlasset gått och jag hade kommit till rätta (efter att ha förlorat min dito) in i min nya lilla lägenhet så kunde jag i lugn och ro lyssna igenom hela mästerverket.

När jag efter att ha tagit in hela den välproducerade B-sidan och jublat över detta melankoliska hant- och mästerverk så landade nålen till slut på det avslutande titelspåret ”Surf´s Up”. Och då fullständigt brast det för mig.

Alla spänningar löstes upp, knutarna försvann och militären fick nästan blixtinkallas för att bygga fördämningar för att förhindra min tårkanalsmonsun från att svämma över hela Bagarmossen. ”Surf´s Up” spelade rollen som en mental kiropraktor. Den tillät mig känna och vara i nuet. Skapa en tvåfilig motorväg mellan hjärnan och hjärtat.

Där Bob Dylan har sin ”Blood on the Tracks” och Beck har ”Sea Change” där de skapar musik utifrån sina egna erfarenheter av att bli övergivna använde jag Brian Wilsons psykiska instabilitet för att lappa ihop min själ som ett, ja bandaid kanske (ordvitsar är också ett sätt att gå runt verkligheten och låtsas att man mår bättre än man gör).

Fastnaglad i nuet

Det är för jävligt att må dåligt. Och tyvärr är vi alldeles för många som inte mår så bra. Vi kämpar med våra smärtor, våra daddyissues, våra förhållanden, vår misstro mot politiker och brottas med våra egon som våra profiler i sociala medier tillåter att växa till gigantiska proportioner.

I stället för att fråga ”hur mår du egentligen” tipsar vi om en bra terapeut eller en bra youtubetutorial som kan läka dina själsliga sår. Säg till om du behöver prata. Men helst inte med mig.

Så vad gör vi? Stirrar djupare i mobilen, sätter tänderna i ytterligare en säsong av ”White Lotus” så vi kan konstatera att man inte blir lyckligare med mycket pengar? Nej, vi går på konsert. Kastar oss ut i nuet och låter musiken skölja över oss som en Ice Bucket Challenge med stundens ingivelse.

Och den här veckan har jag varit fastnaglad i nuet. Jag har behandlat mina själsliga och fysiska sår med musikalisk alsolsprit, bearbetat världsläget, accepterat universums utmaningar, bokat ålderdomspräglade måsten som bilbesiktning och deklarationer och vädjat om ett slut på kulturskymningen. Och då kom ljuset tillbaka. Kulturgryningen.

Temperaturen steg och den förnämliga kanandesiska postrockorkestern God Speed! You Black Emperor äntrade scenen på Fållan i Slakthusområdet.

Med sitt försiktiga anslag där en enslig fiol förmedlar melankoli och får en att tänka på glädjeämnen som amerikanska strafftullar gentemot sitt grannland drar en känslostorm in i ett evigt crescendo som landar i ett bombastiskt förlösande rockklimax samtidigt som analoga projektioner rullar som en suggestiv fond.

Och trots att Per Gessle är på en annan kontinent där Roxette lever vidare med hjälp av en respirator kallad Lena PH så kommer alla känslorna. På en och samma gång.

Men från publiken, som består av 85 procent män där åtminstone 70 procent av dem har skägg, händer ingenting. Det jublas inte. Det applåderas inte.

Publiken står blickstill och är helt tyst. För det här är musik som agerar defibrillator vilket är ett väldigt svårt ord att säga i en nödsituation. Och efter konserten efter det tolfte crescendot och sista klimaxet är vi alla igångsatta.

Vi går hem. Högst levande med välfungerande hjärtan och jag kan redan då konstatera att jag redan inom 19 timmar ska få känna igen. Och kanske ännu mer.

Ravel 

Då i Berwaldhallen och med Ravels mästerliga impressionistiska epos ”Daphnis et Chloé”. Återigen står den ensliga fiolen i fokus och förtäljer tillsammans med den resterande orkestern en berättelse om Dafnis och Chloe, två personer som blir övergivna av sina föräldrar som barn och känner en samhörighet men inte vet hur de skulle älska varandra.

Dessa ständiga daddyissues gör sig återigen påminda och när vi kommer till det populära puttrande partiet som inleder den korta versionen av stycket brister det såklart för mig. Det blir överväldigande. Trots att jag hört stycket hur många gånger som helst gör sig livets skörhet än en gång påmint och jag sugs in i ett nu som jag älskar att befinna mig i.

Ett tragikomiskt majackord där melankoli får samspråka med ett känslosvallande lyckorus. Ett ögonblicks eufori. Och så kommer crescendot. Hjärtat startas. Det pumpas i blodet och hjärnan kommunicerar. Trots att det råder väskförbud har vi alla tillräckligt med känslor i bagaget för att kunna känna.

Marc Ribot

I ett härligt tillstånd lämnar jag Berwaldhallen och kan konstatera att det bara ska ta 20 timmar tills jag återigen ska få känna. Denna gång på Jazzklubb Fasching för att äntligen få se och även dela scen med den kompromisslösa enastående gitarristen Marc Ribot. Jag får stå bredvid och spela skivor. Och det blir såklart en magisk upplevelse som sent kommer glömmas.

Fasching fullständigt kokar där den anrika jazzklubben är fylld till bristningsgränsen av, inte bara skäggiga män, utan även några kvinnliga entusiaster med en fäbless för det skeva avantgardemässiga. För det är just vad det är.

Vi är en hel del fans av Tom Waits, eller kanske Medeski, Martin & Wood och John Zorn. Men vad vi ska höra vet ingen. Det är namnkunnigt i publiken, det är trivsamt och det är högt i tak. Det spräcks och det skevas ur på scenen, alltid med en bra dos energi trots att vår gråhåriga nestor sitter ned på en stol med läsglasögon och kastar notbladen åt sidan efter att ännu en närvarande låt är lagd åt handlingarna. Kanske är detta ett spel för gallerierna eftersom det mesta känns improviserat. Och det är så nuet fattar tag i en.

Att ta del av de improvisationer som skapas i stunden gör att närvaron är total. Men när bandet i andra set börjar spela minimalistiskt där samma fras upprepas till leda. Då gör sig nuet påmint. Då kommer ledmotivet och det skapas vårfloder i tårkanalerna som gör det omöjligt att hålla känslorna tillbaka på min plats i det upphöjda DJ-båset.

Spellistan

Jag skulle kunna vara en reklampelare för den känslosamme mannen. Han som brukar gråta på film men som nu kan skådas IRL. IRL ja. För det är i det verkliga livet det händer. Här och nu. Och just nu kan jag bara konstatera att alla intryck gärna får rinna ner i smältdegeln så att jag i min stillhet kan njuta av det jag har varit med om samtidigt som jag försöker förmedla detta för er. Det går nog inte. Men här får ni i alla fall en spellista som jag har sammanställt.

Begravningsmusik

Jag avböjde ett erbjudande om att få se Kent återförenas på scenen. Ett intryck som skulle kontaminera och besudla alla dessa fina intryck från veckan som gått. Kent har ju varit döda i åtta år. Och frågan är väl vilken musik de vill ha på sin nästa begravning.

Själv vill jag ha ”Flamenco Sketches” av Miles Davis. Och kanske ”I Shall be Released” med The Band. En liten bubblare är också ”Pavane för en död prinsessa”. Jag gillar verkligen Ravel. Och tillsammans med Marc Ribot och God Speed! You Black Emperor blir han fantastisk. Rent utsagt odödlig.