POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om den politiska polariseringen som nu har gått för långt. ”Politiska grupperingar i sociala sammanhang kan allt mer liknas vid sekter. Väljare tittar inte längre på partiernas åsikter för att värdera deras politik. Allt reduceras till ett vi mot dom.”
Politiken blir allt mer polariserad och de flesta länder har i dag tvåpartisystem, även om det officiellt handlar om koalitioner. Detta leder till förenkling av politiska debatten och hårdare klimat där angrepp på person istället för på sak blir vanligare. Det är vi mot dom. Hejaramsor samt hån mot motståndarna i publiken i ett derby mellan AIK och Djurgården har fått en parallell i alltför många politiska diskussioner över middagsbord och i kompisgäng. Därmed flyttar argumentation och debatteknik ner till nivån i en sandlåda.
Polarisering i vänkretsen
Jag har märkt det i min vänkrets. Med en god vän hade jag våldsamma politiska debatter under gymnasietiden. Våra världsbilder var väsensskilda – jag hade ryckts med i vänstervågen och stod för en del åsikter jag inte är stolt över i dag. Hans föräldrar hade med risk för sina liv flytt över Östersjön undan det sovjetiska förtrycket i Baltikum. Helt begripligt innebar det att han och familjen avskydde allt som kunde liknas vid socialism.
Vår ungdom till trots kunde vi ändå sakligt diskutera frågor. Vi slog frejdigt argument i huvudet på varandra, men utan att tala illa om den andra som person. När vi tröttnat lade vi en lp på skivspelaren och letade fram öl ur kylskåpet. Och var goda vänner. Likt boxare som efter en match, svettiga och blodiga, kramar om varandra i ringen.
Nu har min vän deklarerat att han inte vill läsa mina krönikor i Opulens längre. Han orkar inte med det han uppfattar som enbart lögner. Under diskussioner vi fört fram tills nu har han allt oftare valt whataboutismen som argument. Synpunkter på Tidölaget eller USA:s agerande har mekaniskt mötts med varianter på ”Vänstern har minsann också, så det så”. Dock har vi inte heller nu angripit varandra som personer.
Hans toleransnivå har sänkts. Tidigare följde han debatten brett. Sedan avfärdades Aftonbladet och public service som kamporgan för den rödaste socialism. Nu sätter han samma etikett på borgerliga Dagens Nyheter. Kritik mot det egna politiska laget tycks bara stärka hans tro på det.
Vår tids polarisering
Det är ett tydligt tecken på polariseringen i vår tid. Politiska grupperingar i sociala sammanhang kan allt mer liknas vid sekter. Väljare tittar inte längre på partiernas åsikter för att värdera deras politik. Allt reduceras till ett vi mot dom. Att hata motståndaren blir viktigare än det egna partiets åsikter. Det innebär att partiet måste lydas och hyllas okritiskt, speciellt när gruppen anser sig vara under attack från en farlig omvärld. Varje form av kritik utifrån stärker tron på den egna rättfärdigheten.
Polariseringen i Storbritannien
Polariseringen och det sektliknande splittrar även på flera områden. Åtskilliga vittnesmål finns om hur Brexit-debatten slet sönder den brittiska nationen: generationer ställdes mot varandra, stad mot land, välutbildade mot lågutbildade, familjemedlemmar mot familjemedlemmar. Orsaken var nog att frågan var känslostyrd och inte faktastyrd. För ingen visste vad alternativet ”lämna” innebar i praktiken. Därmed var det fritt fram för skräckpropaganda, överdrifter och rena lögner. Allt eldades på av mer eller mindre dolda krafter som invaderade nätet. Krafter som varken hade Storbritanniens eller Europas bästa för ögonen.
Den svenska Nato-debatten
Vår Nato-debatt blev delvis samma sak – mycket känslor, lite fakta. Om vi gått till folkomröstning hade landet översköljts med känslovågor spetsade med några droppar fakta. Det hade gällt båda sidor. Samt en massiv påverkan utifrån.
Tecken på sekterism
I Sverige syntes tecknet på sekterism tydligt när skandalen med trollkonton briserade. I stället för att ta till sig ett uns av kritiken gick Jimmie Åkeson till våldsamt angrepp mot det vänsterliberala ”klägg” som angripit SD. Fast det var ju inte kritik mot partiet i sig, utan mot dess metoder.
För Åkesson var det ingen skillnad. De var utsatta för ett angrepp, leden måste slutas. Det var vi mot dom. En elak omvärld ville skada ett parti som det var väldigt synd om. Partiet blev orättvist behandlat. Men hela affärsidén med trollkonton var ju att SD använde mycket orättvisa metoder mot politiska motståndare, metoder som var så grova att man valde att göra det anonymt. Logiken i SD:s resonemang var därmed obefintlig. Men logik och fakta offras idag allt oftare på det politiska altaret.
Det leder till ett annat drag hos sekter – de anser sig ha rätt till metoder som inte andra får använda. För att överföra till sandlådan: jag får stjäla din hink och spade och kasta sand i ansiktet på dig. Om du gör det mot mig slår jag dig, ropar på fröken och säger att du är dum. Ett tecken på det är att åtskilliga krafter i dag ger sig på friheten i medier, forskning, konst och utbildning. Det som inte passar egna narrativet bör förbjudas i stället för att bemötas. Tidölagets hat mot public service är ett exempel. Indragning av bidrag till ”fel” slags kultur ett annat.
I vardagen hittar man liknande beteenden hos personer som är självutnämnda sanningssägare och hävdar att de bara säger som ”det är” till skillnad från dem som inte vågar göra det. De anser att omvärlden får stå ut med deras så kallade sanningar. Men när de själva möts av samma taktik gäller ofta en helt annan regelbok.
lars.thulin@opulens.se
