POLITIK. ”Sällan har ridån gått upp så snabbt och det nya så skamlöst presenterat sig för världen,” skriver Stellan Lindqvist. Det handlar om ”Det nya normala”.
Det normala är det som är normalt, det vill säga det vi inte ser men som finns, det vi förväntar oss skall ske som sker. Det är inte tänkt men är det vi tänker. Vi lever i det och vi anpassar oss.
Dock ändrar det sig. Ett normalt byter plats med ett annat. Så håller det på. Det hela har något sömngångaraktigt över sig. Någon, oklart vem, skriver manus och vi följer efter,
Det intressanta är övergångarna, när det gamla normala förtunnas och ett nytt tar gestalt. Människor ser sig över axeln, en osäkerhet breder ut sig, vilka åsikter är gångbara, vilka perspektiv? Det är inte helt olikt modets växlingar, när något som helt nyss var snyggt, attraktivt, häftigt och coolt utan några egentliga och begripliga skäl blir konstigt, bisarrt, obegripligt och fult. Som axelvaddarna, neonfärgerna, pudelfrisyrerna på åttiotalet. Ingen vet varför, bara att det är så. Först i backspegeln ser man att något hänt. Med tiden och med viss förvåning tänker vi: hur kunde jag tycka så?
Nej, upplysning och sanning har väldigt lite med de stora skiftena att göra, eftersom vi, det stora flertalet, styrs mer av vad som är komfortabelt än vad som är sant. Sanningen får någon annan ta hand om.
Nu är vi i en övergång och den började inte igår, den har pågått en längre tid, liksom prövande sin livskraft. Och nu, när motståndet är svagt och splittrat och det som en gång var fundamentet börjar krackelera, exploderar det. Orsakerna är många men övergången bär ett namn: Trump. Vi får gå långt bak i historien för att finna något liknande och kanske finner vi inte något. Sällan har ridån gått upp så snabbt och det nya så skamlöst presenterat sig för världen. Här är vi, säger människorna på scenen, det är bäst ni vänjer er.
Machiavelli sa till fursten, om du skall göra mycket ont, gör då allt på en gång, drar du ut på det hinner motståndet formera sig. Skall du ljuga, så ljug då stort, eftersom den stora lögnen är svårare att bemöta och gömmer de små.
Den stora attacken förvirrar naturligtvis, kompasserna från den gamla tiden fungerar inte längre, verktygen visar sig obrukbara. Man försöker blidka, böna och be, hänvisa till högre värden, ur stånd att förstå att de nya furstarna bara ser svaghet.
Finns tid? Finns tid att vända? ”De villigas allians”, låter som något ur Sagan om Ringen. Rohans ryttare förenade med Minas Tiriths soldater. Mot Mordor, mot Sauron. Modet mot styrkan.
Modet som måste vara allas, uppoffringar som måste vara allas, klartext som måste talas.
Det nya normala.
info@opulens.se
