SÄRARTSFEMINISM. Inför internationella kvinnodagen den 8 mars reflekterar Jesper Nordström över särartsfeminismen och dess konsekvenser.
I min rätt socialt tungrodda stadsdel i Malmö finns Anonyma Alkoholister på plats och en av deras verksamheter är inriktad på kvinnliga missbrukare med devisen ”På livets villkor”. Det är när jag tar del av informationen som jag plötsligt reser ragg och tänker på den sorts uppgivna såsighet som mest är till förfång för kvinnor. I ett slag skall det vara lugnt och fint och inkännade och drickas te och du ska vara ”ödmjuk inför livet”. Man kommer att tänka på någon förment stark kvinna som gett ut en känslopjunkig memoar om sin kamp mot bröstcancer och nu står i en sensuellt melankolisk soluppgång i Jämtland och ”känner tacksamhet”.
Det här är mycket typiskt. Det här är en exploatering av fördomen om kvinnor som mer sköra, holistiska och känsliga. Det framstår som ett slags sexismens låga förväntningar. Karlarna förväntas väl mest bara ta sig samman och släppa flaskan medan kvinnorna ska dansa tango till delfinfrekvenser.
När pandemin härjade som värst föreslog Teal Swan att ”don’t fight what is”. Som om Stalin skulle välja att göra ett yogapass när Hitler gick in över gränsen. Den här sortens essentialism runt det påstått specifikt kvinnliga leder oss i förlängningen tillbaka till Doris Days ”Que Sera Sera” där hemmafrun huvudsakligen rekommenderas att inte bry sin lilla hjärna för mycket och helst vänta på att bli gift med nån, snygg eller rik, något som tiden får utvisa i ett stort, mjukt och resignerat fluff.
JESPER NORDSTRÖM
