UTSTÄLLNING. Anne Edelstam har sett en lärorik utställning om vaxtyger på migrationsmuseet i Paris. Här berättar hon om dessa tygers historia och betydelse i dag.
Wax
Musée de l’Homme, Paris
5 februari – 7 september 2025
På Musée de l’Homme, migrationsmuseet, i Paris, visas en utställning om vaxtyger och dessas mönster. Det är en utställning som pedagogiskt visar hur dessa speciella tyger ursprungligen har kommit från Nederländerna, via Indonesien, för att senare hamna i Afrika och spridas över hela den afrikanska kontinenten. Historien om wax, ”wax prints”, eller vaxtyger som det också kallas på svenska, börjar för mer än 120 år sedan men sträcker sig fram till dagens mode, design och konstverk.
Vaxtygernas historia
Vi inleder visiten på översta våningen i detta gigantiska museum, med att ta en titt på utvecklingen under 1800-talet då detta unika sätt att göra tyg på uppfanns. Wax är, vilket det engelska ordet skvallrar om, ett bomullstyg med tryck på båda sidorna genom att använda vax. Det gör tyget lent men även en aning stelt.
De första exemplaren tillverkades av holländska entreprenörer vilka försökte reproducera batik för att sälja på den indonesiska marknaden. Men det var i stället i Afrika som tygerna blev populära. Detta tack vare några soldater från Ghana, anställda på Java av holländare, i mitten av 1800-talet. De tog med sig några tyger när de reste tillbaka till Ghana och där slog dessa genast igenom. Européerna bestämde sig då för att istället inrikta sin produktion på de afrikanska kolonierna.
Under mitten av 1900-talet utbredde sig produktionen av dessa vaxtyger till Nigeria, Benin, Burkina Faso och Elfenbenskusten. Tillverkningsmetoden visas på museet med hjälp av några gamla maskiner, fotografier och tidiga tygexemplar.
Skiftande mönstermotiv på vaxtyger
Till det mest intressanta på utställningen hör själva tygmönstren och vad de föreställer. De flesta afrikaner var fortfarande analfabeter när tygerna började spridas och för att de skulle lära sig alfabetet och inse vikten av utbildning tillverkades tyger med mönster av bokstäver. Det var för övrigt kristna missionärer som stod för den idén.
Men det gjordes många olika slags tryck. En kvinna som till exempel ville visa att hon hade en stor familj kunde sy upp en klänning med mönster som visade hönor, flera kycklingar samt en och annan tupp. Var maken otrogen och hustrun ville skämma ut honom kunde hon sätta på sig ett plagg med en öppen fågelbur där fågeln (den äkta mannen) flög sin kos.
Det var viktigt att tjäna pengar och det fanns flera mönster vilka manifesterade den egna förmögenheten.
En man som var döende ville hedra samtliga sina hustrur så han såg till att hans likdräkt var mönstrad med foton på honom själv men även på alla hans fruar (polygami var vanligt förekommande).
Vissa afrikaner hade konverterat till kristendomen och visade upp sig i plagg med Jesus eller Jungfru Maria som motiv. Andra var politiskt aktiva vilket framgick genom deras val av mönster.
Vaxtygerna och dagens konst och mode
På nedre plan visas hur aktuella och samtida modeskapare och konstnärer använder sig av vaxtyger. De använder huvudsakligen starka och glada färger. Mer abstrakta mönster har blivit vanligare än vad det var förr.
Jag fastnade framför allt för en kvinnlig kenyansk konstnär, Thandiwe Muriu, som i likhet med flera av sina kollegor använt sig av annorlunda material som till exempel blåa plastsugrör för att gestalta ett par solglasögon, samt underfundiga afrikanska ordspråk för att kommentera överkonsumtion, migration, fattigdom och kvinnoförtryck.
En hel vägg är prydd med fläktar i vaxtyg för att påminna om klimatförändringarna. En installation med sammanbundna tygbitar påminner oss om migrationens fasor då kvinnorna binder ihop sina barn med sig själva så att de inte ska försvinna i mängden.
Vi lär oss hela tiden av varandra, av våra olika kulturer, traditioner och vanor. Migranter bör med tanke på detta ses som en tillgång och inte som en belastning, det lär man sig bland annat genom att resa eller genom att se utställningar som denna.
