MINNESORD. Nyligen avled författaren och litteraturvetaren Peter Luthersson vid 70 års ålder. Håkan Sandell ser tillbaka på en långvarig vänskap och minns en sann vän och stor man.
En ung Peter Luthersson kunde skymtas i Kungsparken sommaren 1983 i Malmö. Det var då som han utomhus satt och skrev på sin doktorsavhandling ”Modernism och individualitet”. Därefter for han till Paris för avhandlingens slutspurt. Han såg i sitt mörka välklippta hår lika bra ut som den unge Bernard-Henri Lévy hade gjort. Peter hörde ännu inte till vår närmaste krets där i parken, men han var ett trevligt och temperamentsfullt tillskott. Kallprat hade han inte tålamod med, men litteratur gick det alltid bra att tala om. Den med tiden omtalat kulturkonservative kunde fortfarande räknas till det vänsterpolitiska lägret, men det gjorde vid den tidpunkten alla vi kände. Peter Luthersson var bredvid Bo Cavefors, som jag lärde känna senare, en av de intelligentaste människor jag råkat.
Längre fram under 1980-talet kunde man träffa en äldre generations poeter i Peters och hustrun Annikas stora lägenhet på Malmös Sofielund, en då fortfarande ruffig stadsdel med såväl en boxningsklubb som en mc-klubb i kvarteret. Här dök Göran Printz-Påhlson upp från Cambridge och fyllde på egen hand upp det mesta av en soffa men med ett visdomskapital likt Buddhas. Från Lund kom poeten och SvD-kritikern Tommy Olofsson, i sina yngre år mer direkt och konfrontativ. Där fanns också Clemens Altgård, en katt bland hermelinerna, inväntande sin tid. Tillsammans med Oscar Hemer bidrog de till att under Staffan Söderbergs ledning göra Sydsvenskans dåvarande kultursida så levande och läsvärd.
Från Sydsvenskan rekryterades Peter sedan till Stockholm och Svenska Dagbladet, med förmedling av Sven Delblanc om jag minns rätt, men som önskad efterträdare av Lars Lönnroth. Peter skulle aldrig återkomma mer än sporadiskt till Skåne. Rötterna fanns i Smålands Jerusalem (Jönköping), rätt långt från Stockholms övre kulturmedelklass och föräldrarna arbetade i hotellbranschen.
Nåväl, men Peter inleddes en storhetsepok för Svenska Dagbladets kultursida, som med tyngden från Lars Lönnroth i behåll fick ytterligare profilering och förnyad motivation, för att inte säga stridbarhet. En renässans faktiskt, Ingrid Elam har redan använt begreppet i sin beskrivning, och det är sant. Mats Gellerfelt fanns kvar från Lönnroth-tiden och kultursidan blomstrade.
De runt åtta åren på Svenska Dagbladet slutade likafullt i konflikt, då tidningsledningen ville bryta kulturchefens självbestämmande. Luthersson svarade på detta med det moraliska kurage som så sällan står till att finna, trots alla beredvilliga moralister. Han svarade med det lilla, allt åtskiljande, ordet: Nej. Och avgick sålunda. Därmed blev han den sista helt oavhängiga kulturchefen i svensk dagspress. SvD:s kultursida kom senare med Lisa Irenius som kulturchef att sakta driva utför och har med tiden blivit en blek liberal avbild av Dagens Nyheter. Och då vill man nog hellre läsa originalet.
Under Peters, som jag nu med smärta konstaterar, sena år, återknöt vi den fördjupade kontakten. Bakom honom låg alltså Svenska Dagbladet och den likaså tidskrävande förläggartiden på Atlantis. Nu var han, inte utan belåtenhet, en fri skriftställare. Böcker från hans penna utkom i strid ström; ”Förlorare”, ”Erfarenhetsunderskott” och ”Ur dagboken”.
För mitt vidkommande så tillbringade min mor sin sista tid i livet på vårdhem och sjukhus runtom i Stockholm och Uppland. Under mina åtföljande långvariga vistelser i Stockholm tog Peter, på mina icke-besöksdagar, med mig ut till olika Stockholmsmuseer. Något som utgjorde ett medvetet underlag för samtal. Bland Medelhavsmuseets artefakter tvistade vi om de unga miljöaktivisterna vars metoder Peter betraktade mindre positivt. Men på Etnografiska museet, stod vi, den dagen tillsammans med Johan Lundberg, i gemensam fasa över hur samma missionärer som sammanställt samlingarna avhånades på ett textplakat, ditplacerat av de politiskt korrekta som styrde och ställde på museet, ”alltid i takt med tiden” som Peter sade, “först av alla när tiden ändras”. Medlöpare med andra ord.
Medlöpare är ett ord som klingar komiskt i sammanhanget, också när jag tyngd av sorg skriver dessa rader. Ty Peter Luthersson var på alla vis detta ords verkliga motsats. Obesticklig, intakt, renhårig och kompromisslös i trygg kontakt med sitt inre och sitt samvete. Ja, så lätt det kom för mig nu att skriva i imperfekt: v a r. Men tomrummet efter Peters tydliga och varma närvaro kommer att kännas av många gånger under åren framöver. Möjligheten att få ett väl genomtänkt ord tillbaka från det innersta av en sådan personlighet blir något att djupt sakna. Sådana vänskaper uppstår, för min del, inte med lätthet.
Häromnatten dog alltså Peter Luthersson, som en innerst inne sann romantiker, i sin älskade hustrus armar. Hennes och familjens är den större förlusten. Men vi är flera som kommer att kunna säga till varandra: Jag har känt en verkligt stor man!
info@opulens.se
