Musk och den teknokratiska fascismen

POLITIK. ”Duon Trump & Musk är en isande diabolisk inkarnation av fascismens dubbelhet: karismatisk energi och förment objektiv kyla,” skriver Jesper Nordström.

Sedan urminnes tider har människan närt en dröm om renhet. Ibland religiös, ibland rationell, men alltid med samma grundprincip: något smutsigt och förkastligt identifieras, och genom en högtidlig ritual skall det renas, utplånas eller åtminstone förpassas bortom synhåll. Det som började som prästers exorcism av har genom seklerna funnit nya uttrycksformer – från rashygienens mätskalor till Silicon Valleys algoritmiska sterilitet.

Lika trogen sin form som renhetsivern är dock dess följeslagare: den numeriska robustheten – en oförblommerad tro på att verkligheten bäst förstås genom enkla, gärna spektakulära siffror. Inte genom analys, kontext eller reflektion, utan genom ren och skär kvantifiering.

Denna kombination av renhet och numerisk determinism har återkommit genom historien. Amazons logistikenheter där folk får näsblod av stress och statistiken kring att det är mest ambulansutryckningar dit. Se där kvantifieringens backlash!

Den moderna politiska historien bjuder på åtskilliga exempel på samhällen som velat rena sig från någon diffus, förgiftande närvaro. Alltid har det funnits en inbillad smitta – biologisk, moralisk eller intellektuell – som sägs hota den naturliga ordningen.

Den nationalsocialistiska ideologin byggde på föreställningen att samhället var en kropp och juden ett virus. Detta motiverade inte bara folkmord utan också en bisarr fixering vid renhetsmätning – en vetenskapligt grundlös, men numeriskt uttryckt ”raslära” där människor reducerades till bråkdelar av renhet. ”Hur mycket judiskt blod är din kropp smittad med?” Individen existerade endast i relation till en pseudovetenskaplig mätskala.

I USA har begreppet renhet naturligtvis en annan klangbotten, men mekanismen är densamma. ”Drain the swamp” – ett lika kraftfullt som innehållslöst slagord – appellerade till samma arkaiska drift att rena samhället från en osynlig förruttnelse.

Vilka exakt som utgjorde träskets gift förblev diffust. Ibland var det karriärpolitiker, ibland journalister, ibland – genom tyst konsensus – alla som talade för mjukare värden. Ibland var det också old money-familjerna och då gärna med en hundvissling till antisemitiskt tankegods.

Trumps robusta rödbrusighet i kombination med besattheten av att det ”läcker pengar i systemet och det skall vi styra upp i kolumner” är den perfekta bilden av teknokratisk fascism i ny tappning.

Duon Trump & Musk är en isande diabolisk inkarnation av fascismens dubbelhet: karismatisk energi och förment objektiv kyla.

Nutidens mest sofistikerade renhetsprojekt är förstås det digitala. Teknokraterna i Silicon Valley drömmer om ett samhälle där oönskade element – olämpliga åsikter, låga produktivitetspoäng, ekonomisk olönsamhet – filtreras bort av obönhörliga system.

Smutsen elimineras inte längre genom gaskammare eller arbetsläger, utan genom digital marginalisering.

All renhetslära föder dock sin motsats; vid en viss punkt i processen upphör frågan att vara vem som ska renas bort och övergår till vad som återstår. Men denna insikt infinner sig aldrig i tid.

Det är det transcendentala tänkandet som i sin reduktionism endast ger oss det sterila infertila liket. Längtan efter stark renhet som slår över i kylig impotens. Den numeriska robustheten: skenbar rationalitet som maktens handlingskraftiga estetik.

Parallellt med renhetsvurmen löper den lika envisa föreställningen att sanning bäst förstås i stora, enkla siffror.

Det är en form av “quantitative brute force thinking”  – en rå och oanalyserad tro på att ju större en siffra är, desto mer korrekt är den.

Nazisterna ville inte bara skapa renhet, utan också göra det storskaligt. Rashierarkier sattes på tabellform, folkmordet organiserades i tidtabeller, och regimens styrka bedömdes utifrån häpnadsväckande produktionsmål snarare än realistiska kalkyler. Siffrorna blev ett självändamål: att kunna redovisa att man producerat X antal stridsvagnar eller genomfört Y antal deportationer till Auschwitz.

Vår tids motsvarighet är “Trump och superlativen”; en infantil numerisk absolutism – ”biggest, strongest, most tremendous!”

I detta tänkande är siffror inte analysverktyg utan fungerar som estetiska signalord.

Att verkligheten är betydligt mer komplex än ”rekordhög BNP” eller ”rekordmånga nya jobb” är sekundärt. Det är inte fakta som efterfrågas, utan den trygghet som stora siffror ger dem som fruktar att världen inte går att kontrollera.

Nutidens mest sofistikerade former av numerisk antiintellektualism döljer sig bakom dataanalys och optimeringsmetodik.

Företagsledningar och politiker slår sig för bröstet och slår fast att det minsann är ”data-drivna beslut”, men ofta innebär detta snarare att man ersatt förståelse med ett Excel-dokument. De som ifrågasätter resonemanget tystas med argumentet att siffrorna ”talar för sig själva” – en försåtlig idé, då siffror aldrig existerar i ett vakuum utan alltid tolkas av någon.

I varje epok tycks det alltså sammanfattningsvis finnas en lockelse i att reducera samhällets komplexitet till en fråga om rening och kvantifiering.

Det är egentligen ingen slump att new public management som begrepp infann sig i eran efter Thatcher, Reagan och Gorbatjov.

Efter murens fall uppstod ett ideologiskt vakuum och en osäkerhet som gjorde styrdokument och kvantitativa utvärderingar till en något att klamra sig fast vid. Det för tankarna till socialbidragstagaren som börjar räkna och räkna och räkna sina tonfiskburkar i skafferiet.

Att världens rikaste man också är besatt av hur många konserver det finns i USA:s förråd pekar dock på något långt vidrigare än ren nervös överlevnadsinstinkt, nämligen ordning och reda i kombination med snålhet som fetischistiskt självändamål och det är fascism i sin prydno.

Men historien har tack och lov en ironisk sensmoral: de som mest besatt jagar renhet, slutar alltid i moralisk förruttnelse.