Paula Modersohn-Becker ‒ pionjär i den moderna konsten

ESSÄ. ”Om Paula Modersohn-Becker förunnats fler år i livet skulle hon ha tillerkänts sin rättmätiga plats i världskonsten som en av de riktigt betydande konstnärerna – redan i sin tid.” Michael Economou tecknar ett porträtt av en pionjär i den moderna konsten

Varför ringer kyrkklockan
i Worpswede så tidigt
in på det nya seklet?

Kyrkklockan i byn Worpswede varnar i kvällningen för fara. Eldsvåda? Tjuvar på besök i trakten? Oväder? Människor oroas och trots mörker och blåst söker man sig till samlingsplatsen vid kyrkan. Vad har hänt? Det är höst, året skrivs 1900. Något skrämmer byborna och omgivningarnas lantbefolkning, men ingen kan förklara vad som är å färde. Markeras det så här tidigt på det nya seklet att framtiden inte ska bli så hoppingivande som många trott och hoppats? Väntas krig, ofärdstider med stort elände? Oron skriver mer än ett svar i människornas ansikten. När det snart visar sig handla om en olovlig ringning – och visst; man kan kalla tilltaget för ett busstreck – tvingas de ansvariga unga kvinnorna sona sitt tilltag. Vid flykten från kyrkan blev båda igenkända, och många höll också konstnärskolonin, där kvinnorna ingick, som medansvarig för det fräcka tilltaget. Byborna tog tillfället i akt och markerade i sann kollektivistisk janteanda mot konstnärernas bohemiska leverne och ovilja att anpassa sig till bylivets hårda vardagsvillkor.

Paula Modersohn-Beckers väninna: Clara Rilke-Westhoff

Ett år senare är en av kvinnorna gift och bär efternamnet Rilke-Westhoff. Men att leva ett traditionellt familjeliv med make och vardagsrutiner passar henne inte. Charmen med en borgerlig tillvaro är svår att uppskatta för en människa som funnit livets mening i skapandet. Konsten krävde uppoffringar av denna Clara Rilke-Westhoff, och intensiva studier i Leipzig för Max Klinger och i Paris för Auguste Rodin tog också på krafterna. Makarna separerade och utvecklades var för sig i skilda uttrycksätt; Rainer Maria Rilke skapade i dikt, Clara Rilke-Westhoff i skulptur.

Clara Rilke-Westhoff, i vår tid betraktad som en av 1900-talets framstående skulptörer, får emellertid finna sig i att maken länge ges den stora uppmärksamheten. Nämns inte Rainer Maria Rilke när ämnet är tyskspråkig poesi förvanskar (läs: förminskar) man verklighetens litteraturhistoria. Hustrun är under inga som helst omständigheter på samma sätt ett självklart namn i konsthistorien. Men i dagens Worpswede, där falsklarmet upprörde byborna, finns kultur- och utställningsaktiviteter med frekventa uttryck för konstnärskolonins skapande förmågor.

I närliggande byn Fischerhude, dit Clara flyttade med sin dotter, finns Café Rilke – förvisso innehållande skulptörens bostad och ateljé. Men namnet i sig markerar på sätt och vis ojämlikheten mellan män och kvinnor som länge styrt och präglat konst-, kultur- och litteraturhistorien. Spår av Clara Rilke-Westhoffs estetiska känsla och kunnande går dock att finna i Worpswede för den nyfikne. Inne i kyrkan står skulpturer, vilka Clara Rilke-Westhoff färdigställde för att undslippa böter. Kerubhuvudena, ett ypperligt prov på ett utvecklat hantverkskunnande, lugnade säkert upprörda känslor efter klockringningen. Änglarna tycks be om ursäkt å hennes vägnar, men man kan också se det på ett annat sätt. Kanske uppmanar keruberna rentav konsthistorien att inte glömma Clara Rilke-Westhoff.

I dag hyllas Paula Modersohn-Becker av konstvärlden

Sju år efter falsklarmet avlider den andra kvinnan i Worpswede, Paula Modersohn-Becker, blott arton dagar efter att ha gett liv åt en dotter. Hon var inte heller beredd att offra sin konst för en traditionell modersroll och ett familjeliv, vilket främst skulle ha gagnat maken, den elva år äldre konstnären Otto Modersohn, och inskränkt på hennes egen utveckling. Vid sin bortgång 31 år gammal är Paula Modersohn-Becker okänd, men idag hyllar konstvärlden konstnärskapet för pionjärinsatsen det innebar för den tidiga expressionismen. Studier vid Académie de Colarossi i Montmartre i Paris, besök på samma stads världsutställning 1900 samt kurser i anatomi (”Äntligen förstår jag vad ett knä är”, skrev hon till sina föräldrar) utvecklade på kort tid måleriet i en mästerlig riktning, präglad av såväl klarhet och mysticism som av sprudlande kolorit och stämningsmättad, nästan tidlös mänsklighet.

I dag är Paula Modersohn-Beckers grav på Worpswedes kyrkogård i det närmaste förstörd av en pompös minnessten som knappast skulle ha tilltalat hennes kärlek för livets väsentliga estetik. Hon som menade att det fanns ”en biblisk enkelhet” hos lantbefolkningen skulle ha förfasats. Den klara och serena linjen, det rena och balanserade uttrycket i exempelvis egyptisk konst, som hon lärde sig uppskatta på Louvren och som påverkade tecknandet och måleriet, var något helt annat än det smått otäcka gravmonumentets ”konst”. Det enkla är som bekant det svåra, men det verkar inte ha föresvävat upphovsmannen, Bernhard Hoetger, vän och kollega med Paula Modersohn-Becker, som han lärt känna i Paris.

Worpswede ligger några mil nordost om Bremen, och här fanns motivvärlden som utmanade Paula Modersohn-Becker. Barn, ammande mödrar, fattiga åldringar – de flesta av kvinnligt kön då pojkar sällan ville sitta modell och då byns män, de flesta lantarbetare och bönder, var upptagna av arbete ute på fälten. Landskapet med vattendrag, åkrar och gårdar lockade ut också Paula Modersohn-Becker, som ville dra nytta av naturen och i lugn och ro meditera över motivens möjliga bärkraft.

Till det tragiska slutet efter barnafödandet måste adderas att Paula Modersohn-Becker aldrig fick uppleva hur hennes konst blev en viktig pionjärmarkör för vad det nya seklets skapande kvinnor lyckades uppnå; erkännandet kom förvisso, men senkommet och inte utan framsynta konsthistorikers kamp. Också Paula Modersohn-Becker fick sitt straff efter det som kan liknas vid en busringnings larm: bidra med ditt måleri till en mer levande estetik i kyrkorummet, annars väntar böter! Besökarna i Worpswede flockas idag ofta vid blomstren och dess vackra kolorit uppe i valven och nederst på kolonnerna.

Bildningsresorna till Paris, där en gryende modernism lockar, får Paula Modersohn-Becker inse att konstnärsmiljön i Worpswede inte var tillräckligt bejakande för hennes visioner. I mars 1905 besöker hon konsthandlaren Ambroise Vollards utställning med över 30 verk av Pablo Picasso utan att låta sig imponeras. Hon planerar att lämna sin make, men under en lycklig stund i äktenskapet blir hon gravid. Den väntande tillökningen blir föderskans grymma slut. Men Paula Modersohn-Becker anar att måleriet bar på värden som ingen annan uttryckt tidigare. Att hon sålt ytterst lite – tre, möjligen fyra tavlor; två av dessa till nära vänner – bekom henne inte. Ambitionerna var starka och i liv ända fram till döden. I sin dagbok skrev hon samma år som busringningen följande ord:

Jag vet att jag inte ska leva särskilt länge. Men, undrar jag, är det så sorgligt? Är en fest vackrare för att den varar längre? Och mitt liv är en fest … Och om kärleken blomstrar för mig, och om jag gör tre lyckade målningar, ska jag med glädje lämna livet med blommor i mina händer och i mitt hår.

Sedan skrivs modernismens historia – nästan enbart herr Picassos, jämte en lång rad andra mäns.

Några år in på det nya seklet grunnar den Pablo Picasso som senare i konsthistorien ska betecknas som ”myten” och ”monumentet” på ett porträtt av Gertrude Stein. I Paris får han som av en händelse se två porträtt, Lee Hoetger och Lee Hoetger med en blomma, målade tidigt 1906 av Paula Modersohn-Becker. Tavlorna hjälper honom att lösa problemet han haft med sitt eget verk.

Picasso hade arbetat under mer än 90 tillfällen med en vad man får säga tämligen tålmodigt sittande Gertrude Stein, och själv blivit så trött att han inte kunnat titta på henne utan att sucka. Diane Radyicki, amerikansk konsthistoriker, som dels påtalat Picassos beroende av Paula Modersohn-Becker, dels lanserat henne på den amerikanska konstscenen, har trovärdigt klarlagt hur Picasso efterhand förändrar profilen i sitt Stein-porträtt för att till slut fixera det på samma sätt som Paula Modersohn-Becker gjort i sina målningar.

Sedan skrivs modernismens historia – nästan enbart herr Picassos, jämte en lång rad andra mäns. Alls icke så mycket fru Paula Modersohn-Beckers historia. Jag har förgäves sökt hennes namn i många Picasso-biografier. Också flera praktverk om konsthistoria lyckas med konststycket att utesluta henne; i exempelvis Art: the definitive visual guide (London, 2008) är Paula Modersohn-Becker märkligt nog inte omnämnd trots ett omfång på över 600 sidor.

Paula Modersohn-Becker tillhör inte de mytomspunna konstnärerna, men hennes betydelse för modernismen är ovedersäglig. Jämte Pablo Picasso och Henri Matisse är hon avantgardisten som inte enbart pekar ut en framkomlig väg åt andra, utan hon blir själv ett av naven i rörelsen, en juvel i kronan, en nyckelsymbol för vad seklets spirande konstliv kunde åstadkomma. Allt som berör henne i Paris införlivar hon med sitt eget skapande, och samtidigt upplever hon så intensivt sitt eget själsliv att hon förvandlas och blir förlöst som skapande människa.

Hon är på plats i bildstormens öga när modernismen exploderar och tar över konstscenen. När Picasso målar Les Demoiselles d´Avignon och Matisse målar Blå Naken har Paula Modersohn-Becker redan färdigställt Självporträtt med citron, Självporträtt på hennes sjätte bröllopsdag och Clara Rilke-Westhoff, målade med såväl kraft och intensitet som känsla och kärlek för motiven.

Paula Modersohn-Becker ‒ en verklig pionjär

Hon är en av de verkliga pionjärerna, men i skymundan, som om hon varit tvungen att underordna sig männen och tidens patriarkala strukturer.

Kan man möjligen anta att klockringningen med Clara Westhoff i Worpswede haft med dessa skriande orättvisor att göra? Man frestas nämligen tro att de demokratiska villkorens skriande underskott visavi kvinnliga konstnärer aldrig varit så uppenbart som i fallet Paula Modersohn-Becker.

Detta är också på sätt och vis sant, men sant bara för en viss tid – de tio år under vilka hon målar. Samt några decennier till.

Att humanismens skuld till många skapande kvinnor är stor betyder ju inte att vår tid låter bli att betala av. Paula Modersohn-Beckers postuma ankomst på den stora konstscenen är ett tecken. Hon är den första kvinnliga konstnär som tillägnas ett museum för sin konst, Paula Modersohn-Becker-museet i födelsestaden Bremen. Hon är den första kvinna som målar gravida och nakna kvinnor, vilka upplåter brösten åt sina nyfödda barn. Hon räds varken det enkla eller det monumentala, och när hon låter färgerna dominera tavlorna är det för att motiven behöver kraften och intensiteten som bara en koloristisk explosion kan ge uttryck för.

Under tio års konstnärskap, då tid också läggs på utbildning och förkovran, målar hon 560 tavlor, färdigställer drygt 700 teckningar samt 13 etsningar.

Två tavlor ställs ut på Bremens konsthall i november 1899. Nedsablingen i Bremen Courier – av konsthallens direktör(!) – var inte precis uppmuntrande. Hur, frågade han sig själv och tidningsläsarna – har en så okvalificerad konst funnit vägen in till denna konsthall? En annan inte lika fördomsfull konsthallschef, efterträdaren Gustav Pauli, var klokare och uppmanade besökarna på nästa utställning (november 1906) att anstränga sig och vara fördomsfria gentemot Paula Modersohn-Beckers ”utvecklade färgsensibilitet och säregna energi.”

Det är på grund av utanförskapet som de två väninnorna kommer till Worpswede under 1800-talets sista år.

I Tyskland fick ambitiösa kvinnor inte tillträde till målarakademierna förrän några decennier in på 1900-talet. Det är på grund av utanförskapet som de två väninnorna kommer till Worpswede under 1800-talets sista år. Konstnärskolonin erbjöd åtminstone i viss utsträckning bättre utvecklingsmöjligheter.

I dag vallfärdar konstvänner från hela världen till Worpswede. Clara Rilke-Westhoff är inte begravd här utan i närliggande byn Fischerhude.

Att den olovliga ringningens verkliga innebörd – Hör ni oss? Vi vill också räknas! Vi hör till! – uppenbarats först i våra dagar, framstår som en tung skuld i konsthistoriens oförmåga att uppmärksamma kvinnors skicklighet och pionjärinsatser – i tid. Om Paula Modersohn-Becker förunnats fler år i livet skulle hon ha tillerkänts sin rättmätiga plats i världskonsten som en av de riktigt betydande konstnärerna – redan i sin tid.