Idyllen som sprängdes ‒ finns det en väg tillbaka?

POLITIK. ”Kanske handlar det om att försöka hitta tillbaka till det tillitsfulla och omhändertagande samhället.” Det skriver Lars Thulin apropå det kriminella våld som banar väg för reella hot mot demokratin.

Att vara en bra journalist handlar om att orka undersöka vad som döljer sig bakom de braskande rubrikerna. Det innebär att lägga mindre kraft på makthavares och tyckares inövade ordsvador och i stället se vad händelser gör med enskilda personer. Det handlar om människor som kan få hela sin tillvaro omskakad, ibland krossad av något som är värt en tvåspaltig artikel på en sida inne i tidningen.

En journalist som är en mästare på detta är Peter Kadhammar på Aftonbladet och han har flera gånger prisats för sin förmåga att med värme, vänlighet och nyfikenhet närma sig dessa personer. Och sedan kan han med behärskad ilska berätta hur livet kan bli för dem som på ett eller annat vis drabbats.

Senast gjorde han det i artikeln om Skulptörvägen 32 i Johanneshov i södra Stockholm. I en text om ännu en ”vanlig” sprängning. Den typen av nyheter man knappt orkar läsa längre. Men artikeln berörde mig djupt, gick in i mina hjärterötter och tog fram minnen, dofter, ljud och känslor jag trodde var bortsorterade ur min hjärna.

Minnen av en idyll

För huset och grannskapet var en del av min barndom. Jag växte upp på Etsarvägen ett stenkast, eller ska man säga en tryckvåg, bort. I området fanns den lekpark och plaskdamm som Kadhammar beskriver. Där upplevde jag barndom och ungdom – från det jag drogs i barnvagn av morsan, där hon satt på en bänk med andra mammor och övervakade mig då jag härjade i sandlådan, till åren med kompisarna med smygbloss i regnskyddet, trevande försök att visa känslor för tjejer och turer på knattrande Puch-mopeder.

I den huskropp som beskrivs, eller om det var den intill, fanns skomakaren vi besökte, för på den tiden gjordes ofta både omsulningar och omklackningar. I ett av husen låg ett pepparkaksbageri som vissa tider spred en sagolik doft in i lekparken. I bageriet kunde man köpa påsar med krossade kakor. Jag har ett minne av att de kostade en eller två kronor. Sedan strödde morsan de bruna smulorna över filmjölk. Tallrikarna länsades helt. Så gott.

Lekparken var dessutom försedd med lektanter. Stadiga och erfarna damer som höll ordning samt hade ett tröstens ord för något barn som var ledset och även ett plåster att sätta på mindre blessyrer. Detta universum var ett destillat av folkhemmet – välkomnande, omhändertagande. Helt enkelt – snällt. En idyll, om man så vill. Oskuldsfullt och naivt är måhända mer nedsättande ord. Men det märkliga är att det ”oskuldsfulla” och ”naiva” fungerade, blev grundläggande i samhällsbygget.

Kriminellt våld som drabbar likt terrordåd

Det besinningslösa kriminella våldet som nu har hemsökt dessa kvarter riskerar att skapa bestående sår hos de boende. Kanske främst själsliga. För de kroppsliga skadorna läker inte sällan bättre och snabbare.

Därmed drabbar sprängningen i det som var mitt barndomsparadis på samma vis som politiskt motiverade terrordåd gör världen över. För målet med sådana illdåd är egentligen inte att skapa skador och dödsoffer. Det primära målet är att slita sönder det samhälle, den verklighet, den trygghet vi bygger våra liv på. Skräck, förlorad tilltro och hat är syftet för terror typ 11 september-attackerna, lastbilsmorden på Drottninggatan och massakern på Utöya.

Vad sker när idyllen är borta?

När tilltron, kanske definierad som tryggheten runt Skulptörvägen, är borta så dyker de mörka krafterna upp. De som hatar den rådande ordningen i vårt samhälle. Och erbjuder något de kallar alternativ. Det handlar om främlingshat, repressiva lagar, ett vi-och-dom-samhälle. Ett samhälle där lagar, rättssäkerhet, demokrati och konstruktiva politiska samtal ses som något onödigt och krångligt. När man i stället kan luta sig tillbaka och låta några starka makthavare ta över.

Paralleller till nazisternas maktövertagande

Nazisternas övertagande av makten i Tyskland på 1930-talet är ett typiskt exempel som kulminerade med det mest symboliska, att sinnebilden för det demokratiska samhället, riksdagshuset i Berlin sattes i brand.

En repris på detta i vår tid ser nu ut att ske i USA. Mest betecknande är att de som försökte utföra en statskupp i symbolen för det landets demokrati, Kapitolium, inte bara har benådats utan klassas som hjältar och frigivna politiska fångar av presidenten. Därmed har det politiska våldet både godkänts och hyllats. Landets nye ledare har bildligt talat urinerat på fundamentet i USA:s statsskick.

Bakom sprängningen på Skulptörvägen 32, och attentaten mot andra adresser, i ett Sverige som i princip dagligen drabbas på samma vis, finns inga politiska motiv. Men effekten är identisk med den som uppstår vid politiska terrordåd. Effekterna av attackerna från de parallellsamhällen som tillåtits växa fram kan få samma följder som de i Berlin 1933 och Washington 2019.

Finns det en väg tillbaka?

Finns det en väg tillbaka – för Sverige, för Västerlandet, för den parlamentariska demokratin som sina brister till trots, ändå skapat lycka och välstånd som inget annat politiskt system genom historien? Kanske handlar det om att försöka hitta tillbaka till det tillitsfulla och omhändertagande samhället. Vårda föreställningen om detta ideal som en vacker blomma som trampats ner i en rabatt, men som inte är helt knäckt utan har en chans att läka med lite vatten och omvårdnad.

Sociala medier borde vara forumet för detta. Men den tycks dörren vara stängd, för där har de mörka krafterna tagit över kontrollen.

Så, kommer det någonsin igen att dofta pepparkakor utanför Skulptörvägen 32? Tveksamt.