BÖCKER. ”Man blir mer varse det originella och generösa i hela verksamheten, ser hur de olika böckerna blir pusselbitar i ett större sökande, en viss rastlös nyfikenhet, nästan en livsstil,” skriver Per Erik Ljung som funnit stimulerande läsning i Ivo Holmqvists ”Libri Resurrecti I-L”.
Libri Resurrecti I-L av Ivo Holmqvist
Skrivo 2024, 202 s, distribution Media-Tryck, Lunds universitet
Vi är nog rätt många som på olika håll har blivit bortskämda med Ivo Holmqvists rapporter om fynd från resor i tid och rum, ofta med utgångspunkt i någon bok och ofta med tillsatser av minnen och digressioner av olika slag. Det är sällan bara boken i fråga man lär sig något om. Nu när han har samlat en hel hop av sina artiklar i det lilla formatet från senare år i bokform, till en Libri Resurrecti I – L. Femtio författare lästa på nytt (Skrivo 2024) blir intrycket delvis ett annat.
Man blir mer varse det originella och generösa i hela verksamheten, ser hur de olika böckerna blir pusselbitar i ett större sökande, en viss rastlös nyfikenhet, nästan en livsstil, som gäller kulturen, historien, oss, i en lite bredare mening.
Det rör sig om samtiden som då ska förstås som framför allt 1900-talet, och gärna dess tidiga delar, som man närmar sig via historier, anekdoter, personer, minnen, stråk av fakta och erfarenheter.
Men man måste inte vara född i förra delen av förra seklet för att glädja sig – åt till exempel presentationen av Gösta Knutssons Pelle Svanslös i Amerika från 1941: citaten går hem direkt.
Har man sedan lite bibliografiska böjelser också – det är ju en litteraturhistoriker vi har att göra med! – så ges här prima besked om var man kan läsa mer om boken, om det finns filmatiseringar eller andra dokument att gå till.
Det är också där, runt omkring, som Ivo Holmqvist gör sina fynd, han är genuint intresserad av vad man har sagt om den ena och den andra och vilka som ändå har missat både Pelle och Gösta Knutsson när de har skrivit om bilden av Amerika i svensk litteratur. Och Ivo Holmqvist är alltid snar att hjälpa oss om vi vill veta mer – mycket hittar man ju på nätet, där är han mer hemma än de flesta jag känner, men roligast verkar det såklart vara att leta på antikvariat och loppisar runt om på Österlen och i stora världen. Då knyts fynden, de fysiska böckerna med deras bilder, dofter, omslag och ryggar, kanske också dedikationer, lättare till egna resor och upplevelser – och sådana delar essäisten Holmqvist gärna med sig av.
Baklänges – om än inte så utstuderat som i Olle Holmbergs, eller snarare i Holmbergs pseudonym Johannes G.Ekstrands, segnälkaB (1930), möjligen en förebild till Hans Alfredsons Ernst Semmelmans minnen (1962) – firas man varsamt ned genom tiderna, från Mark Sylwans Barbara Crampton (1975) till Wilhelm von Brauns Ångbåtsresan (1869).
En viktig poäng är att det inte i första hand är några mästerverk som är på tal, utan just de glömda eller förbisedda
Ofta aktualiseras tidigare möten med författarna, det ger en extra och självbiografisk krydda åt det hela. Vilhelm Mobergs Din stund på jorden ger i förbifarten anledning till en hel liten exposé över hur Ivo Holmqvist lärt känna Amerika vid olika besök och tidpunkter i livet – delvis via amerikansk litteratur. Det är elegant och konstlöst gjort, utan effektsökeri; fin läsning.
En viktig poäng är att det inte i första hand är några mästerverk som är på tal, utan just de glömda eller förbisedda – som ju ändå kan vara bra i ett eller annat avseende. Ofta kan det röra sig om en alldeles specifik tidsstämning och Katarina Brendels Atomskymning (1953) är ett spännande exempel. Ivo Holmqvist drar sig inte för att rätt myndigt tala om vilka böcker som är bra eller om vilka aspekter av en bok det kan gälla. Man tror honom gärna, särskilt när han ibland dröjer ett tag vid texterna. Han talar till en som en av flera vänner, man är hela tiden inter pares, bland jämlikar, bland andra som också älskar böcker och är nyfikna på människor och händelser. Det är själva förutsättningen, inte någon idé som behöver trumfas genom.
Några favoriter anar man snart. Tito Colliander, Jolo, Adolf Hallman är sådana. Man får omedelbart lust att leta upp de böcker det talas om. Att Collianders självbiografiska svit (1964-1973) omfattar sju delar, ”alla med ett enda ord i titeln, Vaka, Nära, Bevarat, Gripen, Vidare, Givet och Måltid”, och att Jolos böcker rätt snart fyller upp en hel meter hemma i hyllan spelar i det sammanhanget ingen roll, kanske tvärtom.
Adolf Hallmans Köpenhamn (1944) är han så förtjust i och vet så mycket om att han borde skriva en hel bok bara om den, speciellt som Hallman dessutom är politiskt intresserad (med tidiga anarkistiska böjelser), en stor illustratör och en enastående bildkonstnär.
Det kan man om inte annat övertyga sig om i Hallmans På barer och bakfickor. Reportage i urval med inledning av Stig Hansén och Clas Thor (1989) – där inte minst bilderna från New York (1956) är helt oemotståndliga.
Om jag nu får agera Holmqvist ett litet tag och hålla med honom: den boken – Hansén/Thors – är verkligen bra, med den väl komponerade, fylliga bildsektionen.
Hallmans Köpenhamn passar också in i den bias åt det danska hållet som kan noteras i Libri Resurrecti I-L, inte att undra på i fråga om en internationellt orienterad skandinavist som har arbetat bland annat i Helsingfors, Auckland (New Zealand), Gent och Odense och har två stora piècer om danska författare och om hur de tagits emot i Sverige, H C Andersens underbara resor i Sverige (2005) och Den främmande förförerskan – svenska synpunkter på Karen Blixen (2013) i bagaget. För att inte tala om stadsarkitekten Peter Boisen, dansken som präglade Ystad (2020).
En annan bias gälller författare som på ett eller annat sätt har rört på sig, geografiskt eller mellan genrerna, folk som har bott i Argentina (John Karlzén), Kalifornien (Tora Nordström), Skåne (Elsa Eschillius), Buckfast, en sydengelsk by (Waldemar Hammenhög) eller rest runt i hela världen (Prins Wilhelm) eller bara bytt tåg (Walter Ljungkvist) eller luffat ”från Hornstull till Malmö” (Ossian Elgström) eller mitt under andra världskriget skrivit en roman med starka polska sympatier, om ett attentat i Paris (Marika Stiernstedt).
Något som Ivo Holmqvist, ”efter utlandsår i olika länder och i en alltmer globaliserad värld”, har svårt att känna igen sig i är däremot Vilhelm Mobergs resonemang om den dubbla hemlösheten i Din stund på jorden, där författaren låter utvandraren Albert Carlsson slå fast att ”fosterlandet” för alltid måste vara något närmast heligt, något som står i ”singularis”. På den punkten verkar Ivo Holmqvist rätt bestämd. Läser man hans bok kan man tycka sig förstå varför.
info@opulens.se
