HISTORIA. Det är i dag, den 22 januari, 40 år sedan ett av DDR-regimens mest kulturellt tondöva illdåd utfördes.
Nämligen sprängningen av Försoningskyrkan i Berlin. Sedan byggandet av Die Mauer 1961 hade Försoningskyrkan, likt Brandenburg Tor, befunnit sig i det ingenmansland som muren bildade, och helt utan känsla för okränkbarhet användes den som utsiktstorn för gränsvakter. Som symbol för spänningar i Östberlin var Försoningskyrkan svårslagen. Regimen i den kommunistiska diktaturen hade inget till övers för kristendom eller religion.
Att det var just 1985 som sprängningen ägde rum är pedagogiskt fruktbart. I Sovjet hade Gorbatjov inlett reformarbetet som i förlängningen skulle välta hela det kommunistiska blocket. Enligt hans memoarer var det aldrig menat att gå så långt som det faktiskt gjorde. I DDR däremot vägrade man inse fakta. Landet hade nästan blivit som den fanatiska lärjungen som drar mästarens tankar ännu längre och vägrar inse fakta. Här vek man minsann inte en tum. Ska man se på skillnader mellan DDR och Sovjet så är det signifikativt att man i Moskva arrangerade en mässa för bilentusister som nästan i hemlighet skruvat ihop egna bilprototyper. En film från evenemanget finns nu på Youtube som en video till Olga Voskainenens syntpopsrökare.
I Östtyskland lanserades minsann inga nya bilar. Erich Honecker framstod mer och mer som en oresonlig fanatiker medan Gorbatjov var den gamle luttrade räven som började inse fakta. Ja, kanske man kan säga att tryckvågen från sprängningen av kyrkan fick muren att spricka fyra år senare.
JESPER NORDSTRÖM
