Trump är bara narren i det groteska skådespelet

POLITIK/FILOSOFI. I dag installeras Donald Trump som USA:s 47:e president. ”För närvarande återstår bara förfallets spektakel, det groteska skådespelet. Donald Trump är bara narren. Tragedin är vår egen,” skriver Jesper Nordström.

Västerlandets pågående kollaps är sannerligen ingen överraskning. Den är den logiska följden av en kultur som under århundraden har firat sin egen upplösning. I essäer av Theodor Adorno, Julius Evola och Ernst Jünger finner vi inte romantikerns klagan utan den kalla precisionen hos en diagnostiker. De insåg, var och en på sitt sätt, att det vi i Västerlandet kallar ”framsteg” är en långsam förintelse av mening, struktur och hierarki.

Västerlandets sjukdom är självförvållad, förstärkt av intellektuell dekadens och andlig tomhet. Den franska poststrukturalismen – nihilism förklädd till befrielse – påskyndade förfallet, och framväxten av figurer som Donald Trump är den oundvikliga grotesk som detta slutgiltiga sönderfall har producerat.

Analysen blir den samma oavsett om den kommer från vänster eller höger, då den gemensamma faktorn är atomiseringen och sönderfallet, bortfallet från de gemensamma försanthållna värdena.

Adornos klarsyn

Theodor Adorno såg det tydligt: det moderna samhället, med sin obevekliga kommersialisering, har blivit en motor för kulturellt och intellektuellt barbari. ”Kulturindustrin”, som han och Horkheimer kallade fenomenet. Vad som destillerades fram ur framför allt Hollywood under 1940-talet var inte upplysning. Det var bedövning.

Konst och filosofi har berövats sin kritiska funktion, ersatta av underhållning som passiviserar och distraherar. Adorno skrev i Minima Moralia: ”Helheten är det falska.” Den kollektiva villfarelsen i västerländsk civilisation ligger i tron att frihet kan hittas i ett system utformat för att undertrycka den.

”Helheten är det falska” är ett påstående som visar att den massiva totaliteten ofta slår tillbaka till ett flimmer. Algoritmen är det helhetsskapande och genererar samma färdigtuggade nonsens överallt i stället för att ge möjlighet till det verkligt särpräglade och djupt meningsfulla.

Den skadliga dekonstruktionen

Det systematiska undertryckandet av en stor berättelse och sanning är särskilt uppenbar i omfamningen av poststrukturalismen. Franska tänkare som Jacques Derrida och Michel Foucault nedmonterade sanning, objektivitet och hierarki – inte i visdomens namn utan i maktens.

Deras dekonstruktion av stora berättelser befriade inte. Den atomiserade. Det vakuum som lämnades fylldes av konsumtion, identitetspolitik och moralisk relativism. Adorno skulle känna igen detta som den sena kapitalismens höjdpunkt – ett samhälle så fragmenterat att det inte ens kan föreställa sig sin egen upplösning. Den mest diaboliska paradoxen: när varje människa står på sin lilla banala skärva och inte ens kan tänka tanken att det finns någon annan där ute som kan tänka annorlunda.

Evola och Jünger

Julius Evola och Ernst Jünger är framstående tänkare som tyvärr citeras frekvent av sorgliga och högerextrema näthatare. Men såväl Evolas som Jüngers verk, präglade av mellankrigstidens kaos, erbjuder en möjlig väg ut ur den moderna världens andliga tomhet.

Deras krävande filosofiska tänkande är snarast att betrakta som ett slags introspektiv resa mot en skrämmande nollpunkt där vi finner det oförhandlingsbart mänskliga parat med en heroisk attityd som vänder sig mot tanken om att livet skall vara lätt.

I likhet med den judisk-katolska tänkaren Simone Weil är livet hos dessa kärva filosofer ett svårt och farligt spel bortom den varats olidliga lätthet som apparnas flimmer gett oss. På Evolas och Jüngers grund går det lika gärna att bygga kibbutzer som en fristad i stil med Christiania där det småskaliga ansvarstagandet är den gemensamma nämnaren.

Det är en kall och aggressiv form av nihilism som får världen att kännas än mer tom och avsakraliserad.

Weimarrepubliken var ett extremt exempel på vad Max Weber kallade Entzauberung der Welt (”världens avförtrollning”). Samhället föll samman i ett kaos av ideologier, självförhärliganden och ytliga nöjen som täckte över en djup existentiell tomhet. Europa som humanitetens bastion var en tanke som dog i första världskrigets skyttegravar.

I dag kan vi se likheter med sociala medier: en splittrad egofixerad kultur där allt handlar om yta och omedelbar bekräftelse. Det är en kall och aggressiv form av nihilism som får världen att kännas än mer tom och avsakraliserad.

Evola och Jünger kritiserade moderniteten hårt, men deras respektive svar handlar inte om att längta tillbaka till det förgångna eller skapa stängda samhällen. Den kalla nihilismen, både i Weimarrepubliken och på sociala medier, kan mötas med något djupare: värmen från en mystisk och mänsklig humanism.

Evolas tankar om tradition och Jüngers idéer om inre frihet pekar på en annan väg, där vi kan hitta mening och sammanhang igen. Det handlar om att återupptäcka det heliga i världen och i oss själva, inte genom att fly, utan genom att skapa en ny och djupare grund.

Upplysningens sken är alltför kallt och skingrar de varma dimmor som gav oss en långsammare djupandning. Insjunkna i våra egna algoritmer – analysens cyniska bastard – ser vi inte tanten som behöver hjälp i tunnelbanan. Teknologin förslavar oss genom att ge oss just all den frihet vi önskar men tar bort friktionen och livets tyngd där vi tvingas stiga ur vårt subjekt och möta den andre.

Tillspetsat och paradoxalt berövas vi livet genom att ges allt vi vill ha av livet.

Västerlandets kollaps

För Julius Evola är Västerlandets kollaps rotad i dess övergivande av traditionen. Evolas begrepp kaliyuga, mörkrets tidsålder, beskriver en värld där andliga värden överskuggas av materialism och teknologi. I Rivolta contro il mondo moderno, ”Revolt Against the Modern World”, konstaterar han: ”Den moderna världen är motsatsen till Traditionen.” Traditionen, för Evola, är inte en nostalgi för det förflutna utan en evig ordning – en metafysisk hierarki som förankrar samhället. Det är närmast skrämmande att se hur en filosof som enkelt uttryckt var Mussolinis ideologiproducent kommer till samma slutsats som en  judisk vänsterintellektuell vars böcker sågs i tälten på Woodstock.

Poststrukturalismen, med sin betoning på all menings rörlighet och auktoritetens illegitimitet, är det ultimata upproret mot känslan av gemenskap och ordning som djuppsykologiskt präglade både det högerreaktionärt kultiska och den vänsterpräglade kollektivismen. Den förnekar det heliga, reducerar människan till hennes lägsta begär och förhärligar det flyktiga. Resultatet är ett samhälle utan förankring, styrt inte av principer utan av begär. Gilles Deleuze talar om begärsmaskinen och hans författarsamarbete med Felix Guattari tecknar människans väsen som en slags äta-och-kopulera-maskin. Inget är heligt. Som Bob Dylan formulerade det: ”flesh-colored Christs that glow in the dark”. Kristusdildon kan ses som en bild för hur allt som återstår är en nihilistisk sockerchock.

Ernst Jünger förstod att kollapsen är både oundviklig och nödvändig.

Evolas aristokratiska förakt för demokrati och masskultur finner sin bekräftelse i Västerlandets nedgång till medelmåttighet. Han skulle sannolikt inte se USA:s president Trump som en ledargestalt utan som ett symptom: den ultimata demagogen som appellerar inte till det ädla utan till det vulgära.

Ernst Jünger förstod att kollapsen är både oundviklig och nödvändig. I ”Der Waldgang” skrev han om behovet av att individen blir en “skogsrebell,” som drar sig undan modernitetens korrupta system.

Ernst Jünger romantiserade inte kollapsen; han såg den som en renande kraft, en våldsam omdaning av en sjuk värld. Tyvärr har skogsrebellen i vår tid blivit förverkligad i survivalister som inte bryr sig överhuvudtaget om samhället, varken om det byggs på utopisk vänsterteori eller exempelvis småborgerlig kristen småskalighet, i nordamerikansk kontext det som förr kallades ”applepie and motherhood”.

Trump är inte ett undantag utan ett förebud – en figur som frodas i kaos eftersom kaos är det naturliga tillståndet i en döende civilisation. Hans vulgaritet, hans lögner, hans nihilistiska omfamning av spektakel – detta är inte brister utan anpassningar. Han är destillatet av ett samhälle som har förlorat sin förmåga till allvar.

Inget är stabilt

De franska poststrukturalisterna – Derrida, Foucault, Deleuze – är inte kollapsens arkitekter utan dess acceleratorer. Deras nedmontering av mening och sanning har lämnat Västerlandet förlamat, oförmöget att försvara sig mot sina fiender eller ens artikulera sina egna värderingar. Derridas begrepp différance, Foucaults maktanalyser och Deleuzes rhizomatiska tänkande – alla har bidragit till en världsbild där inget är stabilt, inget är heligt.

Deleuzes bild av det mänskliga tänkandet som ett mörkt och trassligt rotsystem, som trädgårdsmästare kan ha problem med, må ha varit ett inomfilosofiskt friskt grepp mot den ortodoxa marxism som rådde inom den akademiska diskursen på 1900-talet men har också eliminerat all möjlighet till gemensamma värden som inte går att reducera till de lägsta nivåerna på Maslows behovstrappa. Såklart är det ingen slump att besatthet av hälsa träder fram i detta övrigt nihilistiska kaos. En fast och fin avföring är snart sagt det nya religiösa credo vi klamrar oss fast vid i en värld där allt bara är narrativ och perspektiv.

Detta intellektuella gift har genomsyrat varje institution: akademin, medierna, politiken. Det har skapat en kultur där alla hierarkier ifrågasätts och alla gränser suddas ut. Resultatet är ett samhälle som firar sin egen upplösning och misstar det för ett framsteg. Poststrukturalismen har inte befriat; den har förslavat, och ersatt traditionens trygga klippa med relativismens kaos.

Trumps vulgaritet 

Donald Trump är inte en orsak utan en konsekvens. Han är den groteska spegel i vilken Västerlandet ser sin sanna reflektion. Hans ökade popularitet är ingen slump utan kulmen på årtionden av kulturellt och intellektuellt förfall. Han frodas i en värld där sanningen är irrelevant, där spektakel går före substans och där gränsen mellan verklighet och fiktion har upplösts.

Donald Trumps vulgaritet är inte ett angrepp på Västerlandets värderingar. Hans vulgaritet är dessa värderingars logiska slutsats. I ett samhälle som har övergett allt som tidigare hölls för heligt erbjuder han det profana. Han är den eviga sockerchocken och det är alltför signifikativt att han under sin förra mandatperiod tog in snabbmaten som en ny standard för Vita husets representation och hushåll.

I en kultur som har ersatt mening med konsumtion erbjuder han sig själv som den ultimata varan. Många som stukats av kapitalismen och nihilismen projicerar alla sina banala drömmar på denna sunkiga gubbe. En vulgär figur som inte håller inne med att han ”grabs pussy”. I en värld som har förlorat sin förmåga till allvar är han den perfekta clownen.

Trump är bara narren 

Som Ernst Jünger skrev: ”Man måste leva som om stormen redan har kommit.”

Ur modernitetens och postmodernitetens ruiner kanske, med tiden, en ny ordning kan uppstå – en ordning grundad inte i framstegens illusioner utan i de eviga sanningar som Västerlandet så nonchalant har övergett.

För närvarande återstår bara förfallets spektakel, det groteska skådespelet.

Donald Trump är bara narren. Tragedin är vår egen.