ROMAN. ”Jörgen Gassilewski är i sitt romanarbete noga med både överraskande och detaljrika inslag, som skapar en påtaglig närvaro och konkretion,” skriver Bo Bjelvehammar som läst den aktuella romanen ”Leken”.
Leken av Jörgen Gassilewski
Albert Bonniers förlag
Jörgen Gassilewski är en vid det här laget en känd och etablerad poet och romanförfattare. Hans senaste bok är diktsamlingen ”Ballongen”, som kom ut 2021.
Den nya boken, ”Leken”, är en roman som utspelar sig under en enda dag på en förskola med olika åldersavdelningar. En enda dag med en sträng tidtabell från lämning till hämtning.
Juni är huvudpersonen, hon blir snart fyra år, men är fortfarande tre år – det är skillnad.
Junis tankar och upplevelser behärskar berättelsen. Förskolans rum och avdelningar begränsar Junis värld.
Det är en förskola nära skog och vatten – alla aktiviteter genomförs utifrån planer och en tydlig pedagogisk organisation och modell. En utflykt med barnen är därför inget hastverk, det kräver tillbehör efter lista – promenadrep, förstoringsglas och undersökningslådor.
Ibland kan fantasierna löpa, som under fri lek och sagostunden, när sjöräven dyker upp bakom stenen.
Jörgen Gassilewski är i sitt romanarbete noga med både överraskande och detaljrika inslag, som skapar en påtaglig närvaro och konkretion. Samtidigt infinner sig inte sällan en omständlighet. Men han visar även en lust för det prövande och det experimentella. Sådant som saknas i de pedagogiska styrdokumenten. Dessa som mestadels andas tom retorik – här går de vuxnas samtal över barnens huvuden.
Det finns andra barn på förskolan, bredvid Juni, barn som Linn, Frans och Reza. Reza sjunger sånger på ett främmande språk och han har en far som är läkare. Det finns ett barn med en eljest bakgrund, Torsten – först var han en sjöstjärna, sedan blev han en människa. Lite konstigt!
På förskolan finns personal med skilda värderingar och förhållningssätt. De två som arbetar nära Juni är Ann och Lars. Två personer med helt olika idévärldar.
Just i detta avsnitt, i samspelet mellan barn och personal skulle jag önskat både en fördjupning och en utvidgning. Just för att fånga dynamiken och ifrågasätta rutinerna och de invanda mönstren. Och mera låta barnens fria ögonblick och deras tankar styra nuet. Men inte på ett förenklat och tillrättalagt sätt.
Alldeles i slutet av romanen uppstår ett drama, när Linns morfar blir sjuk, ramlar och det kommer blod ur hans mun.
Det är den enda riktigt känslosamt starka passagen i boken, det är som en främmande fågel i helheten – som en steglits vid fågelbordet.
bo.bjelvehammar@opulens.se
