LYRIK. Inför helgen publicerar vi dikter av Mats Andersson i Littestraden. Det rör sig om en svit med den övergripande titeln ”Målet är en hägring, längre än så kommer man inte”.
Mats Andersson är född och uppvuxen i Dalarna men bor sedan många år i Umeå. Skrivandet har funnits med honom i större delen av hans liv, inte sällan som en ”osynlig” reskamrat. Det Andersson fascineras av med poesiskrivandet är att det i försöken med att uttrycka en känsla, insikt eller tanke ibland dyker upp något ”mer” i texten. Något utöver det avsedda, en känsla av att man nått utanför sig själv.
Dikterna vi nu är glada över att få presentera handlar, enligt Andersson, ”om den i livet allestädes närvarande döden och den tomhet man kan känna när dualiteten härjar brutalt. De behandlar även minnen, inte minst de som (om man inser det) med tiden omformats till oigenkännliga reliker. Men här finns också hoppet, den knappt förnimbara glipan – som kanske alltid funnits där – det förlösande ögonblick då den skeppsbrutne ställs inför hägringen”.
CAROLINA THELIN
Målet är en hägring, längre än så kommer man inte
I. Budet
En ryttare stryker över fälten
En förebådan om den bleka klagoton
som skär genom villfarelsens tunna hinna,
tränger in och överräcker
den last du ska bära
livet ut
II. Tvefalden
Min tid löper i skeva rum
Den förverkas
i avsaknad av rotad kropp
En tillstängd tanke
dömd till rundgång
i hålrummets korridorer
När ska kött och ande samgå,
andas tiden bort
till ett öppet nu
III. Natt
Dagen, den levda,
outhärdlig att bära
Ett försök att förtränga
den glädje som var
Jag släcker eldarna
med min brända kropp
Dövar skriken
med min stumma själ
I mörkrets bastioner
vandrar sinnet
Bland sublima flagor:
Glömskans reliker
IV. Åminnet
Minns du när vi gick där,
på den dånande asfalten
Två onåbara martyrer,
så innerliga som aldrig
Sedan blev vi skingrade skärvor
i påpassad kommunikation
Som en omedveten uppenbarelse
avbruten i fel tid
Minnena,
likt gravstoder i en
borttappad själ
V. Mahler Grå
Tvivlets kvarnstenar skriker
säden till tystnad
Här produceras ingen stärkelse, bara
svartnat, nedbrutet gods
Mahler står fjättrad till
byggnadens inre
Blek, ovetande,
svarar ej på tilltal
Här ska han verka, i alla
dina dagar
Axeln mot hjulet i forsens
fall
VI. Ösatt
Det finns en brigg därute, som räknar in de sina:
Arkipelagens charlataner
När tidvattnet utmätt den sista lögnen mellan ebb och flod,
det fadermord som styvnackat ristats i den skeppsbrutna sanden
Då hämtas du hem
som det förlorade Pangaea
du aldrig var
VII. Hägring
Jag såg ditt stjärnljus
för första gången
Evighetens lykta
skälvande i mörkret
info@opulens.se
