Musica Vitae ‒ en plattform för konstmusik i 40 år

KONSTMUSIK. I år har Musica Vitae, en plattform för nutida konstmusik, firat 40 år med en liten festival. Här följer Tore Sjöqvists rapport.

För drygt 40 år sedan inledde föreningen Media Artes sitt arbete med att skapa en plattform för nutida konstmusik. För allmänheten är konsertverksamheten synligast men verksamheten är betydligt bredare än så. Föreningen vill få med den nutida musikens hela sammanhang. Vid sidan av konsertverksamheten innebär det bland annat pedagogiska möten med musiker i skilda åldrar och ambitionen att skapa ett sammanhang för tonsättare. Och gärna också vara del i möten med andra konstarter.

Den nutida konstmusiken

Nutida konstmusik är svårfångad och låter sig knappast fångas inom några tydliga ramar. Ofta bjuder Media Artes konserter på musikaliska vandringar i okända landskap och inte sällan tar de oss med på stigar som leder till möten med något oväntat. Stundtals möter lyssnarna modern poesi som kräver ett eftertänksamt möte. Andra gånger fångas vi av en vind som bara låter oss segla med. Som regel finns det inslag av ett nyfiket undersökande av musikens byggstenar och de olika instrumentens möjligheter och begränsningar. Inte sällan visar det sig att det som sågs som en gräns inte riktigt fanns. Kanske går den att passera.

– Vi får gå hem och öva, som en skicklig musiker någon gång sa om mötet med det omöjliga.

För många av oss kan det nya och oprövade vara utmanande. Men släpper man kravet att förstå kräver mötet sällan mer än lite tid och nyfikenhet. Den samtida musiken kan förvisso bjuda på fantastiska skönhetsupplevelser men tar oss ibland också med in i kaotiska stämningar och den mörkaste svärta. Att musiken är en del av sin tid och omvärld blir ofta tydligt. Konflikter och oro tar plats i musiken som kan låta oss möta en kluven värld där soluppgångens skönhet och förälskelsens rus tar plats lika väl som en mörk och konfliktfylld värld som inte är långt borta.

Att det oväntade är en del av livet blir vi ständigt varse. Så satte till exempel pandemin i början av 2020-talet käppar i hjulet för mängder av kulturevenemang. Det gällde bland annat Media Artes 40-årsjubileum som fick skjutas fram ett par år. Men 2024 har föreningen firat med konserter och musikaliska möten av många olika slag. Firandets höjdpunkt blev en minifestival med tre konserter som under en helg i september gavs på Nygatan 6 i Växjö.

Tre konserter som satte den nutida musiken i centrum. I centrum stod också kompositören och musikern Thomas Liljeholm, initiativtagare till Media Artes och på många sätt en centralfigur i den nutida musikens värld. Att han i dagarna fyllde 80 år gjorde inte firandet mindre angeläget.

Musica Vitae och Thomas Liljeholm

När Musica Vitae inleder det offentliga firandet med konserten ”Musica Vitae firar Thomas Liljeholm 80 år” har programmet redan pågått ett tag om än lite mer i skymundan. Som så ofta kombineras Media Arts konserter med pedagogiska verksamheter och Stockholms saxofonkvartett har redan mött eleverna på en av Växjös grundskolor och dessutom hållit en workshop och konsert på S:t Sigfrids folkhögskola.

Att stråkorkestern Musica Vitae firar Thomas Liljeholm är närmast en självklarhet. Han var initiativtagare till både Musica Vitae och föreningen Media Artes. När det gäller Musica Vitae har han varit aktiv både som musiker och chef. Bland det han initierat finns också projektet Framtidens tonsättare som sedan många år låter tonsättarelever från musikhögskolorna i Malmö, Göteborg och Stockholm skriva direkt för Musica Vitae stråkar.

Musica Vitaes konsert inleds med verket ”Acanth” av Josef Söreke som deltog i Unga tonsättare 2016. Namnet Acanth är lånat från grekiskan och biologin där det har att göra med något taggigt.

– Det kan vara växter och djur som är taggiga, men en del är också väldigt vackra, säger Josef Söreke.

Alldeles självklart av vad det taggiga består är det inte. Om man inte menar verkets förmåga att snabbt haka fast och inte släppa taget. Inledningen är accelererande och intensiv med melodiska violiner och drivande bastoner. Klangen är tät och sammanhållen även om helheten också ger utrymme för många små utflyter inne i klangen och då och då bjuder stycket på stora kontraster mellan långa uthållna stråkdrag mot snabba löpningar och studsande pizzicaton.

Musica Vitae inleder långsamt och ödesmättat i kontrabasen.

Vid sidan av Thomas Liljeholm är det Media Artes ordförande Marsel Nichan som är flitigast spelad under jubileumsåret. Den här gången med verket ”Refraction”.

– Jag utgår ofta från bilder. ”Refraction” är ganska dystopiskt, säger han.

För mig blir ”Refraction” en bild av en schizofren värld. Där så mycket skönhet finns trots att vi ofta får uppleva den mot en bakgrund av krig, oro och elände.

Musica Vitae inleder långsamt och ödesmättat i kontrabasen. Orkestern stiger in långsamt och melodiskt men samtidigt strävt och högtidligt. Så lyfter förstafiolen stycket som en soluppgång. Men upplevelsen är kluven. Kanske är det en soluppgång över slagfältet.

Stundtals är det slående vackert samtidigt som där bor en högtidlig sorgsenhet. Och så den mjuka skönheten och den stilla rörelsen som obekymrad strömmar vidare. Som floden som sakta flyter fram. Oberörd av de slagfält och all den sorg som omger den.

För Thomas Liljeholm har den franske tonsättaren Olivier Messiaen varit en inspiration och han får också en plats i hyllningskonserten. Sista satsen ur ”L´Ascension” har arrangerats för stråkorkester av violinisten Mårten Sundén.

Ett annat tonspråk

Här blir tonspråket åter ett helt annat. Långsamma, stilla klanger dominerar. Ofta strävt, närmast motvilligt men ändå hela tiden med stor innerlighet. Stycket är indelat på ett sätt som kan påminna om text. Avsnitt och fraser delas in av punkter och kommatecken som ger rytm åt framförandet. Meningar som ofta inleds strävt och mörkt för att stilla växa mot höjden och mjukare klanger.

Konserten avslutas med Thomas Liljeholms orkesterverk ”Lämningar” från 2020 då Musica Vitae uruppförde verket under pandemins begränsningar.

– Thomas Liljeholm har nog betytt allt för oss i Musica Vitae och han har varit mån om att hålla upp kvaliteten, säger Mårten Sundén som presenterar stycket.

– I Lämningar finner vi en slags återblick på livet och tidigare kompositioner.

Verket är fyllt av stämningsväxlingar. Inledningen byggs från kontrabas och cello och växer stilla underifrån. Orkestern utnyttjar stråkarnas alla klangmöjligheter från kraftfull och sammanhållen klang till det ömtåligaste sköra. Teman, liksom tempon, växlar snabbt och även om klangen oftast är sammanhållen ges det gott om plats för röster som pockar på uppmärksamhet inne i helheten eller för instrument som rytmiskt och klangmässigt ställs mot varandra. Intensiva virvlar bryts mot små lyriska teman i förstafiolen och det är också med en skir förstafiol som stycket avslutas.

Lunchkonsertens många stämningar sitter fortfarande kvar när Media Artes 40-årsfirande fortsätter med en kvällskonsert. Formatet har krympt till solostycken och duetter. Men att det är färre på scenen gör på inget vis upplevelserna mindre.

Kvällskonsert

Efter en kort berättelse om föreningens historia inleds kvällen med verket ”Rituals”, en koreografi av Virpi Pahkinen till musik av Marsel Nichan.

Musiken växer in som en ton i en stilla början. Och lika stilla inleder Virpi Pahkinen sin dans. Så växer de båda i uttryck och intensitet. Som om något vill bryta sig ut ur det stilla och instängda. Musiken tar ett rytmiskt tag om oss. Ändå skapas mitt i den rytmiskt drivande musiken och dansens alla små rörelser en slags meditativ stillhet. Som om gränsen mellan rörelse och stillhet för ett ögonblick suddas ut.

Med en smått obegriplig kroppskontroll skapar Virpi Pahkinen skönhetsupplevelser i ett skulpturalt undersökande där hennes kroppsdelar stundtals tycks ha slitit sig fria från varandra redo att ge sig ut på egna äventyr, en upplevelse som förstärks av att ansiktet och de nakna händerna och fötterna blir som ljusa signaler på den mörka scenen. För en stund blir både musik och dans kaotiskt uppbrutna innan musikens drivande rytm åter tar tag om både dansaren och publiken.

Om Rituals skapar en tät enhet av musik och dans är strukturen i Thomas Liljeholms ”Strata”, ett solostycke för saxofon framfört av Jörgen Pettersson en helt annan.

– Stycket är som ett samtal, säger Jörgen Pettersson som men en obegriplig teknisk briljans tar sig an styckets olika röster och temperament. I sin tolkning tycks han utnyttja alla saxofonens möjligheter. Och rätt många omöjligheter. Liksom i förmiddagens verk av Messiaen kan man uppleva verket som en mängd meningar. Påståenden och utrop som avbryts av punkter och kommatecken.

Måhända kan man höra ett samtal. Inledningsvis är det lätt att höra två röster. En högljudd och pockande och en försiktigt mumlande. Men det är långt ifrån alltid den högljudda som har de bästa argumenten. Efterhand blir samtalet mer uppbrutet. Melodiska partier avbryts av instick fyllda av energi. Samtalet fylls av kraft även om argumenten ibland tycks tryta och efterhand bryter samtalet samman. Deltagarna verkar ha slutat att lyssna och stroferna kastas lite övergivet ut i en rymd utan mottagare.

Musikalisk magi

Mer vilsamt blir kvällens avslutande stycke ”Gestaltningar”. En violinduo som den här gången framförs av Erika Sävström Engman och Mårten Sundén som båda till vardags spelar i Musica Vitae. I verket återkommer teman från förmiddagens Lämningar men nu i ett mer avskalat format. Och bärande på andra stämningar. Även i verket ”Gestaltningar” undersöker Thomas Liljeholm instrumentens klangmöjligheter. Men om ”Strata” bjuder på ett, ibland ganska agiterat, samtal ger ”Gestaltningar” snarare intryck av samförstånd. Som en liten kör som tillsammans förmedlar en berättelse. Mårten Sundén och Erika Sävström Engman berättar i ett långsamt, eftertänksamt tempo. Av och till handlar det om ren musikalisk magi. Samspelet är lyhört tätt och ofta oerhört vackert även om man av och till genom det vackra kan ana andra, mer oroande stämningar.

När Stockholms saxofonkvartett dagen därpå tar plats på scenen på Nygatan 6 är saxofonfamiljen rikt representerad. Från den lilla sopraninon till den mäktiga bassaxofonen. Marsel Nichan konstaterar i sin presentation att kvartetten är en av världens ledande ensembler när det gäller nutida musik och att den också är, och har varit, en viktig samarbetspartner för Media Artes.

Melodin bärs upp men samtidigt är den också utmanande.

Marsel Nichan är också den tonsättare vi först får möta under kvartettens konsert. Hans verk ”Storms” får här sitt uruppförande. Åter tar Marsel Nichan sin utgångspunkt i en bild eller en fråga.

– Varför stormar det och vad betyder stormar?

Att ”Storms” inleds med stor kraft och energi känns självklart och den starka rytmen griper tag och håller fast. Gör det lätt att åka med. Så växer sopransaxofonen fram i en vacker melodi som vilar på de övriga tre saxofonernas rytmmatta. Melodin bärs upp men samtidigt är den också utmanande. Vill något annat.

Så bryts karaktären, det stillnar som om det blåst över. Men stillheten är högst tillfällig. Snart återkommer det rytmiskt kraftfulla med den vackra, lite vemodiga melodin i sopranen.

Karaktären är helt annan än den tidigare framförda ”Refraction”. Ändå kan man ana en gemensam upplevelse av ett trotsigt hopp i en mörk värld. Ett hopp som låter ett litet ljus tränga in också i det djupaste mörker.

Tvära kast 

En konsert med nutida musik bjuder ofta på tvära kast. Så också denna gång då Marsel Nichans ”Storms” följs av Thomas Liljeholms ”A Priori” från 1995. Då framfört av Svenska saxofonkvartetten. Här är tilltalet ett helt annat. Mer uppbrutet och stundtals närmast kaotiskt med snabba känslokast.

”A priori” inleds kraftfullt och påträngande ringande i höga register men faller i en virvel ner i ett mumlande, tonlöst spel där enstaka röster ropar utan att verka få något svar. Liljeholm utnyttjar instrumentets möjligheter och växlar snabbt mellan samklang och flerstämmighet, harmoni och strävare klanger. Snabbt växlar också ljudnivån och även tystnaden blir ett viktigt element. Framförandet kan lätt ta andan av åhöraren och kanske hade vi behövt en paus. Så blir det inte. I stället fortsätter konserten med Paulina Sundins ”Rondures” där kvartettens fyra saxofoner får sällskap av elektronik.

Liksom ”A Priori” bjuder ”Rondures” snarare på oro än vilsam harmoni. Elektroniken kan tyckas ha hämtat sin ljudvärld från naturen med strömmande vatten och fallande stenar. Men knappast med spår av det lugn vi ofta söker just i naturen. Saxofonerna bjuder på spännande, klanglöst spel utan munstycken men med rytm fylld av intensitet och kraft. I sin helhet är stycket uppbrutet, närmast mystiskt. Som om det tar oss med i någon nära men okänd ljudvärld. Kanske i havets djup eller i universums mörker.

En vacker, folkmusikartad melodi söker sig fram mot en tät klangbotten.

Då bjuder Karin Rehnqvists ”And so the day ends” på en välbehövlig vila. Med stilla och vackra klanger låter hon oss stiga in i en mer välkänd och vilsam värld. En vacker, folkmusikartad melodi söker sig fram mot en tät klangbotten. Smyger sig intill som handlade det om ett mjukt berättande i mörkret runt en stilla flammande brasa.

Som sig bör avslutas konserten och festivalen med ett verk av Thomas Liljeholm. Verket ”Interaction” ger utrymme för hela saxfamiljen från sopraninon till basen. Och de olika tonlägena blir en del av styckets uppbyggnad.

– Det är ett fenomenalt stycke. Vi börjar högt i stratosfären och arbetar oss ner.

Kvartetten inleder med ett mäktiga, fallande treklanger. Intensiteten är stor och man kan få en känsla av ett högljutt cocktailparty – röster som svävar omkring lite var för sig. Efterhand byts instrumenten mot mörkare klanger och ofta är det just klangen som dominerar. Men även det växlar. Intrycken är många och innan stycket avslutas smått kaosartat hinner vi bland annat också möta fantastiska och intensiva rytmmattor.

Om ”Interaction” avslutas närmast kaosartat så gäller något helt annat för festivalen som lämnar en känsla av rymd och rikedom. Som om världen blivit en aning större för oss som fått ta del av musiken. Många av oss är nog smått överfyllda av intryck. Tre konserter och tolv verk låter kanske inte så mycket men bredden är stor liksom intensiteten och koncentrationen. Många av verken vill jag gärna höra igen. Men först efter en välbehövlig vila i tystnad.