LYRIK. Erik Bovin har med stor behållning läst ”Nästan-drömmar” av den framstående modernistiske och madagaskiske poeten Jean-Joseph Rabearivelo, även kallad Afrikas första moderna poet.
Nästan-drömmar av Jean-Joseph Rabearivelo
Översättning, förord och kommentarer: Eric Luth
Vendels förlag
När han i unga år relegerades från en skola, lika mycket för sina dåliga betyg som för att blivit påkommen med att läsa en av de ”fördömda poeterna” – Charles Baudelaire – trodde nog ingen i hans omgivning att han en dag skulle uppnå statusen som Madagaskars nationalpoet, även kallad Afrikas första moderna poet. Men Jean-Joseph Rabearivelo (1901-1937) utvecklades likt Eyvind Johnson till en beläst, ja rentav spränglärd autodidakt. Det är värt att tänka på i dag med tanke på den övertro som råder beträffande skrivarskolan som den första viktiga hållplatsen på vägen till ett skrivande liv.
Själv har jag läst för lite för att kunna bedöma saken men det påstås att det var först med Presque-songes (1934) som Rabearivelo fann sin egen röst. Nästan-drömmar (den svenska titeln klingar sämre i mina öron) är skriven på både franska och malagassiska. Som titeln antyder befinner sig den värld dikterna alstrar mellan verklighet och dröm.
Det är ingen hemlighet att Rabearivelo influerades av surrealismen, vilken har satt sin prägel på bildspråket. Men det går också skönja influenser från såväl Jean-Jacques Rousseaus tänkande som de engelska romantikerna. Så att John Keats dyker upp i den tredelade dikten ”Threnos” är därför helt på sin plats. Ändå var Rabearivelo något av ett unikum som man ogärna placerar i ett fack.
Dikterna vistas inte bara mellan det verkliga och det surrealistiska utan även mellan två språk och kulturer. Rabearivelo levde under det franska kolonialmaktens styre vilket även påverkade hans skrivande. Hos honom tycker jag mig finna kvaliteter och en tematik som är vanlig bland exilpoeter. Ändå är dikterna skrivna av en poet som ville, men inte kunde lämna ön på grund av kolonialherrarnas avslag.
Dikterna är skrivna med döden som fond. Poeten Esther Razanadrasoa (1892-1931) hade gått bort kort innan Rabearivelo började skriva på diktsamlingen. Razanadrasoa var en stor och uppskattad poet vars för tidiga död försatte hela ön i sorg. Rabearivelo, som hade varit hennes älskare, tillägnade henne ”Threnos”, diktsamlingens höjdpunkt enligt mig.
Döden får dock aldrig förarsätet, i stället söker Rabearivelo efter det som ger värme, ton och vibration. Ordet ‘sång’ är återkommande. Som översättaren Eric Luth nämner i förordet kan det möjligen förstås som en inre sång. Den sortens sång som får en att uthärda mörkret och intigheten. Sjunger gör det ovedersägligen om Rabearivelos dikter. Kanhända är det den lyckade föreningen av tradition och modernism som gör dem så sångbara?
Kulturskillnader existerar men är långt ifrån så robusta och oöverstigliga som diverse högerspöken vill göra gällande. Trots allt är det mer som förenar än skiljer oss människor åt. Om detta påminns man om när man läser Rabearivelo. Språket är en barriär, givetvis. Litteraturen duger emellertid gott som brobyggare och därför är det av yttersta vikt att den fortsätter färdas mellan länder och kontinenter.
Rabearivelo finns översatt sedan tidigare på svenska. På 70-talet kom Dikter (FIBs lyrikklubb, 1973) ett urval i översättning av Ingemar och Mikaela Leckius. Nämnas kan även Håkan Sandells översättningar i antologin Jag erkänner att jag levde upp mitt liv: Åtta poeter från Afrika och Asien (Fri press, 2012). Men ett helt verk i svensk språkdräkt har fått vänta fram till nu.
Detta är något av ett kraftprov för översättaren Eric Luth som förutom att leverera en eminent översättning även bidragit med ett initierat förord samt en avslutande kommentarsdel med ordförklaringar och tolkningar som ger en bra ingång till dikterna.
Det kan tyckas uttjatat att använda ordet kulturgärning så fort en poet utanför Europa och USA översätts. Man behöver dock inte läsa mycket av Rabearivelo för att inse hans poesi är i klass med de framstående författare han brevväxlade med (André Gide, Paul Claudel, Paul Valerý, för att nämna några). Nästan-drömmar förtjänar sålunda sin plats jämte de stora modernistiska verken.
Hans poesi besjunger naturen men även det heliga i Madagaskars kultur, som kolonialherrarna ville undertrycka. Som ett exempel skriver han om nationalinstrumentet Valiha som bland annat används i heliga riter. Och i en dikt med samma namn om de bamburör instrumentet tillverkas av:
De växer till en skog av ofärdiga flöjter,
växer till myriader av stammar
som håller vattnet fånget alltsedan begynnelsen:
blir till bambuträd som brusar av fågelbon
och vindar.
I lika hög grad är det dock poesi med universella anspråk:
och där det första andetaget ännu flödade –
insåg jag att världen är sig lik överallt,
för samma himmel är alltid världens tak,
att vindarna alltid omsluter världen med osynliga väggar,
och att gräsets önskan skjuter upp vart man än sätter fötterna
likt tankarna och kontemplationen,
eller jäkten och försummelsen
som bara gjort er till dessa målande, svävande ark
som kommit till mig från hela jordklotet.
info@opulens.se
