KRITIKEN. ”Så Aftonbladet – sluta behandla böcker som om de vore lättsmälta poplåtar eller pornografi. Gör om, gör rätt!” Det skriver Erik Bovin som kritiserar att tidningen numera sätter betyg på de böcker som recenseras.
När Aftonbladet gick ut med att de ville göra sin kulturbevakning tillgängligare genom betygsättning bedyrade Karin Pettersson att det minsann inte skulle påverka kvaliteten på kritiken, eller kritikernas sätt att skriva. Tvärtom – kritiken skulle bli vassare och tydligare.
Så blev det inte. Det kan den som fortfarande läser Aftonbladets kultursida konstatera. Jag känner inte igen skribenterna längre, det är som om de bytt stil. För varje recension som publiceras blir jag alltmer övertygad om att kultursidan påverkats av Nöjesguidens redaktion. I Aftonbladets nya “uppgraderade” kulturkritik är värderingen allt – glöm allt vad tolkning, reflektion, intertextualitet och paratext heter.
När Åsa Beckman, i en krönika i DN, kritiserar Rasmus Landström för att brista i trovärdighet när han i sin kommentar till Augustpriset gav alla nominerade böcker utom en två plus kontrar Landström med ett oseriöst svar. Han bemöter kritiken genom att hävda att de flesta böcker som ges ut i Sverige är två plus-böcker, det vill säga ”rätt mediokra, men ändå godkända”.
Det kan man för all del tycka som vanlig lekman men som litteraturkritiker? Är det inte en ovanligt slapp inställning när den uppvisas av någon som har till uppgift att göra en professionell bedömning av ett litterärt verk? Notera: Väl att märka handlar det inte om en tre minuters poplåt utan ett verk som inte sällan tagit författaren flera år att färdigställa. Ett verk som tar sin mottagare i anspråk, får man förmoda, på ett mer djuplodande vis än en poplåt eller p-rulle.
Denna slappa inställning utmärker sig genom sin avsaknad av respekt för det konstnärliga hantverket och framstår som ett exempel på outvecklad känslighet för ambivalens. Kvalificerad litteratur är ingenting man bara slukar. Och god litteraturkritik är minsann så mycket mer än bara konsumentupplysning.
Vem njuter ens av att läsa Musil, Woolf eller Proust? Gudarna vet hur mycket jag har bråkat även med klassikerna. Det har sällan varit omedelbart aptitligt. Tvärtom. Det är den långtidsverkande eftersmaken som får en att återvända till dem på nytt. Även om den svenska samtidslitteraturen i ärlighetens namn bjuder på mer fastfood än blivande klassiker bör kritikern vara guldgrävare nog att ta sin uppgift på allvar, annars kan hen lika gärna lägga ned. Så Aftonbladet – sluta behandla böcker som om de vore lättsmälta poplåtar eller pornografi. Gör om, gör rätt!