PROSA. Ulf Cronquist, som medverkat ett flertal gånger i Opulens, återkommer nu med en novell som handlar om ett möte med författaren Rachel Cusk.
Ulf Cronquist är poet, författare och filosofie doktor i engelsk litteratur. Hans skönlitterära texter finns att läsa i tidskrifter som Glänta och Vår lösen. Cronquist har tidigare varit publicerad i Opulens, senast med novellen Teater i Halland.
Nu på fredagen den trettonde – dagen då man bör ta sig i akt – har vi nöjet att publicera ytterligare en novell av Cronquist. Den handlar om ett möte med Rachel Cusk. Det är meningen att den ska, så att säga, upprepa sig själv, för autofiktionens skull.
CAROLINA THELIN
Jag sitter med Rachel Cusk…
*
Jag brukar egentligen aldrig skriva om författare som jag har träffat men jag gör ett undantag för Rachel Cusk eftersom hon faktiskt hade ett gig på Varbergs Fästning, inbjuden av Region Halland till en författarafton. Som litteraturvetare lärde jag mig tidigt att texten är det som räknas, inte spekulationer om författarens intentioner eller ambitioner, men, som sagt, man kan göra undantag om det hela har med Varbergs fästning att göra. Och autofiktion är alltid autofiktion.
*
Jag sitter med Rachel Cusk och en penna på väg att landa på flygplatsen på Getterön. Hon ser ut som i verkligheten, vacker, lite svår; pratsam, lägger sig i min text. Hon utger sig alltså för att vara the real Rachel Cusk, författare av uppmärksammade volymer av autofiktiva romaner, inget i hennes stil eller beteende får mig att tvivla på detta. Hon påpekar att jag borde byta ut ett ”that” mot ett ”it” min text, men i översättningen till svenska blir det ordet ”det” hur man än vrider och vänder på backstoryn i förloppet. Hon överväger freudianska konnotationer i detta nu men tystnar halvvägs när vi flyger in sidvägs mot masterna och får en glimt av stenstränder som inte direkt andas poetiskt.
Vi går till Getteröns fiskeri, inte så mycket för att vi är hungriga, men vi vill uppleva lite exotism. The real Rachel (härefter rR) tar upp en burk med Nescafé och häller i några teskedar åt oss i kaffemuggarna för att den bruna (kaffelikande?) vätskan skall svartna; vi tänder ett par indiska cigarretter som konkurrerar med tunnor av rökta makrillar. Lite närmare havet ropar några ynglingar: ”Kolla en böckling! Harpunera den!” Det är sommarlov och inga vuxna visar sig förrän det är dags för middag, 11 a.m., då de i horder anländer för att äta torskpaté med lingonsås, kaffe ingår i priset; man kan undra vad de kallar måltiden de intar 5 p.m. – är det den andra middagen? rR frågar: ”The food I have to rush home to eat before it gets cold?”
rR beskriver mig, på flyget från Laxå International till Getterön, som en gentleman, dvs. en man som får en (den andra) att slappna av och känna sig som hemma oavsett oddsen (det kanske inte ens finns en mysig brasa att tända, till att börja med). rR beskriver mig som klädd i svart men bryr sig inte om om jag har tre eller fyra knappar i mitten på kavajen; rR kanske påpekar att jag borde ansa skägget under hakan lite mer vasst men det spelar ingen större roll eftersom rR kan nypa mig där. I några sekunder går rR ut i mittgången och dansar som Rainman, det lyckas inte helt perfekt eftersom rR är naturligt rytmisk och graciös trots klimatturbulensen.
Men vad ska vi nu göra i Varberg? frågar rR. Jag förklarar att det finns inget gig i Varberg, bara det vid den där Shakespearefästningen. rR skrattar och skriver ned i anteckningsboken att ”han” inte har så dålig humor, ändå lite som att fråga en taxichaffis i Tribeca om den närmaste vägen till Westchester om man ändå betalat alla vägavgifter in the N.Y. Triborough area. Fan denna svengelska tillägger rR, att jag inte kände till den kontrastiva grammatiken förut. Och det där om New York har jag bara kopierat från en text av Kathy Acker. Så vi åker in till Torgrillen utan att argumentera allt för mycket om lingvistiskt semantiska tillstånd, Varbergs öde piazza ligger framför oss och jag beställer två stycken halv special grillad med pucko. Detta har jag aldrig autofiktiviserat tidigare säger rR: extra stark senap och (en halv) västkustsallad.
Giget på Shakespearefästningen genomförs med och utan mat. rR väntade sig inte att medeltidslajvare skulle dominera publiken med falska toner och fyrtaktstempo som konstant, närmast medvetslöst, klappar fel på 2/4. rR skriver till mig: är det någon falsk rytm inbyggd i Shakespearefästningens klapperstenar? De icke-talande stenstränderna på Getterön lät mer verkliga. Varför har jag åkt till Schweiz och Sverige med mina texter om ingen kan höra vad jag säger, the real och the real rhythm, my autofiction? Varbergs polis, i diskreta kravallhjälmar, avbryter giget när pensionärer från hela Halland, i randiga pikéskjortor, försöker kärleksbomba scenen.
För att fly tar vi nattflyget till Laxå International, men vi flyger tillbaka till Getterön så snart det är möjligt, rR skriver att hon litar på mig men att min backstory kanske fortfarande är lite väl njutbar och fast, kan man trots allt lita på en gentleman? Nej, skriver jag men ”hans” aporia är ju inte från Varberg. Jag väntar på rRs svar som ett A4-blad som jag infogar i hennes skrivande autofiktiva organ. rR har förbättrat sin svenska kongenialt: vi kan väl gå och ta ett glas rosé nästa gång på Getterön när vi landar bland schweiziska autofiktioner. Jag inbjuder rR till ännu en sejour ”in the country of Halland.” Tidskuberna flyter. Det hela hände nog igår i den flygande diskursen, i tidens platta cirkel. Vi fortsätter anteckna på vita blad.
Vi hade setts förr, bland annat på en exkursion till The Cronquist House (Red Deer, Alberta), men det fanns inte så mycket tid för autofiktion då. Under alla dessa år jag har känt rR har jag aldrig sett rR skriva ett ord på skandinaviska – trots att hon talar flytande svenska (med slarvig Edmonton-accent); men det spelar ingen större roll eftersom rR skriver precis som hon talar. rR pratar ibland om risken för svengelska, men verkar ha missförstått begreppet eftersom det normalt sett inte ingår i autofiktivt skrivande.
The Cronquist House är inte lika berömt som botanisten Arthur J. Cronquist påpekar rR, och huset är inte gotiskt på något sätt även om det funnits mardrömsliknande beskrivningar av saxofonspelande släktingar på andra sidan floden under vissa bleka dagrar. Jag hade en erotisk dröm om Arthur J. förklarar rR men det var för länge sedan hemma i Saskatchewan, inte för att jag har något hem i egentlig mening – det blir så många olika jag, olika rR, att hålla på med när man hela tiden skriver om sig själv och speglar sig i andra rR.
”Arthur J. kom till mig med en solros i varje hand och vi kysstes direkt, våra tungor virvlade som salivindränkta spikmattor och jag noterade att hans tungspets – även om den var större än min – var som min: uppmärksamt stel men samtidigt flexibel; jag kände detta speciellt när han snart slickade min känsligaste muskel. När jag därpå satte mig på hans huvud stod hans tunga som den mäktigaste Cronquistianthus och roterade insiktsfullt mot punkten för min kvinnliga själ och, kära läsare, ni förstår förstås hur det slutade, som alldeles innan och så många gånger förr och senare.”
Så stod det i anteckningsboken rR visade mig utanför The Cronquist House på den tiden. Jag blir nu lite osäker på om rR faktiskt – trots allt – skrev på svenska då, men som sagt rR talar flytande skandinaviska och det rR skriver låter precis som när rR talar oavsett vilket språk rR använder. Det hade varit intressant om rR hade gestikulerat fram en autofiktiv roman på teckenspråk, men vem vet – den dagen kanske kommer. Jag kan se framför mig rR gestikulerandes inför folket i Varberg på en välbesökt torgdag, barn, vuxna och turister där som får insikter om narcissistiska självbehållningar.
rR gjorde inte så mycket väsen av sig i Red Deer och där fanns ingen med namnet Cronquist närvarande förutom jag. Serveringspersonalen bestämde sig dock snabbt för att komponera och framföra en madrigal på terrassen som de betitlade ”We Love You So Much rR”. Kompositionen framfördes med harmoniskt sågtandade köttyxor och några diskreta spår av blod spred sig i landskapet. Ingen i församlingen applåderade speciellt intensivt när det var över, men rR hoppade uppochned och skrek mot solnedgången: ”It’s all about me!”
Det visade sig att rR hade varit till The Cronquist House många gånger tidigare, men då fanns ingen serveringpersonal. rR tog detta som intäkt för att hennes själ fanns i byggnationen genom Arthur J. som rR hade besökt i Provo, Utah strax innan han gick bort (1992). Hur skulle annars en sådan mäktig madrigal ha komponerats till hennes ära? Inget talar för att Arthur J. Cronquist talade skandinaviska, ej heller att han var mormon, han tros inte heller ha besökt The Cronquist House i Red Deer, men i rRs kommande roman (Arbetstitel: ”Cronquist and I”) kan dessa botaniskt gotiska speglingar komma att utredas, det var i alla fall vad hon sa till mig när vi landade på Getteröns flygplats för andra gången inom kort tid via Laxå International.
För att undfly Varberg ännu en gång flög vi till Zürich och satte oss ned och drack margaritas på Casa Cortàzar, en del deviled eggs och guacamole blev det också; men när vi gick upp på flygplatsens tak för att röka blev vi militäriskt avhysta av en säkerhetspatrull. Så vi satte oss direkt på ett flyg till Köpenhamn där en majoritet av rökare alltid samlas på en terrass med iskalla ölflaskor och skandinaviska orala berättelser om livet på Saskatchewan och andra icke-identitära språkutväxlingar. rR talade nu flytande svenska mellan varje cigarrett och låtsades inte förstå danska vokalljud. ”I write therefore I bark” skrev rR ned i anteckningsblocket och funderade på om inte termerna skandinaviska och svengelska skulle kunna rekonfigureras.
Och för ytterligare några årstider tillbaka sedan föreläste rR på Teater Halland under seminarietiteln ”My Many Selves”, en inspirationskurs för skådespelare som ofta mötte varandra i dörröppningar och skämtade om vem som skulle gå först, med frasen ”beauty before age”. Allt beror på ett missförstånd, förklarar rR – att skådespelarna tror att publiken tror att det de gör på scenen är verkligt, på riktigt. Resultatet blir långt ifrån autofiktivt äkta om man inte utgår från skådespelarnas möten i dörröppningar där den ena spelar gammal och den andre skön. Med andra ord: allt går förlorat i översättningen (eller vad det heter på engelska) när skådespelarnas repliker tolkas bokstavligt.
Mitt i allt detta flygande och orerande genom årstider och decennier tog en av oss upp diskussionen om tid och rum, speciellt tiden som en oval eller platt cirkel – ofta när rR nöp mig i de skäggdelar under hakan som rR ansåg vara sensuella trots allt. Vi avfärdade rundheten snabbt och diskuterade intensivt de olika typer av platta tidsovaler vi hade upplevt i Varberg (Getterön framförallt), Schweiz (Zürich flygplats) och The Cronquist House (Gothic or not). Med risk för svengelska, tillade rR, är ju de flesta karaktärerna i en autofiktiv roman relativt runda snarare än flata, de kommer från heterogena jag-upplevelser utan början eller slut; på prärien i Saskachewan går man inte i geometriska cirklar för sitt eget egos höga nöjes skull, man tillhör den platta tidens oval i sanden, dynerna och de andande stenar man ibland pratar med där. Det platta urholkar cirkeln.
Men, sa rR när vi åter satt på Rökeriet på Getterön, den här gången med varsitt ljummet glas rosévin under en myggfylld afton, men du, sa rR, finns det någon författare i Varberg (i Sverige) som inte bara är en dekoratör, som alltså är motsatsen – en revolutionär? Det luktade lite extra unket från böcklingtunnorna och Jan Myrdal låg nära till hands – ah, you mean the fidda-author! exclaimed rR. Det kanske inte är så enkelt, sa jag, men man kan väl se honom som en sorts autofiktiv revolutionär à la Pol Pot. Men, sa rR, det här vinet smakar dekoratör, inget fel på det, inte alls, i livets tunnel skall man alltid vara en förlorare, try to invent new forms and you’re dead. Jag tror att jag håller med dig som för det mesta, sa jag, utan att tveka för formens skull. Always return to the origin. Auto-suffering.
*
Rachel Cusk # 2 The Getterön Sunsets
Det är alltså på den tiden när rR anlitar mig som livvakt för ett gig på Shakespeares fästning i Varberg och jag är klädd i svart som är brukligt.
Jag sitter med Rachel Cusk och en penna på väg att landa på flygplatsen på Getterön. Hon ser ut som i verkligheten, vacker, lite svår; pratsam, lägger sig i min text. Hon utger sig alltså för att vara the real Rachel Cusk, författare av uppmärksammade volymer av autofiktiva romaner, inget i hennes stil eller beteende får mig att tvivla på detta. Hon påpekar att jag borde byta ut ett ”that” mot ett ”it” min text, men i översättningen till svenska blir det ordet ”det” hur man än vrider och vänder på backstoryn i förloppet. Hon överväger freudianska konnotationer i detta nu men tystnar halvvägs när vi flyger in sidvägs mot masterna och får en glimt av stenstränder som inte direkt andas poetiskt.
Vi går till Getteröns fiskeri, inte så mycket för att vi är hungriga, men vi vill uppleva lite exotism. The real Rachel (härefter rR) tar upp en burk med Nescafé och häller i några teskedar åt oss i kaffemuggarna för att den bruna (kaffelikande?) vätskan skall svartna; vi tänder ett par indiska cigarretter som konkurrerar med tunnor av rökta makrillar. Lite närmare havet ropar några ynglingar: ”Kolla en böckling! Harpunera den!” Det är sommarlov och inga vuxna visar sig förrän det är dags för middag, 11 a.m., då de i horder anländer för att äta torskpaté med lingonsås, kaffe ingår i priset; man kan undra vad de kallar måltiden de intar 5 p.m. – är det den andra middagen? rR frågar: ”The food I have to rush home to eat before it gets cold?”
rR beskriver mig, på flyget från Laxå International till Getterön, som en gentleman, dvs. en man som får en (den andra) att slappna av och känna sig som hemma oavsett oddsen (det kanske inte ens finns en mysig brasa att tända, till att börja med). rR beskriver mig som klädd i svart men bryr sig inte om om jag har tre eller fyra knappar i mitten på kavajen; rR kanske påpekar att jag borde ansa skägget under hakan lite mer vasst men det spelar ingen större roll eftersom rR kan nypa mig där. I några sekunder går rR ut i mittgången och dansar som Rainman, det lyckas inte helt perfekt eftersom rR är naturligt rytmisk och graciös trots klimatturbulensen.
Men vad ska vi nu göra i Varberg? frågar rR. Jag förklarar att det finns inget gig i Varberg, bara det vid den där Shakespearefästningen. rR skrattar och skriver ned i anteckningsboken att ”han” inte har så dålig humor, ändå lite som att fråga en taxichaffis i Tribeca om den närmaste vägen till Westchester om man ändå betalat alla vägavgifter in the N.Y. Triborough area. Fan denna svengelska tillägger rR, att jag inte kände till den kontrastiva grammatiken förut. Och det där om New York har jag bara kopierat från en text av Kathy Acker. Så vi åker in till Torgrillen utan att argumentera allt för mycket om lingvistiskt semantiska tillstånd, Varbergs öde piazza ligger framför oss och jag beställer två stycken halv special grillad med pucko. Detta har jag aldrig autofiktiviserat tidigare säger rR: extra stark senap och (en halv) västkustsallad.
Giget på Shakespearefästningen genomförs med och utan mat. rR väntade sig inte att medeltidslajvare skulle dominera publiken med falska toner och fyrtaktstempo som konstant, närmast medvetslöst, klappar fel på 2/4. rR skriver till mig: är det någon falsk rytm inbyggd i Shakespearefästningens klapperstenar? De icke-talande stenstränderna på Getterön lät mer verkliga. Varför har jag åkt till Schweiz och Sverige med mina texter om ingen kan höra vad jag säger, the real och the real rhythm, my autofiction? Varbergs polis, i diskreta kravallhjälmar, avbryter giget när pensionärer från hela Halland, i randiga pikéskjortor, försöker kärleksbomba scenen.
För att fly tar vi nattflyget till Laxå International, men vi flyger tillbaka till Getterön så snart det är möjligt, rR skriver att hon litar på mig men att min backstory kanske fortfarande är lite väl njutbar och fast, kan man trots allt lita på en gentleman? Nej, skriver jag men ”hans” aporia är ju inte från Varberg. Jag väntar på rRs svar som ett A4-blad som jag infogar i hennes skrivande autofiktiva organ. rR har förbättrat sin svenska kongenialt: vi kan väl gå och ta ett glas rosé nästa gång på Getterön när vi landar bland schweiziska autofiktioner. Jag inbjuder rR till ännu en sejour ”in the country of Halland.” Tidskuberna flyter. Det hela hände nog igår i den flygande diskursen, i tidens platta cirkel. Vi fortsätter anteckna på vita blad.
Vi hade setts förr, bland annat på en exkursion till The Cronquist House (Red Deer, Alberta), men det fanns inte så mycket tid för autofiktion då. Under alla dessa år jag har känt rR har jag aldrig sett rR skriva ett ord på skandinaviska – trots att hon talar flytande svenska (med slarvig Edmonton-accent); men det spelar ingen större roll eftersom rR skriver precis som hon talar. rR pratar ibland om risken för svengelska, men verkar ha missförstått begreppet eftersom det normalt sett inte ingår i autofiktivt skrivande.
The Cronquist House är inte lika berömt som botanisten Arthur J. Cronquist påpekar rR, och huset är inte gotiskt på något sätt även om det funnits mardrömsliknande beskrivningar av saxofonspelande släktingar på andra sidan floden under vissa bleka dagrar. Jag hade en erotisk dröm om Arthur J. förklarar rR men det var för länge sedan hemma i Saskatchewan, inte för att jag har något hem i egentlig mening – det blir så många olika jag, olika rR, att hålla på med när man hela tiden skriver om sig själv och speglar sig i andra rR.
”Arthur J. kom till mig med en solros i varje hand och vi kysstes direkt, våra tungor virvlade som salivindränkta spikmattor och jag noterade att hans tungspets – även om den var större än min – var som min: uppmärksamt stel men samtidigt flexibel; jag kände detta speciellt när han snart slickade min känsligaste muskel. När jag därpå satte mig på hans huvud stod hans tunga som den mäktigaste Cronquistianthus och roterade insiktsfullt mot punkten för min kvinnliga själ och, kära läsare, ni förstår förstås hur det slutade, som alldeles innan och så många gånger förr och senare.”
Så stod det i anteckningsboken rR visade mig utanför The Cronquist House på den tiden. Jag blir nu lite osäker på om rR faktiskt – trots allt – skrev på svenska då, men som sagt rR talar flytande skandinaviska och det rR skriver låter precis som när rR talar oavsett vilket språk rR använder. Det hade varit intressant om rR hade gestikulerat fram en autofiktiv roman på teckenspråk, men vem vet – den dagen kanske kommer. Jag kan se framför mig rR gestikulerandes inför folket i Varberg på en välbesökt torgdag, barn, vuxna och turister där som får insikter om narcissistiska självbehållningar.
rR gjorde inte så mycket väsen av sig i Red Deer och där fanns ingen med namnet Cronquist närvarande förutom jag. Serveringspersonalen bestämde sig dock snabbt för att komponera och framföra en madrigal på terrassen som de betitlade ”We Love You So Much rR”. Kompositionen framfördes med harmoniskt sågtandade köttyxor och några diskreta spår av blod spred sig i landskapet. Ingen i församlingen applåderade speciellt intensivt när det var över, men rR hoppade uppochned och skrek mot solnedgången: ”It’s all about me!”
Det visade sig att rR hade varit till The Cronquist House många gånger tidigare, men då fanns ingen serveringpersonal. rR tog detta som intäkt för att hennes själ fanns i byggnationen genom Arthur J. som rR hade besökt i Provo, Utah strax innan han gick bort (1992). Hur skulle annars en sådan mäktig madrigal ha komponerats till hennes ära? Inget talar för att Arthur J. Cronquist talade skandinaviska, ej heller att han var mormon, han tros inte heller ha besökt The Cronquist House i Red Deer, men i rRs kommande roman (Arbetstitel: ”Cronquist and I”) kan dessa botaniskt gotiska speglingar komma att utredas, det var i alla fall vad hon sa till mig när vi landade på Getteröns flygplats för andra gången inom kort tid via Laxå International.
För att undfly Varberg ännu en gång flög vi till Zürich och satte oss ned och drack margaritas på Casa Cortàzar, en del deviled eggs och guacamole blev det också; men när vi gick upp på flygplatsens tak för att röka blev vi militäriskt avhysta av en säkerhetspatrull. Så vi satte oss direkt på ett flyg till Köpenhamn där en majoritet av rökare alltid samlas på en terrass med iskalla ölflaskor och skandinaviska orala berättelser om livet på Saskatchewan och andra icke-identitära språkutväxlingar. rR talade nu flytande svenska mellan varje cigarrett och låtsades inte förstå danska vokalljud. ”I write therefore I bark” skrev rR ned i anteckningsblocket och funderade på om inte termerna skandinaviska och svengelska skulle kunna rekonfigureras.
Och för ytterligare några årstider tillbaka sedan föreläste rR på Teater Halland under seminarietiteln ”My Many Selves”, en inspirationskurs för skådespelare som ofta mötte varandra i dörröppningar och skämtade om vem som skulle gå först, med frasen ”beauty before age”. Allt beror på ett missförstånd, förklarar rR – att skådespelarna tror att publiken tror att det de gör på scenen är verkligt, på riktigt. Resultatet blir långt ifrån autofiktivt äkta om man inte utgår från skådespelarnas möten i dörröppningar där den ena spelar gammal och den andre skön. Med andra ord: allt går förlorat i översättningen (eller vad det heter på engelska) när skådespelarnas repliker tolkas bokstavligt.
Mitt i allt detta flygande och orerande genom årstider och decennier tog en av oss upp diskussionen om tid och rum, speciellt tiden som en oval eller platt cirkel – ofta när rR nöp mig i de skäggdelar under hakan som rR ansåg vara sensuella trots allt. Vi avfärdade rundheten snabbt och diskuterade intensivt de olika typer av platta tidsovaler vi hade upplevt i Varberg (Getterön framförallt), Schweiz (Zürich flygplats) och The Cronquist House (Gothic or not). Med risk för svengelska, tillade rR, är ju de flesta karaktärerna i en autofiktiv roman relativt runda snarare än flata, de kommer från heterogena jag-upplevelser utan början eller slut; på prärien i Saskachewan går man inte i geometriska cirklar för sitt eget egos höga nöjes skull, man tillhör den platta tidens oval i sanden, dynerna och de andande stenar man ibland pratar med där. Det platta urholkar cirkeln.
Men, sa rR när vi åter satt på Rökeriet på Getterön, den här gången med varsitt ljummet glas rosévin under en myggfylld afton, men du, sa rR, finns det någon författare i Varberg (i Sverige) som inte bara är en dekoratör, som alltså är motsatsen – en revolutionär? Det luktade lite extra unket från böcklingtunnorna och Jan Myrdal låg nära till hands – ah, you mean the fidda-author! exclaimed rR. Det kanske inte är så enkelt, sa jag, men man kan väl se honom som en sorts autofiktiv revolutionär à la Pol Pot. Men, sa rR, det här vinet smakar dekoratör, inget fel på det, inte alls, i livets tunnel skall man alltid vara en förlorare, try to invent new forms and you’re dead. Jag tror att jag håller med dig som för det mesta, sa jag, utan att tveka för formens skull. Always return to the origin. Auto-suffering. Detta borgar alltid för narrativ hållbarhet.
Vi skulle alltså ses många gånger till innan årstiderna återvände. Som vanligt sa rR: vi ses i autofiktionen; karma och reinkarnation. Reinkarnation, sa jag, nej; men jag har helt klart dött många gånger hittills. Och, yttrade jag, glöm inte att ta med lokala kanadensiska häggmispelbär nästa gång vi ses. ”The blue ones?” said rR. ”Kanske”, sa jag. Ja, skrev rR ned i anteckningsbladen, ja, ja. Kanske skrev rR ned jag, jag, jag, men vid den här tiden hade Getteröns rökeri och Varbergs kommun (inklusive koltrastarna på Shakespearefästningen) stängt ned alla inbjudande ljus för både invånare och spenderande turister. Det blev till slut, helt enkelt, en dramatisk blackout där inga spår fanns kvar av rR.
Rachel skrev till mig, samtidigt som allt tog slut, att tänk vad lite tiden betyder i allt detta berättande: Efter vårt möte, innan nästa flight, var jag inbjuden till en miljonär i Alberta som hade lovat mig välbetalda publikationer. Flyget omdirigerades till en privat flygplats intill Ottawas regeringsbyggnader. Han satt där i en hög polotröja och pratade om ett nytt dataprogram som han utvecklat för berättande författare; ett program som skulle avslöja lektörer som försökte tjäna pengar på missbehandlade läsningar av seriös autofiktion. Men om jag nu skall berätta utan att bli poetisk och filosofisk så var det en trevlig gentleman från Alberta som jag träffade i Ottawa, en helt osjälvmedveten och gynnsamt bokstavlig person. Vi skulle diskutera mina kommande publikationer, i litterära magasin, men det fanns inte riktigt tid att komma fram till ämnet när adjektiven tog slut. Han var trots allt intressant för min berättelse så jag lät honom beställa en taxi för att ta mig till flygplatsen och fortsatt arbete med skrivkonstruktioner för utvalda blivande talanger som väntade i Aten.
Förlåt mig Rachel att jag inte var en bättre konversatör där i flygstolarna, det var först när du reste dig upp och rörde dig mot bekvämlighetsinrättningen som jag insåg att du hade perfekta kanadensiska jeans på väg mot Getterön.
info@opulens.se
