Starka scener i modig film av Henrik Hellström

FILM. ”Henrik Hellström är en modig regissör. Djärv nog att gå sin egen väg och gå emot tidsandan och den traditionella filmindustrins uppfattningar,” skriver Ingela Brovik som sett ”Under trottoaren ‒ stranden”.

”Under trottoaren ‒ stranden” är en film i regi av Henrik Hellström som också skrivit manus. Den utspelas någonstans i Halland och vi möter samma slags natur som i regissörens debutfilm ”Man tänker sitt” från 2009. Där befinner sig Tott, spelad av Torsten Rönnerstrand, Tott är en medelålders man som i filmens början ser pojkaktigt förvirrad ut. Det visar sig att han har två söner som han fått med olika kvinnor. Mödrar som i ett tidigt skede lämnat både barnen och deras far, oklart varför.

”Under trottoaren ‒ stranden” är en annorlunda svensk film där huvudpersonen Tott skapar sin egen värld i utkanten av normaliteten. Han är mannen som ensam tar hand om barnen och uppfostrar dem på sitt eget sätt med hjälp av rollspel. Detta för att de två sönerna skall lära sig någonting viktigt om livet. Samtidigt jobbar Tott på ett universitet.

Varför Tott gjort sitt speciella livsval får vi inte veta eftersom filmen i sin gestaltning av storyn med surrealistisk, satirisk humor närmast bråkar och leker sig fram. Regissören gör därmed uppror mot konventionen med traditionell filmintrig.

Okonventionellt är också hur skådespelarna gestaltar sina roller. Var och en gör detta på sitt eget sätt, ibland med humor eller en påtaglig distans. Distanseringarna påminner om dramatikern Brechts berömda Verfremdungseffekt.

Det är onekligen intressant, men provocerande ibland, att ta del av hur filmen medvetet går emot traditionell intrig, rollgestaltning och rörelse framåt i det som sker. Jag tänker att regissören, Henrik Hellström, kanske (bara) vill skoja till det för publiken, men ändå med ett visst allvar. Det förekommer scener som skapar viss förvåning och som ibland blir rentav existentiella till sin karaktär. Här framträder en civilisationskritik och framvisas ett annat sätt att leva än det gängse.

När vi genom ett språng i tiden möter familjen, med pappa, barn och avsaknad av mammor, så har Tott valt att gå i pension och skaffat ett litet enkelt hus i utkanten av staden. Där vill han ha ett sista rollspelsmöte med sina nu vuxna söner. Tott kallar detta möte för ett ”senkapitalistiskt höstäventyr”, med undertexten att det kanske kan bli ett slags frigörelseprocess för såväl fadern som sönerna.

Det blir också möten med tre olika personer, som ställs inför avgörande val. Först ut är den 50-åriga HR-chefen Amanda, (spelad av Malin Alm) som funderar på att gå i pension, eftersom hon hellre vill bli konstnär. Men hon måste först kolla sin ekonomi. Sedan följer slöjdläraren Lars, (spelad av Fredrik Lycke). Denne lärare, visar det sig, kan inte hantera sin aggressivitet i skolmiljön och måste ta en timeout. Sist ut är Mario (spelad av Andreas Strindér) som har dålig ekonomi på grund av spelberoende och stjäl pengar ur reskassan på jobbet.

Det är starka scener som utspelas när filmen skildrar sönernas sista rollspel tillsammans med sin pappa Tott, där hela livet till slut framstår som ett rollspel. Dessa möten med de tre utifrån kommande personerna skakar om bröderna. Det finns därtill vissa scener som lyfter perspektivet och gör den här filmen speciell och därför så sevärd.

Henrik Hellström är en modig regissör. Djärv nog att gå sin egen väg och gå emot tidsandan och den traditionella filmindustrins uppfattningar. Därtill har filmen också en välvald titel, ett citat hämtat från majrevolten 1968 i Paris.