KULTUR. Gussy Löwenhielm reflekterar över vårt behov av att dela upplevelser med andra. Men funderar också på hur vi påverkas av det digitala livet online. Han bjuder därtill på en spellista.
Jag kom på mig själv att vilja dela en doft häromdagen. I en bråkdel av en sekund levde jag i tron om att jag kunde föreviga en doft och skicka den på valfritt elektroniskt sätt till min brorsa så att han, liksom jag, kunde förbryllas över hur doften i min skrivarlya är densamma som på vårt lantställe i Östergötland.
Ganska snabbt kom jag dock på att detta var en omöjlighet och att jag var före utvecklingen i detta avseende. Precis som när jag vill ångra en nyss genomförd korkad handling. Jag vill ibland bara trycka ”undo”, eller Ctrl+Z, så att min dumdristighet ska förintas för all framtid. Och forntid. Som till exempel när jag trodde att jag kunde dela en doft. Det ville jag ju allra helst radera ur minnet. Men teknologin är inte där än. Vad jag vet. Och frågan är om vårt eviga delande gör det delade segmentet rättvisa. Och den tanken vill jag såklart dela med er.
Men oftast tror (läs hoppas) jag att vi vill dela en känsla av ett lyckorus.
Man vill ju gärna tro att delad glädje är dubbel glädje. Det är väl så det är tänkt i varje fall. Men nu vet jag inte om detta verkligen stämmer. För det känns som att vi lever i olika tidszoner där vi exponeras för allsköns uttryck varannan sekund. Och stundom, när självbehärskning och impulskontroll uteblir vill vi ju såklart dela med oss av dessa uttryck. Dels för att sprida glädje, dela ett budskap. Dels också för att stärka våra egon. Visa att vår smak banne mig inte går av för hackor. Men oftast tror (läs hoppas) jag att vi vill dela en känsla av ett lyckorus. En empatisk känsla som grundar sig på en önskan om att dela glädje.
Men. Det kan vara svårt att kapsla in en känsla, dela den på tillexempel Messenger och förvänta sig att segmentet ska ge samma effekt på mottagarsidan. För det gör sällan det. Det är ett ju helt orimligt antagande att avsändaren befinner sig i samma sinnesstämning som mottagaren. För i den digitala världen kastas vi ständigt mellan sinnesstämningar i samma tempo som vi scrollar igenom den oändliga floran av reels som publiceras dagligen. Men vi kan även befinna oss i olika sinnesstämningar IRL.
Skilda världar
Jag kan till exempel vara glad i hågen efter samkväm i goda vänners lag med en till tre öl innanför västen när jag stöter på en jävligt svängig souljazzklassiker med trumpetaren Donald Byrd.
Eller så dyker det upp ett gammalt ståuppklipp med Steven Wright som haffar mig i stundens närvaro. Och då kanske inte alltid impulskontrollen infinner sig. Och vips så har den hamnat i inkorgen hos någon jag tror kan finna glädje i detta. Och då är det omöjligt att förvänta mig att detta ska ge samma effekt på den vän på andra sidan som kanske har vabbat hela dagen eller precis har börjat kolla på ett avsnitt av ”Tunna blå linjen”. Vi snackar helt olika världar här.
Dessutom är vi ju alla proffs. Vi vet alla vad vi gillar. Och vår smak är ju bäst. Frågan ”nu har jag sett klart på ’Ozark’, vad ska jag nu titta på”? Har bytts ut mot ”Du måste titta på ’The Bear’, du kommer älska den”? Vi behöver inga tips från andra, vi kan ju själva. Alla vill tipsa. Och ingen vill bli tipsad. Allt finns ju. Och det är väl just det. Våra algoritmer är lika inkörda som en traktors hjulspår i sankmarker att vi ingalunda behöver några tips från andra. Våra bästa Facebookvänner är våra algoritmer.
När jag jobbade på reklambyrå för en massa år sedan hände det ibland att vi skapade en ny varumärkesidentitet för en kund. Vi presenterade ett koncept och kunden var nöjd. Allt var frid och fröjd ända tills vi kom till den laddade delen; Presentation av den grafiska profilen. Helt plötsligt hade kunden en hel del att säga till om. Framför allt när det kom till färgen. För färger kan alla. Vi har alla en favoritfärg. Och en färg som vi absolut inte klarar av. Det här var för tio år sedan. Och nu gäller det här inte bara färger. Det gäller allt.
Nu är alla experter
Vi väljer alla vår verklighet. För att vi kan. Vi har alla blivit barnen som ”kan själv”. Att fråga om tips har blivit en svaghet i en tid där vi alla är experter. Självutnämnda influerare utan vare sig betalda samarbeten eller folk som tar till sig av våra rekommendationer. Vi har blivit recensenterna Fredrik Sahlin och Fredrik Strage. Men utan tittare, lyssnare eller läsare. Eller namnet Fredrik för den delen.
Under 80-talet var rekommendationer hårdvaluta. Vi slängde oss över kassettbandspelaren när en bra låt spelades på radio. Och det var okej att missa de sju första sekunderna av låten. För det här skulle dokumenteras till varje pris. Förevigas på blandbandet som sen togs med till partyt så att alla kunde dansa halvtryckare till ”Ashes to Ashes” med David Bowie, trots att den härliga synthslingan i introt saknades i just denna fulfriserade radioedit.
Dåtidens influerare var såna som Calle och Mats som hade ett videotek utöver det normala. Här lärde man känna sitcomkaraktärer genom att bingekolla ett videoband helt tillägnat typ ”The Cosby Show”. Man kunde bli uppringd av en klasskamrat för att BB King var på tv. Och vi ville varken missa reklamen eller trailern på bion. Och Filmkrönikan och Musikbyrån var absoluta nödvändigheter. Nu undrar vi varför vi ska kolla på burken när det finns reels.
Vi ger en tv-serie max fyra minuter innan vi byter till något annat. Har Spotifylänken inte gjort något med belöningssystemet innan introt är över hoppar vi till en egen favorit.
I den analoga världen är vi alla lojala.
Och nu undrar jag såklart om det fortfarande är någon som läser detta. Hade denna krönika varit publicerad i en analog tidning som du höll i din hand nu så skulle nog de flesta av er som började läsa denna artikel fortfarande läsa detta. Och således även läsa detta. För det analoga är fortfarande pålitligt. I den analoga världen är vi alla lojala. För det mesta. Det märks.
Balsam för själen
Under de senaste fyra åren har jag gjort radioprogram för P2. Det började med några program för Kalejdoskop där jag fick två timmar per program till förfogande för att mixa min favoritmusik från jordens alla hörn. Därefter producerade jag några mixtejps till Folkmusiken i P2 där mitt navelskådande sinne fick fördjupa sig i musik från Etiopien, Colombia och Turkiet.
Jag delade länkarna till programmen. Men innerst inne visste jag. Att inget slår det lyckorus som infinner sig när du sätter dig i bilen med en timmes bilfärd framför dig och råkar slå på P2 och helt får fördjupa dig i outforskad musikalisk terräng. Jag har själv varit med om detta. Under Classic Car Week i Rättvik. Under den timme det tog att åka igenom Rättviks tre rondeller, där en kakafoni av Little Richard och epadunk la en dissonant fond till den mångkulturella blandningen av 50-talscadillacs och epatraktorer med klistermärken med ett tydligt budskap om att det kan vara din dotter som ligger i baksätet på raggarbilen och frågeställningen kring vem denna måtta är som man ska dricka med, kunde jag kapslas in i en värld av en underbar mixtejp helt tillägnad Afrobeat.
Precis som när jag kom över ett videoband på 90-talet helt vikt åt TV-serien ”Cheers”. Dessa små eastereggs är inget annat än balsam för själen. Men det handlar om nyfikenhet. Och ett mindset om att vilja förkovra sig i något som får ta tid att utvecklas. En nyfikenhet som kanske inte infinner sig när man låter slumpen avgöra vilka reels som ska dyka upp i ens synfält. Du kommer till exempel aldrig kunna rekommendera Scorseses 207 minuter långa epos ”Killers of The Flower Moon” för någon som ska titta på den på en streamingtjänst. 207 minuter har ju ingen. För att i stället sträckkolla 4 avsnitt av ”Succession”.
Det kan handla om någon som vill ge dig en ny upplevelse.
Sluta med det! Ta till dig av det organiska! Låt det ta tid! Lyssna på hela listan! Låt pianointrot utvecklas och lyssna efter vad som döljer sig bakom krönet. För ibland är det faktiskt någon som av hela sitt hjärta vill dela med sig av något fint till dig. Är du då helt slut efter en dag av vabb, sparar du länken och för att kunna dra fram när du är öppen för intryck. För det här handlar inte om den där sextiplussaren till Facebookvän som delar 28 memes om dagen. Det kan handla om någon som vill ge dig en ny upplevelse. Och den chansen vill du inte missa. Så här får du en spellista. Och nu kommer den här doften tillbaka här i skrivarlyan. Jag måste verkligen hitta ett sätt att skicka den på.
info@opulens.se
