”Aniara” i kongenial tolkning på Skånes dansteater

DANSTEATER. ”Carl Knifs regi och koreografi är, kort sagt, kongenial med Harry Martinsons epos ’Aniara’.” Det skriver Ingela Brovik, som sett Skånes dansteaters tolkning av det berömda litterära verket.

Aniara på Skånes dansteater.
Malmö. Oktober-november 2024.

Harry Martinson satte ”En revy om tid och rum” som undertitel till sitt kanske mest berömda verk, ”Aniara”, ett epos som gavs ut 1956 och genast gjorde stor succé.

Det är ett dystopiskt diktverk med, trots detta, humoristiska inslag om människor som tvingas lämna sin planet Jorden, i boken kallad Doris, i rymdfarkosten Aniara, på väg mot planeterna Mars och Venus. Men på vägen blir det problem då Aniara måste väja för en asteroid, hamnar i en meteoritskur och förlorar manöverförmågan. De som färdas med Aniara letar efter lösningar på problemet, men det går inte och de inser att de måste stanna på farkosten på färd i rymden in i det okända.

I Skånes Dansteaters föreställning ”Aniara” med koreografi och regi av Carl Knif möts två dans-och teatergrupper, Moomsteatern och Skånes dansteater. Det är fråga om olika kroppsspråk och teatergrupper som matchar varandra väl.  

Dansare och skådespelare tar sig an en dystopisk tolkning av detta diktepos med koncentrerad dans och teater med frågan: Hur skall vi människor leva i en värld av oro och ångest? Detta är ett respektfullt möte mellan dans och teater, lek och allvar i en poetisk berättelse och den gestaltas av skådespelare och dansare med en rik, dynamisk, mångbottnad koreografi som inte liknar någonting annat jag sett på en dans- eller teaterscen.

På scenen finns två gigantiska kuber vars funktion och innehåll snuddar vid det mystiska, och fungerar utmärkt väl som scenografi.

Miman, ett slags tänkande maskin ombord på Aniara, är den som försöker hålla ihop alla de som färdats ombord, med närmast magiska medel. Magiskt är också att man som publik kan känna kraften i Harry Martinsons fantastiska diktkonst i eposet Aniara, dikter som måste vara något av det bästa som skrivits av en svensk 1900-talslyriker. Stämningen från dessa dikter finns med i den starka energi som förmedlas till publiken.

Denna intensiva, levande dans är interaktiv, lekfull och variationsrik. Detta är en förställning där skådespelare och dansare möts och ser ut att ta del av varandras rörelser och dans. Det är fråga om ett fysiskt utbyte som blir poetiskt, roligt, in i evighetens konstnärliga rymd och rytm. Alla agerar tillsammans som en enhet, som då och då skingras, förflyttar sig, tappar bort varandra, och så åter finner varandra, igen.

Carl Knifs regi och koreografi är, kort sagt, kongenial med Harry Martinsons epos ”Aniara”.