LYRIK. I den här veckans utgåva av Littestraden publicerar vi återigen två dikter av Per-Erik Cassel.
Per-Erik Cassel bor i Österbybruk och började skriva poesi i juli 2023. Han hade inte läst särskilt mycket lyrik och lidit av föreställningen att det är för svårt att förstå, onödigt kryptiskt och pretentiöst. Men sen började han titta sig omkring och ”hör och häpna, jag tycker inte att det är så svårt att förstå vad de talar om, det kanske handlar om att läsa med hjärtat snarare än med hjärnan. Eller båda två.” Sedan 2023 fortsatte Cassel att skriva dagligen, ibland rasade det bara ut dikter ur honom, han skriver och kommer att fortsätta skriva.
I mars publicerade vi två dikter av Cassel och nu är vi glada över att få presentera ytterligare två. Om vår värld som har något hemskt inom sig, om öppna fält och ensamhet.
CAROLINA THELIN
Ett tåg som går genom världen
du vandrade sömnlös de där mörka nätterna
när månen stod i nedan
och marken var förgiftad av grinande ansikten
och du ville ge dig av till amerika
tänker du ofta på det
vilken fråga
vem tänker inte hela tiden på det
förr i världen behövde vi inte tänka
det är så tyst här ute
och det regnar snart
luften har dragit sig undan
hönsen står stilla vända mot sydväst
jag sätter mig ner och väntar på ett tåg
ett tåg som ska gå genom världen
den här onda världen
och längst inifrån skogen kommer ett regn
gud har dragit sig tillbaka
så att vår upprustning ska få plats
detta är den värld som jagar våra barn
och jag längtar hem
snart kommer ett hårt regn och vi måste sluta prata då
hönsen står tysta vända mot skogen
de känner vad som rör sig där
de vädrar ovädret
ja även när jag är hemma längtar jag hem
världen har något hemskt inuti sig
men jag vet inte vad det är för något
och ingen kan berätta det för mig
vi sitter här och väntar på vår frigivning
och när du läser sagan om guldfågeln
känner vi ett lätt luftdrag från skogen
som om gud just vände bort blicken
Det blev augusti och vi ser de öppna fälten
du sa att vi är ensamma
oavsett hur många människor vi har omkring oss
och du visade mig de öppna fälten bortom norrtorpen
gamla hyggen och igenvuxna betesmarker
milsvida marker med högt gräs och spridda höga aspar
spikraka långa stammar med kronor av darrande löv i toppen
enstaka ekar, tjocka gamla ekar, utströdda
och det var öppet och torrt
det var som om guds ande svävade över marken
och gult gräs täckte allt, liggande gräs, torrt tjockt gräs
och syrsornas sång kom från alla håll, ja från alla håll
och du ville visa mig det där
du ville visa mig den speciella ensamhet som låg utbredd där
för den ensamheten var något annat där den låg utbredd
det var en alldeles öppen ensamhet
en vidöppen ensamhet som inte kunde förloras
och inte ens gud kunde bortse från denna ensamhet
det var en ensamhet av ett helt annat slag
de öde och givmilda fältens egen ensamhet
en stor och massiv ensamhet som är en gåva
en mild ensamhet som saknar tröst men som är en gåva
en ensamhet som saknar sina barn
en ensamhet som är ensam i den här världen
och den har ingenting med människor att göra, ingenting
människor betyder inget för denna ensamhet
den är någon annans egendom
den tillhör de öppna fälten
den tillhör flockar av ormvråk högt uppe på himlen
och en kärrhök som sakta seglar längs marken
det torra gula gräset och gud och gräset
och den tillhör dig och gud och gräsmarken
och du för mig vidare genom de öppna fälten
du för mig genom det gula gräset och du vet inte mer
du vet bara gult gräs, öppna fält, du vet dessa vidder
och du vet bara denna ensamhet som är annan
du vet ensam gräsmark med torrt gult gräs i början av augusti
du vet sensommar och gräs och syrsornas sång
och du kan inte berätta om det
du förmår inte berätta om syrsornas sång
det är just själva gåtan, den går inte att berätta, hemligheten
de öppna gula fälten är hemligheten
en gåva som du ville ge mig
och du kan peka på det öppna fältet och ekarna
och asparna, de höga asparna, asparna
och du pekar men har inget att säga
du pekar och tittar på mig
och du tänker att jag ska förstå
du ger mig hemligheten
de öppna fältens ensamhet
du ger mig dessa fält som är något annat
något vi känner ända sedan vi var små
vi vet och vi anar tyngden av det bekanta
det välbekanta som vi saknar
detta bekanta andra som vi kommer ifrån
och vi är förstummade
vi är förstummade över att vi kan se
att vi kan se detta öppna
herre gud vi ser
info@opulens.se
