RIBEIRO. I år har det gått 50 år sedan nejlikerevolutionen i Portugal. Jesper Nordström uppmärksammar Aquilino Ribeiro, en författare som hela sitt liv fick verka under ett konservativt förtryck.
Av alla mästerliga portugisiska berättare är Aquilino Ribeiro (1885-1963) den mest kärva, agrara och frodiga. Med stor distans till Saramagos eleganta postmodernism skrev han om de norra bergsbygderna där de nakna bergen och det magra jordbruket skulle kunna vara utgångspunkten för bistra berättelser på nivå med de isländska folksagorna. Men Ribeiro suger ut det varmaste och ömsintaste som möjligt ur det lilla. I ett landskap fyllt av urberg och sten, sten och åter sten som byggnadsmaterial får den enda lilla blåa blomman och gult gnistrande ginsten stor betydelse.
Ribeiro och det konservativa förtrycket
Ribeiro verkade hela sitt liv under ett konservativt förtryckande ok. Den värdekonservativa katolicismen var en form av förtryck. Den rent politiska repressionen i Portugal utgjorde ytterligare ett. Den hör lyckligtvis till historien numera. Portugal firar i år att 50 år har gått sedan nejlikerevolutionen. Då störtades den högerextrema och strängt katolska Estado Novo-regimen som fram till dess lyckats bekämpa alla former av marxism, socialism, liberalism och antikolonialism och därtill envist hållit fast vid bevarandet av portugisiska besittningar i Afrika.
I Ribeiros författarskap framstår det dock som att förtrycket och konservatismen utgör en nödvändig friktion som det kan slå gnistor om. Även om Ribeiro betecknade sig som ateist så upplever jag från min protestantiskt präglade utgångspunkt att boksidorna badar i katolicism.
Ribeiros litterära gestalter
Ribeiros oeuvre sträcker sig över 70 romaner och Arne Lundgren översatte och såg till att tillgängliggöra en roman och tre urvalsvolymer för svenska läsare. Fyra böcker på svenska endast alltså. Detta sagt som en viss brasklapp beträffande att försöka vaska fram några mera betydande tendenser i hans författarskap. Dock vågar jag språnget att kalla karaktärerna i hans böcker för ett slags höglitterära Åsa-Nisse-gestalter. De är det lilla och immanentas filosofer. Levnadskonstnärer som inte lyfter blicken men därför tar sig fram dag för dag mot alla odds.
Djurens roll i Ribeiros värld
Något väsentligt ska också sägas om djuren och deras roll i Ribeiros katolskt färgade värld. För att förstå detta kan vi gå till filosofin. När René Descartes satt och filosoferade om själ och kropp, bokstavligen tungt insnöad på ett värdshus i Tyskland, vid en fotogenlampa, lär krögaren varit nyfiken och frågat om ”herrn kunde förklara texten”. Det framgår inte av anekdoten om denna centrala västerländska filosof lyckades men några dagar senare kastade han sten efter en irriterande gatuhund och som om han för sitt inre hörde värdshusvärdens fråga igen så sa han rakt ut i luften att ”ett djur är dock bara en maskin”.
Descartes var inte ateist trots att hans metafysik gav möjlighet att ställa gud åt sidan. Han var utbildad och färgad av sina nära nog katolska elituniversitet. Så varför nämner jag detta? Kanske för att finna en förklaring till det faktum att synen på djur i de katolska medelhavsländerna är krassare och hårdare än i de länder som präglats av protestantismen.
Så långt det kulturella. Men den jordnära och praktiska förklaringen kanske snarare ligger i det gammaldags jordbrukssamhället. Här fick man spänna åsnan för kärran utan betänkligheter. Djurs själ eller avsaknad av en sådan är just en ickefråga man inte kan ta hänsyn till. Skörden ska bärgas. Mjölken skall in.
Den tänkande hästen
I novellen ”Trumman” i ”Skördefolket och andra berättelser” så vänder dock Ribeiro på det. Människorna drivs av låga och djuriska motiv och framstår inte som det slags poetiska heliga dårar som annars är så vanligt förekommande i hans romaner. Hästen som gått som dragdjur i hela sitt liv genomlider dock en människas alla stämningar vid åldrandet. Ja det är som att hästen närmast uppvisar den blandning av lättnad och melankoli som många pensionärer säger sig ha upplevt den dagen då de fyllde 65.
Vad som emellertid framstår som så typiskt i hans novell är hur själva dagern i texten ändras på ett plötsligt vis. Ribeiro hade alltid en förmåga att veta att när texten blev alltför mustig och tät så måste läsaren skänkas ett slags vändning och lättnad. Som om han visste hur slitsamt, dammigt och torrt allt var i denna region och lät dofter och regn framstå som själva nåden.
Naturmystiken hos Ribeiro
Det är svårt att veta om Ribeiro i egentlig mening var religiös. Det finns förvisso mycket av naturmystik och något som närmast måste betecknas som panteism i hans författarskap. Men vi kan sluta oss till att han inte gav mycket för religion i dess institutionaliserade form.
Prästerna och liturgin framställs som tomma och formalistiska, närmast löjeväckande företeelser. Att den religiösa tron och livets mystik kan vara så mycket mer levande och äkta hos enkelt folk är hans käpphäst i flera texter. Eller som i det här fallet, att en gammal häst gestaltas som lika andlig och sentimental som en gammal präst.
Den spanske filosofen Eugenio Trías noterade att den iberiska halvön under 1900-talet låg i skugga när det gällde övriga europeiska idéströmningar.
Ribeiros värdegrund
Vad återstår som ideologisk samlande kraft när inte marxism, existentialism, fenomenologi finns till handa, åtminstone inte som mer en djupverkande tradition?
Tyvärr är svaret på den frågan: ett religiöst och högerkonservativt ”vi och dom”-tänkande.
Ribeiros författarskap ger oss en annan sorts gemensam värdegrund. Det präglas av ett slags panteistiskt patos som kan föra tankarna till den helige Franciscus.
Djupt katolskt i temperamentet. Men långt ifrån kardinaler, rökelse och frammumlat latin.
jesper.nordstrom@opulens.se
