REVIDERAD. “Han ansåg lite snävt att omdömena i boken var alltför omogna och hävdade lite surt och ogint men kanske sant att det bara var tack vare pappa Joseph P. Kennedys pengar som boken alls kom i tryck och gavs ut”, skriver Ivo Holmqvist.
När man kör in söderifrån mot Boston längs motorvägen 95 North skymtar man längs vattnet på höger hand stora vita oljecisterner. På en av dem har en konstnär spillt ut stora stråk i glada färger. På ett annat kan konturen av ett huvud i blått anas. Det berättas att konstnären bakom denna dekoration i jätteformat hade kvar sina radikala sympatier från den gången han var hippe på sextiotalet. Det kan nog stämma: profilen med ett långt glest skägg är Ho Chi Minh, ledaren för det kommunistiska Nord Vietnam.
En gång har jag gått på det golv där han på tjugotalet hastade fram, som servitör på ett av de finare engelska hotellen, kanske var det Claridges eller Carlton. Författaren Michael Burns passade på att köpa golvet när man lade in ett nytt i London, lät frakta det till Wales, och lade in det i sitt hus. Det har en djup lyster, är välbonat och vackert slitet både av middagsgäster och dansanta par, och alltså av den unge vietnamesen innan han återvände hem och revolterade i ett segt och utdraget krig mot västerländska stormakter.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att nästa avfartsskylt på motorvägen är den till The John F. Kennedy Library and Museum som ligger vid Columbia Point nära University of Massachusetts. Kennedy drogs in i Vietnamkonflikten, och sedan Lyndon B. Johnson, och så Richard Nixon i ett allt värre krig med avlövningsgifter, brandbomber av napalm, och massmordsmassakrer, tills amerikanerna i Saigon evakuerades och fredsförhandlingarna till slut inleddes i Paris. Om det kan man lära sig en del i presidentbiblioteket, fast kanske inte alltigenom neutralt belyst.
Arkitekten som ritat det väldiga huset är I. M. Pei, den postmoderna mästaren bakom många monumentala byggnader. Där ryms inte bara utställningar och arkiv om klanen Kennedy, också manuskript av och mycket material om Ernest Hemingway har fått sin slutliga förvaring här. John Fitzgerald Kennedy hörde till de skrivande presidenterna även om hans bästsäljande ”Profiles in Courage” till stor del, kanske den största, var författad av hans talskrivare Ted Sorensen. En annan som på samma vis hjälpte honom att formulera sig var Arthur M. Schlesinger som strax efter mordet i Dallas den 22 november 1963 skrev den första stora sammanfattningen om Amerikas trettiofemte president, ”A Thousand Days; John F. Kennedy in the White House”.
Men sin första bok skrev JFK på egen hand när han gick på Harvard, en längre akademisk studie som lätt polemiskt hävdar att England i stort sett var oförberett på andra världskriget: ”Why England Slept”. Det var meningen att den kände statsvetaren Harold Laski skulle ha skrivit förordet, men han betackade sig. Han ansåg lite snävt att omdömena i boken var alltför omogna och hävdade lite surt och ogint men kanske sant att det bara var tack vare pappa Joseph P. Kennedy pengar som boken alls kom i tryck och gavs ut – 1938–40 var Kennedy senior amerikansk ambassadör i London.
Kanske är det dags för ett nytryck av avhandlingen nu när allt engelskt kring andra världskriget är inne i USA. Filmen ”The Darkest Hour” om den ståndaktige Churchill går för fulla hus även om historieskrivningen i den är lite tvivelaktigt tillrättalagd. Man tummar bland annat på sanningen om Lord Halifax som knappast var så defaitistisk och samarbetsvillig med nazisterna som det framställs – han blev sedan en utmärkt och uppskattad ambassadör i Washington D.C. Och den röriga filmen om evakueringen av de strandsatta engelska soldaterna i Dunkerque (som man envisas med att stava Dunkirk, så blir det genast lite mindre utländskt) har utnämnts till årets film, på svaga grunder.
JFK kalkerade titeln på sin bok på Churchills likaledes polemiska ”While England Slept”. En tredje bok som kallas nästan likadant skrevs av amerikanen David Leavitt och gavs ut 1993, romanen ”While England Sleeps”. Den handlar mest om homosexuella aktiviteter på trettiotalet i England och på kontinenten. Ett tag var den svåråtkomlig, förlaget drog tillbaka och makulerade första upplagan sedan det visat sig att Leavitt grovt och ganska korkat hade stulit ett trettiotal sidor ur Stephen Spenders välkända memoarer ”World Within World”. Spenders protesterande genmäle i The New York Times Book Review är långt, argt och underhållande. Nu kan boken köpas på nytt, men säkert i en reviderad version.
ivo.holmqvist@opulens.se
