DEBUTANTER. Emma Kanckos och Niels Vonberg är två debutanter som utkommer på samma förlag med varsin diktbok. Resultatet är djärvt och originellt, konstaterar Erik Bovin.
De jordbundna av Emma Kanckos
Tuggummikuleskogen av Niels Vonberg
Vendels förlag
Hur var poesiåret? Frågar sig kanske en och annan lyrikfantast nu när året sakta börjar lida mot sitt slut. Inte enbart av pur nyfikenhet utan också för att det börjar bli svårt att hänga med i den samtida lyrikutgivningen.
Veteranernas år
När det gäller svenskspråkig poesi utkommer nämligen en hel del på mindre förlag, ofta nystartade, som vanligtvis inte syns och hörs lika mycket som storförlagen. Jag spår att 2024 går till historien som veteranernas år.
Det är inte varje år poeter som Göran Sonnevi, Bruno K Öijer, Ingela Strandberg och Jila Mossaed är bokaktuella samtidigt. Medan den unga poesin och dess debutanter avgjort gör ett blekare intryck. Så kan det gott få vara med jämna mellanrum. Poesin lyder tack och lov under andra lagar än modeindustrin där blott det senaste gäller.
Debutanter som sticker ut
Emma Kanckos och Niels Vonberg är dock två debutanter som sticker ut. I fjol bjöd de på varsitt lovande smakprov i Vendels lyrikantologi. När de nu utkommer på samma förlag med varsin diktbok är resultatet djärvt och originellt.
Debuterar med sf-poesi
Med eposet De jordbundna återupplivar finlandssvenska Emma Kanckos den något obskyra genren sf-poesi. Tankarna går genast till Harry Martinsons rymdepos Aniara (1956). Inte så lite orättvist, för vilken debutbok kan mäta sig med detta magnum opus? Johannes Heldén och Love Kölle kan annars nämnas som nutida exempel på författare som hållit liv i genren. Den senares Molntäcken med tänder (2020, Sigill förlag) fick oförtjänt lite uppmärksamhet när den kom. I denna högst manliga genre är Kanckos bidrag minst sagt uppfriskande och välkommet!
Detta dystopiska epos handlar om de människor som blir kvar när en utvald skara valt att lämna jorden. Och med tanke på hur uselt vår planet mår i dag är det inte alls svårt att föreställa sig en framtid där en rik elit, om det vore möjligt, skulle packa sina resväskor för att söka lyckan på en annan planet. Hittills har alla civilisatoriska framsteg lämnat en stor skugga efter sig, där alla som inte velat eller ens haft möjlighet att anpassa sig lämnats utanför.
Riskerna med AI-revolutionen får följande rader att framstå som kusligt relevanta: ”I en kamp om det / som är vårt, / vinner alltid maskinen. / Vårt arv är att / förlora / allt / trots att hoppet sliter i vårt dna.”
I De jordbundna finns en besatthet efter nytänkande och innovation med evigt liv som slutmål (om än förutan kropp). Men är det eftersträvansvärt att radera döden ur livet? Det borde redan i dag betraktas som en seriös filosofisk frågeställning. Som Kanckos skriver: ”Med implantatet är vi / aldrig mer osynliga, / aldrig mer / ensamma. / Och döden behöver inte längre innebära / slutet.” Det finns säkert vissa som tycker detta låter härligt – allt jag kan säga är att jag inte är en av dem.
Några ingredienser saknas i Kanckos poesi. Ett gäng mindre självklara metaforer, en kittlande eller (varför inte) gamängaktig utsaga hade behövts, om inte annat för att skapa tuggmotstånd.
Ett diktepos som varnar
I höstens säsong av tv-programmet Babel intervjuades den israeliska historikern Yuval Noah Harari, aktuell med boken Nexus: En kort historik över informationsnätverk från stenåldern till AI. I intervjun utnämner han science fiction till den viktigaste litterära genren i vår tid. Den engagerar oss i framtiden och dess möjligheter men varnar också för farorna. Kanckos diktepos fungerar utmärkt just som en varning om hur det kan gå om vi inte tar hand om naturen och varandra:
Mätinstrumenten är bräckliga,
proverna från slammet otillräckliga
och allt naturligt har blivit
det motsatta.
Som dessa
vissnande blomblad
och hans undvikande svar,
kroppen skrumpnad
och alla våra inre hav
och drömmar
förstörda.
En gång så mycket
framtidshopp
men se,
döden har lärt mig ingenting.
Vonberg är en djärv debutant
Djärv och egensinnig är också Niels Vonbergs diktsamling Tuggummikuleskogen. I kontrast mot Kanckos dystopi liknar hans poesi till en början en regnbågsutopi:
en våt jawbreaker avslöjar
sin hemlighet i olika färger
sin regnbågsvision
ur munnen en ny färg varje gång
under en yta av drypande varm saliv
Med hjälp av vitt skilda influenser som Jean Genet och Bröderna Grimm har han satt ihop en sagodikt för vuxna. Associationsleden går likaledes till queera poeter, samtida med Vonberg, som Daniel Mårs och Leif Holmstrand.
Utlevande poesi
Det rör det sig om utlevande poesi som under månens sken besjunger festen, maten och sexualiteten. Vonberg skriver om en klubb efter midnatt: ”där män i bara överkroppar festade / pastiller av ljus över golvet uppåt väggen / tills enkla takter komponerades / av dikter med öl och svett / avdunstade.” Spontan tanke – jag hade gärna varit där.
Den queera litteraturen är full av olyckliga bögar och flator. Inte att undra på då livet varit hårt och brutalt för hbtq-personer och – på sina håll – fortsätter vara det. Det kan således verka lockande att kliva utanför verklighetens inhägnad. Utopin gör sig dock sällan bra som litteratur. I längden blir det tråkigt att läsa om ett paradis renons på konflikter och andra bekymmer. Klokt nog har Vonberg kryddat sin saga med förbryllande, besvärande och rentav makabra element.
Surrealistiskt bildspråk
I Vonbergs poesi klibbar saker och ting samman: natur och kultur, barndom och vuxendom, kropp och materia. Gestalter dör och återuppstår samtidigt som en längtan efter jagupplösning alstras med en kursiverad rad som löper likt ett mantra genom samlingen: ”jag är du är dig är mig är mitt är ditt är jag.” Det skeva bejakas på ett sätt som anstår en queer poetik. Riktigt vad han vill säga blir jag inte klok på, men det gör inte så mycket. Jag uppskattar experimentlustan, det surrealistiska bildspråket och inte minst hans förmåga att kittla läsarens sinnen och fantasi.
Debuterar med självförtroende
Med Emma Kanckos och Niels Vonberg blev poesiåret genast mer spännande. De debuterar med ett självförtroende som mer etablerade författarkollegor kan avundas.
info@opulens.se
