LYRIK. Inför helgen har vi glädjen att presentera en diktkvartett ur Michael Economous kommande diktsamling ”Livssken ‒ multitudes”.
Michael Economou är född i Malmö 1956 och verksam som författare, skribent och översättare. Bland hans publicerade verk finns bland annat diktsamlingen Christos/Ötzi (2019, Smockadoll), Vid ödekyrkan i Svensköps socken (2021, Fri Press) och Ted & Sylvia – Ett förståelseförsök (2022, h:strom). Economou har tidigare medverkat i Opulens, dock inte här, i vår avdelning för prosa och poesi.
Därför är det extra trevligt att nu få presentera ett smakprov på hans kommande diktsamling Livssken ‒ multitudes som kommer ut under våren 2025. Här gestaltas fyra kvinnor från olika generationer och århundraden. De porträtterade får även en kort presentation efter varje dikt.
CAROLINA THELIN
Fyra kvinnor, fyra livssken
AGAFIA LYKOVA
En evigt envis bild, visst tar Pantokratorn intryck?
Agafia Lykova lyssnar på själens bibliska värld
i skogar där forsens dån fladdrar likt en flagga.
Förflutna dagar rör sig hemtamt i nätters väntan,
ekande hebreiskt tidlöst i knirrandet av stugans
säng, så likt krubbans ljud från fjärran Betlehem.
Agafia Lykovas gulnande läsning sparar ännu
miraklers gammaltestamentlighet åt framtiden.
Så hon söker och söker. Så hon väntar! Så
hon räds kalla tomheten i minnenas öken!
Hon hostar och fryser, gör små trädgårdar
av sitt korstecken, knäpper sina händer
i ett 1700-tal som om bönens blommor
och ängar ljusnar i himmelskt evig skrud,
ur ett jag i växt av Gud, av Gud allenast.
Men inget i kroppsvärken
mildrar korsdraget från Golgata: varje natt
skriver exaktheten i själen exakta frågor
hon inte vill höra. Vad betalar man för
om man inte tillåter sig att tvivla?
Vad hjälper bibeln när bönen blivit
evig sisyfoslättnad, så långt bortom
kärleksgudens nåd och försoning?
Agafia Lykova har tillbringat hela sitt liv i rysk vildmark, knappt 25 mil från närmsta civilisation – en stad. 1988 gick hennes sista kvarlevande anhörig (fadern) ur tiden. Familjen, som var gammaltroende, flydde Stalintidens terror och förföljelser under 1930-talet. Man levde i isolering fram till sent 1970-tal, då en expedition med ryska geologer hittade familjen långt ute på taigan. Nyheter från stora världen fanns det aldrig tillgång till, utan faderns berättelser samt en rysk-ortodox bibel från 1700-talet präglade Agafia Lykova uppväxt och omvärldsuppfattning. Mig veterligt är hon ännu i liv, men man kan inte vara säker. Den nödsändare som ryska myndigheter skänkt henne fungerar kanske inte längre. Frågan jag ofta ställer mig vill jag gärna formulera här också: Vad vet Agafia Lykova om kriget mot Ukraina och ryskortodoxa kyrkans ställningstagande?
REVISITED: HELENE SCHJERFBECK
Nej det är bäst att gå ensam.
(ur brev 6.7.1919)
Det regnar, det är roligt det är sällskap.
(ur brev 21.9.1920)
Nog tar hon helst tåget hem, Helene Schjerfbeck.
Hetsen efter nytt – det som åldras så snabbt –
göre sig inget besvär i tidens eklektiska 1924.
Tunga skogar föder svårmod i Hyvinge, växer
i lampans sken av låtsasnatur utan änglars själ.
I ett rum med minimalt kök överlever dottern
sin mor, härmar Fra Angelico, går så djupt in
och ur hans serafiska drömmar om frihetens
Gud att målningarna milt vallmolikt förlöser
ljuset i de knotiga händernas värk. När tågen
från Helsingfors bullrar och stör ensamheten
i natten måste inre världar ljuda av fågelkvitter.
Hösten är snart vinter: så fort det går mot vinter!
Så fort hastigt liv inte är overklighet längre!
Vindarna är också tyngre, går hårt åt björken
som ska målas så den står värdigt tyst
i livssvårigheternas snärjiga skog.
Månens ton reducerar varje natt
Helene Schjerfbeck till ett nödvändigt –
färgens värme i färden ut, längs
ljusets räls i skymning utan spår
av tankar om att allt var fel,
så förgängligt och tomt…
Helene Schjerfbeck bodde med sin mor i Hyvinge under åren 1902-1923. Här kunde hon utveckla sin konst på avstånd från kulturlivet i Helsingfors. Med författaren, konstnären och forsmästaren Einar Reuter inledde hon djupa diskussioner, och det finns skäl att tro att hon blev besviken när han förlovade sig med en yngre kvinna. Gösta Stenman, konsthandlare och gallerist, var den som såg till att Schjerfbeck fick sitt publika genombrott. Hon reste mycket, fick inspiration av andra konstnärers verk; i Italien blev hon djupt tagen av Fra Angelicos religiösa målningar i klostret San Marco i Florens. Det av sina verk som Schjerfbeck höll högst, ”Fragment”, är för övrigt inspirerat av Fra Angelicos teknik.
SOPHIE BRAHE
Torrlösa gamla kyrkogård: inte är det
rymdens ljus och mörker som återskapar
förfluten långsamhet åt mitt livssken.
Trädens tysta reminiscenser av allt
som var natur vaccinerar besökaren
mot sådan fåfäng tro – inte är jag
stjärnbilders dotter! Inte här, inte nu!
Fjärran är åren på Uranienborg, men
stjärnor längtar ännu ovan vart och ett:
jag var Syster Urania, kvinnan jämlik
männen som lyssnade när kungar
förnekade mig. Nu är jag upplöst
i kusliga mörkrets intighet, som vore
kyrkoruinens frid förklätt stigma
åt förlusten av skapelsens magnitud.
Jag tillhör gravens döda – tystad, stum,
ett förflutet förenat av brända tankar.
Är det min tids pålitliga kollektivism?
Järntavlan på korset nämner åttiosju år
på jorden, patroniserande allt fullbordat
i min gärning – utan att himlen kan se på.
*
Men jordisk glans gav aldrig själ åt mitt inre.
Så jag och min bror var alltid överens:
andligt är att universums kosmiska
lagar får ifrågasättas. Sjuhundra
planeter kunde tysta bönerna
tysta tysta bönerna till
Gud till Gud till
Gud till Gud
till Gud.
Sophie Brahe vilar i skymundan på Torrlösa gamla kyrkogård, nära Svalöv och Landskrona i Skåne, medan brodern Tychos grav i Prag än i dag lockar massor av nyfikna besökare. Ändå var hon i flera avseenden sin brors jämlike, och assisterade också honom kompetent under många år. Sophie Brahe skrev flera lärda verk och ägnade sig också åt en omfattande korrespondens; dessvärre har merparten av allt detta gått förlorat. Hon kallades vid tiden för sitt arbete på Uranienborg på Ven för Syster Urania; Urania är för övrigt namnet på astronomins musa.
FRIEDA HUGHES ÄR INTE DÄR
Ett mejl sänt i mörkrets digitala 23.07:
Europa är så tyst, så infernaliskt tyst.
Vad vet etern om lidande. Hat och åtrå.
Om levande kärlek. Om din tystnad?
När jag till slut stänger datorn svarar
genast dina tysta föräldrar åt dig:
Ted och Sylvia ska bli över tusen år
utan att du kan slå ihjäl ett enda år.
Å, elände. Å, liv, liv. Å, drömmar!
Allt som var Frieda och Nicholas
och Sylvia – din Sylveeaaa, hon
som svek en gång när du skrek –
ska aldrig göras om. Jag ger upp.
Jag anar inte hur livets mening
ska uttryckas. Men om du har
kvar ditt hjärtas ensamma tårar
vill jag bifoga molande oro – i
ett attachment – över att allt
som aldrig mognar aldrig
gör annat än begränsar oss.
Tomma dator, dumma skärm
som stirrar på mig! Tystnaden
ur eterns så bullrande döda ros
växer och fyller ut glaskupan.
Frieda Hughes, poet och konstnär, lever idag ute på landsbygden i Wales. Många år dessförinnan var hon gift och bosatt i Australien. Som dotter till Sylvia Plath och Ted Hughes har hon fått finna sig i att intresset för hennes persona ofta bottnat i detta ursprung, men hon har konsekvent och enträget undanbett sig kontaktförsök – om det inte handlat om den konst och poesi hon skapar och ägnar sig åt. Det är en hållning man måste visa respekt, även om jag i dikten ovan dumt nog sökte kontakt för att jag ville förhöra mig om annat än hennes skapande.
info@opulens.se
