POLITIK. I veckans krönika analyserar Lars Thulin läget i svensk inrikespolitik ur en sportjournalistisk vinkel. Han konstaterar att det hittills varit en smutsig match.
Tidölaget tillträdde den 18 oktober 2022. I halvtid i mandatperioden kan vi likt sportjournalister göra en analys i pausen: se vad som hänt och syna hur lagens taktik fungerat.
Klart är att första halvlek varit rörig med oklar taktik, brist på skönspel och en massa felpassningar från båda håll. Spelet har varit hårt och fult, men ännu inga utvisningar. Hur matchen slutar är oklart. Allt beror på taktiken lagen väljer när de springer ut på plan för andra halvlek. Samt om nyckelspelare står matchen ut.
Det röda laget
Låt oss titta på det röda laget. Deras offensiv försvagas av bristande taktik och att lagdelarna inte håller ihop. S har tvingats till en nystart med smärtsam omorientering i en del frågor – enkelt uttryckt att anpassa sin karta till en bångstyrig verklighet. Det gäller försvarspolitik, skatter, syn på invandring, integration och kriminalpolitik. Måhända kan ledningen få med sig partiet på en ny karta. För S partipiska viner hårdare än i något annat parti.
Problemet är medspelarna. V och MP famlar efter sin egen identitet och tycks inte veta vad de vill. Det rasar en strid mellan fundamentalister och pragmatiker i båda lägren, värst inom V. Det partiet behöver inga yttre fiender då man har fullt sjå med de inre. Det gör att partiets motståndare tacksamma kan stå vid sidlinjen och följa kampen och hoppas på en total splittring. Vänstern är duktig på det. Minns 60- och 70-talen då en mängd nya partier med olika bokstavskombinationer bildades. De kännetecknades av högt tonläge, brinnande fanatism och mycket glesa led av medlemmar.
Miljöpartiets inre strider
Att miljöpartiets manliga språkrör valdes med minsta möjliga marginal visar på tunga inre strider. Normalt innebär valet av ett språkrör en klang- och jubel-föreställning för en kandidat med hela partiet bakom sig.
Centern har bara en styrka
Centern kännetecknas av att ingen vet vad de egentligen vill. Partiets enda styrka tycks ha varit ett sällsynt mod, eftersom man 2018 gjorde något som är unikt i politiken. Man stod till 100 procent för ett löfte man gett väljarna och man fortsätter att göra det. Nämligen att aldrig samarbeta med SD. Frågan är dock om det räcker som partiprogram.
Spretigt lag
Att få ihop ett så spretigt lag och göra det samspelt är en nästan omöjlig uppgift. Och S partipiska når inte in i de andra partierna. Minns att det som V-ledaren tycks vara mest stolt över är att hon en gång fällde en socialdemokratisk statsminister.
Det blå laget
Så till det blå laget. Här konstateras att det finns en spelare som rakryggat och ärligt driver sin politik. Sverigedemokraterna. När man kom till makten, och via det märkliga Tidöavtalet fick styra Sverige med fjärrkontroll från läktarplats, har man gått från klarhet till klarhet. Tydligt visat att man är ett nyssnazistiskt, högerextremt och populistiskt parti. Ett parti som bygger sin retorik på främlingshat och en dröm om ett Bullerby-Sverige. Deras verkliga agenda är samma som för dess systerpartier världen över – att avskaffa den parlamentariska demokratin som till stor del bygger på liberala värderingar.
Den fegaste ledaren i modern tid
Kaptenen i det blå laget, Ulf Kristersson, har satt ett rekord under första halvlek. Rekord som den fegaste och mest undfallande politiska ledaren i modern tid. Inte bara han är svag, att se skickliga och erfarna moderatpolitiker som Gunnar Strömmer, Karin Enström och Gunilla Svantesson totalt förnedra sig för Jimmie Åkesson och hans fotsoldater är ohyggligt. För M, ett tidigare stolt, seriöst och statsbärande parti, har förvandlat sig till en dörrmatta för krafter som vill utplåna demokratin som vi känner den. Likheten med det republikanska partiets knäböjande inför galningen Donald Trump samt brittiska Tories inför clownen Boris Johnson är slående. Precis som likheten med 30-talets Tyskland då Hitler fick makten.
KD och L gömmer sig
Övriga spelare, KD och L, är oväsentliga. De saknar den djärvhet, initiativförmåga och det bollsinne som krävs av bra lirare. De är de spelare som gömmer sig på planen, det vill säga aldrig vill ha en passning. KD:s Ebba Busch utmärker sig dock genom extremt oschyst spel. Ingen annan partiledare har erkänt och tagit sitt straff för ett brott som har fängelse i straffskalan.
Inte nog med det, dessutom har Busch hävdat att hon inte gjort något fel. Med andra ord, hon sätter sig över lagen. Trots att hon som ledamot i riksdagen är folkvald för att stifta lagar. Dessutom har hon svikit sina trogna kärnväljare, då kristna KD som inget annat parti nu förknippas med bruk av narkotika samt sexuellt frisläppta fester för ledande i partiet.
Utlys extraval!
Jag vill att vi gör som när jag som grabb lirade spontanfotboll på gräsmattan vid pepparkaksbageriet i Årsta. Vi delade om när spelet blev för ojämnt och konstigt. Utlys extraval och strunta i blockpolitiken. Låt varje parti stå för sin egen vilja och sin egen politik, För regeringspartierna är uppgiften svår. För är det någon där som minns tiden då man tänkte och agerade självständigt? Utan att fråga Jimmie om lov? Mycket tveksamt.
Domare är som vanligt drygt 7,7 miljoner röstberättigade svenskar. I september 2026 kommer deras avgörande. Låt oss hoppas att vi slipper att en VAR-bedömning avgör det hela.
PS Vad hände med glasögonen?
Med anledning av förra veckans krönika har läsare hört av sig och undrat om jag till sist fick mina glasögon. Jo, när jag väl nått Postnords tullavdelning gick det fort. I princip med vändande epost meddelades att avgifterna tagits bort och att brevet var på väg till mig.
Bra, men ändå inte. För det tog exakt en vecka från det meddelandet tills att brillorna låg i min brevlåda. En vecka. 168 timmar.
Paketet låg förmodligen i tullen på Arlanda. Därifrån hem till mig är det 49,7 kilometer bilvägen. Detta innebär att paketet färdades med en genomsnittshastighet på 0,3 kilometer i timmen. Därmed slog Postnord med minimal marginal världens långsammaste däggdjur, sengångaren. Den tar sig fram med 0,27 kilometer i timmen.
Som jämförelse kan nämnas att jag nyligen köpte bläckpatroner på nätet från ett bolag i Uppsala, 76 kilometer från mig. 30 timmar efter att jag lagt beställningen hade jag patronen i handen. Slutsats: en bläckpatron är nästan tio gånger snabbare än ett par glasögon.
lars.thulin@opulens.se
