”Sherwood” ‒ stark brittisk noir i skuggan av Thatcher

TV-SERIE. ”Man anar att Sherwood är en symbol för något större,” skriver Ulf Cronquist, som sett den brittiska noir-serien på SVT Play med stor behållning. Det är en berättelse om strejkbrytare, polisspioner och kriminalitet. 

Sherwood, Brittisk tv-serie i två säsonger,
Skapad av James Graham.
SVT Play.

Vi kommer in i dramat ett par årtionden efter att Margaret Thatcher beslutade sig för att lägga ned kolgruvorna i norra England.

Vi befinner oss i ett mindre samhälle i Nottinghamshire, Ashfield, som inte har återhämtat sig. Vi får i ”Sherwood” följa flera familjer och individer som försöker överleva som arbetslösa eller som entreprenörer – flera av dem mer eller mindre utanför lagen – och även lokala poliser traumatiserade av de våldsamma och svekfulla händelserna vid gruvstrejken 1984-1985.  

Den övre symboliska makten, lagen, är förtryckande och speglas mot de individer som försöker överleva med sina liv i ett sorts kollektiv acceptans i grannskapet. Ett specifikt mörkt moln som hänger över gemenskapen på kollektiv- och individnivå är att det just här fanns ett antal strejkbrytare, så kallade ”scabs”.

En pensionerad icke strejkbrytande kolarbetare skjuts nu ned på öppen gata med ett armborst (!) på väg hem med sin hund efter ett par öl på gruvarbetarnas traditionella pub. Den mördade hade under kvällen uttryckt en nedsättande kommentar till en specifik strejkbrytare – enligt honom en ”scab”, på puben.

Gruvstrejken splittrade samhället

I det lokala samhället står den underbemannade polisen inför en mordutredning där man skall utreda detta spektakulära pilskyttsmord – med misstankar mot bakgrund av vad som hände årtionden tidigare när samhället splittrades vid gruvstrejken.

Det för många efterlevande stora gruvtraumat får ytterligare dramatisk utveckling när bågskytten drar sig in i Sherwood Forest för att emellanåt återvända och utföra fler mordattacker i Ashfield, som fortsatt antas ha att göra med den underliggande gruvkonflikten.

Sheriffen av Nottingham existerar fortfarande idag, men enbart som en administrativ titel och det finns ett antal – delvis ironiska – referenser i serien till den historiska Robin Hood.

Det framgår efter hand att det finns en mer konspiratorisk konflikt: den starka misstanken att premiärminister Thatcher sände ut infiltratörer för att underminera fackföreningsrörelsen och att en eller flera av dem fortfarande befinner sig i Nottinghamtrakten.

Från strejkbrytare till spioner

Fokus skiftar från strejkbrytare till spioner. Efter ett tag framträder vem den moderna ”Robin Hood” i Sherwoodskogen är – men det förblir oklart vad hans motiv egentligen är.

I samhället och speciellt bland de för detta gruvarbetarna och deras familjer ökar de sociala spänningarna mellan de som anser sig ha tillhört rätt eller fel sida under gruvkonflikten 1984-1985.

Intressant nog befinner sig snart en outlaw-family i centrum för polisens utredningar. Vi som tittar på utifrån kan se att de inte är speciellt intressanta när det gäller armborstmorden. Möjligtvis endast på ett skevt sätt – de är en ironisk Robin Hood-familj eftersom de livnär sig på narkotikaförsäljning (och inte ger till de fattiga) men samtidigt råkar inneha en (misstänkliggörande) bågskyttebana.

Familjens kvinnliga överhuvud Daphne Sparrow (Lorraine Ashbourne) visar sig dock, genom en överraskande manus-twist, vara en nyckel till dramats utveckling och de relevanta kopplingarna till Thatchers infiltrerande poliskonspiration.

”Sherwood” säsong två

I säsong två av serien, som utspelas tio år senare, har landskapet, samhället, vidareutvecklats till det som Thatcher önskade sig: ett samhälle där det inte finns någon lag.

Det – i en spegel – tidigare smått fantastiska, ikoniska, med en seriemördare i Sherwoodskogen har utvecklats till förhållandet mellan åtstramningspolitik och ingen politik alls.

Det som är i fokus nu är konflikten mellan två kriminella familjer som utkräver blodshämnd.  

Det närmast isländska dramat är däremot aldrig förutsägbart och innehåller en hel del förvecklingar; som streamingföljare av tv-dramat pausar man gärna och ser om vissa scener som när man läser en bra roman, (det finns en hel del så kallade ”red herrings”).

I ett annat fokus har vi polisutredaren Ian St Clair, spelad av David Morrisey – som ung oerfaren bobby kallades han ut som kravallpolis för att stoppa konfrontationerna mellan gruvarbetare och ”scabs” med tragisk effekt.

Men serien utvecklas nu med inriktning på narkotikahandel och två familjer som skjuter metaforiska pilar men, som tidigare, inte direkt för att dela med sig till de fattiga. Den ena familjen har till och med en yxkastarbana (!) – och ett mord, möjligtvis dråp, utförs med en tung trädgårdssax.

Blodshämnd

Vi får nu även en andra matriark till gangsteröverhuvud, Ann Branson (Monica Doolan), i en familj som utkräver blodshämnd mot den Daphne Sparrow som fick en oväntad huvudroll i den första seriens avslutande akt.

På väg att planera ett hämndmord uttrycker hon Thatcher-mantrat: ”There is no such thing as society” och slänger ut en uppdrucken vattenflaska genom bilfönstret, både symboliskt (lagen) och ikoniskt (familjens spegel). Åtstramningspolitik innebär att man tar hand om sig själv och ingen utomstående städar upp efter en. Denna hårdföra matriarks familj heter som nämnts ironiskt nog Branson – möjligtvis hade Johnson passat bättre.

Thatchers onda ande

Matriarkernas blodiga strid i säsong två kan på ett sätt ses som en dubbelt ikonisk spegel av Margaret Thatchers onda ande, den formativa lagen, och vad kan nu mer kan välja att kalla ”den liberala” marknadsekonomin.

På ett sätt är Sherwood en neo-noir och i sammanhanget bör nämnas filmtrilogin Red Riding (2009) där David Morrisey har en av huvudrollerna i den smått fantastiskt korrupta historien om jakten på The Yorkshire Ripper. Morrisey säger där som polisen Maurice Jobson: ”att vara ’lite’ korrupt är som att vara ’lite’ med barn. Antingen är man eller också är man inte.”

I Sherwood är Morriseys karaktär Ian St Clair dock inte det minsta korrupt och man kan nästan säga att han får lida för det – dock slutar serien inte (helt) med att de korrupta vinner.

Det är, får man säga, relativt, öppet för tolkning. Dock: när det gäller förhållanden i allmänhet slutar Sherwood på ett ambivalent, mörkt vis.

Hjärtskärande avslut 

Den unga kvinnliga Sheriffen av Nottingham, kanske övertydligt gestaltad som en god person i serien, upprepar i slutscenen vad den kapitalistiske entreprenören – en tid anställd av Margaret Thatcher som infiltrerande polisspion – har upprepat genom serien: ”We can grow”.

Det är ett hjärtskärande avslut på en berättelse kring hur allting förändrades i England vid en viss tid. Så var åttiotalet förstås omvälvande för många människor i västvärlden, på olika sätt. Man anar att Sherwood är en symbol för något större.