ORDNING. Vad innebär det egentligen att skaffa sig ett vitrinskåp? Jesper Nordström funderar över det han kallar ”vitrinskåpets psykologi”. Inte minst är Nordström kritisk mot städgurun Marie Condo och han varnar för överdriven ordning.
När du blir femtio blir du med vitrinskåp. Bildligt talat, men kanske också bokstavligt. Du vill sortera tingen för att spinna en stämning runt dem. I mitt inre lyser fars kycklinggula lammullströja julaftonen 1987 som starkast i en annars ganska brunmurrig barndom. Vi vill förmodligen hitta några punkter, nav där vi kan hänga upp en hel epok.
”Så var det typiska 50-talet” tänker vi, bara genom att titta på en emaljskylt för Persiltvättmedel.
Minnesfunktionernas personliga batyskaf ger sig ner på betydligt djupare personligare vatten och riskerar riva ruvan av mörka minnens sår.
Själv blev jag således med bokstavligt vitrinskåp som utslag av min grundpersonlighet som är skör, duttande, grönsåpande och ständigt fixande och omstuvande. En av de vänner som jag tillåter vara rå i sin humor gentemot mig sa att mitt hem numera ser ut som det forna östtyska skatteverket.
Med allt för mycket krimskrams och personligt sentimentalt i fönsternischar och hörn så väcktes tanken på att organisera det hela i ett skåp från Älmhults globala möbelmaffia.
Det var dessa ting som inte gnistrar av glädje för att citera den hurtiga städ- och organisationscoachen Marie Condo.
Ingen vuxen, mogen och komplex varelse har den attityden till objekt. Det är bara barnets, sockerchockens, det snabbas attityd. Om ting skall gnistra av glädje blir det sannerligen inte många trögt framväxande långsamma symfonier av Mahler på småknastrig tjeckisk vinyl.
När Marie Condo var som mest populär beskylldes hon för att vara fascist i den där överförda slappa vardagsmeningen. Hennes besatthet av att rensa ut förhåller sig dock venndiagrammatiskt, övelappande till fascism.
Minnet ska organiseras och vara enkelt och positivt. Några få prydnasvaser. Kanske några få heroiska kungar och ett nationalistiskt narrativ. Högerideologierna vill ta över din rätt att tolka ditt minne och samla dina egna milstolpar.
Det kollektiva vitrinskåpet ska inte rymma någon muggig tvetydig friktion eller något krimskrams. Fascismens historiesyn är unikt paradoxal då den inte vill vårda historien i all dess komplikation utan sortera bort det som tynger och drar ner nationens heroiska äppelkindade ideal och framtidsfantasier. Historieförstörande historiebesatthet, kan det kallas.
I mitt vitrinskåp står ”Dödsbjörnen”. Det är en lågkvalitativ leksak som verkligen var ”Made in Hongkong” och, när den fortfarande fungerade, var en björn som åkte på luftkuddar framåt och med roterande honunsburk och bi.
Den visar så tydligt att tolkning och attityd ändras genom åren och går emot totalitarismens snömos om att historien är statiskt evigt existerande.
”Dödsbjörnen” är numera snarare som dockan Chuckie eller The Joker i Batman för mig, lite skrämmande smygelak under glättiga ytan.
Här finns också ett filmstjärnekort på Esther Williams, denna långbenta pingla som var galjonsfigur i aquamusikaler, ett av de märkligaste kulturella 1900-tals-fenomenen.
Precis som alla andra lättsmälta underhållningsrelaterade och populärkulturella ting i mitt vitrinskåp säger hon mycket om sin samtid.
Det är populärkulturen som är nyckeln till tidsandan. Hon simmade och simmade och simmade i vacker symmetri och med schysta spiror i ett sexualneurotiskt tidevarv. Det var fråga om mördande formalistiska och banala filmer som bara var ögongodis. Ja hon medverkade i närmast en hel nations vitrinskåp med allt vackert, fräscht och ordnat. Technicolorfilmer med ett slags syntetisk fräschör.
Ja, jag går förmodligen lite för långt i mina spaningar nu, men epoker besatta av ordning är farligare än de som bejakar och tillåter kaos. Aquamusikalen var förströelse under andra världkrigets era, och sträckte sig sedan in i 50-talets förljugna och överdrivet glättiga tid. En vitrinskåpstid så att säga.
jesper.nordstrom@opulens.se
